Aktieägarna är nog det sämsta valet till makthavare över företag. De vet minst och har störst möjligheter att smita om det går illa – ja, den genomsnittliga tiden för ett aktieägande är nu nere i 20 sekunder säger Mariana Mazzucato. Och svenska aktiefonder är säkert inte mindre effektiva än de amerikanska Mazzucato syftar på.
Följden är att företag sneglar kortsiktigt på nästa kvartalsbokslut för att locka de sekundsnabba pengarna och struntar i de långsiktiga investeringar som skapar överlevnad på sikt.
Det finns många skäl till detta. Dillow pekar på att under aktieägarregim kan direktörerna göra ungefär som de vill, och ingen kan avslöja dem om de helt enkelt plundrar företaget och sticker. Jag tror att det är för enkelt – under kapitalismens lyckliga tid 1950-75 gjorde direktörerna också ungefär som de ville eftersom företagen på den tiden kunde betala sina investeringar med förra årets vinster och inte hade något större behov av börs och aktieägare. Men även direktörer är anställda och de var därför intresserade av sina framtida jobb. Därför skötte de sig i stort sett bra.
Viktigare är då snarast motsatsen: att aktieägarna i snart sagt hela västvärlden har köpt upp direktörerna och gjort aktieägare av dem också, med aktieägares intresse av snabba pengar och ointresse av långsiktiga investeringar. Dvs direktörerna avlönas i form av aktier och optioner, inte med fasta löner.
Dillow föreslår att det är rimligare att de anställda äger företagen, och tipsar på en del forskning som visar att han kan ha rätt. De har, som samlad grupp, mer koll på företaget, dess teknik, dess marknader och dess långsiktiga utvecklingsmöjligheter än både direktörer och aktieägare. Och de kan göra sin kunskap gällande direkt istället för att toppstyras vilket ger ett bättre resultat, i alla fall om jobbet är någorlunda svårt. De är därför en rimligare arvtagare till de grundare som ursprungligen skapade företaget än de aktiefonder som leker kasino med företagets aktier.
Och de har dessutom mer att förlora om företaget går dåligt. Då mister de jobbet. Aktieägaren mister på sin höjd sitt spekulationskapital, den sekundsnabba aktiefonden inte ens det.
[…] För att mätningar och s.k. benchmarking över huvud taget ska ha nån effekt på effektiviteten är det därför bäst att överlåta makten över hela verksamheten till personalen som vet vad det handlar om. Men det är det ju även av andra skäl. […]
[…] För ett tag sen hävdade jag att aktieägare inte borde anförtros makten över företag; den ligger i säkrare händer hos de anställda som kollektiv. Det verkar som jag glömde ett viktigt skäl. Alfred Chandler är en amerikansk företagshistoriker som har studerat amerikanska storföretags uppgång och fall. I boken Inventing the electronic century skildrar han bland annat hur USA efter att länge ha dominerat hemelektroniken plötsligt förlorade sin position till Japan på 60-talet. Skälet var att intresset för kortsiktiga vinster slog ut intresset för att utveckla den egna förmågan att göra bra hemelektronik. […]