Bara en minoritet är intresserad av pengar

Ekonomer har fått ta emot mycket stryk för sin teori om människor som ständigt profitmaximerande automater. Sådana är sällsynta, närmast patologiska fall, säger kritikerna, och önskvärt vore att de vore ännu sällsyntare än de är.

Mycket till alternativ har inte synts till. Vilket är synd; man kan inte besegra en teori med ingen teori alls.

Ändå finns det faktiskt ett annat och mer realistiskt synsätt – att det människor försöker maximera inte är pengar, konsumtion eller ens status och prestige, utan känslomässig energi.

Har ägare något existensberättigande?

Ekonomihistorikern Jan Glete besvarar frågan jakande i boken Ägande och industriell omvandling från 1987, som handlar om epoken 1850-1950: ägare kan gå in och röja upp när företagsledningen har gjort bort sig. Men hans exempel är ganska ambivalenta.

”Ägare” ses här som personer som inte samtidigt är företagsledare.

Till frågan om det västliga politiska ledarskapets kvalitet

Det verkar som om regeringen, den nuvarande och den förra, har fått oss precis där dom knappast har vela ha oss nu – mitt emellan framtida stridande privatarméer och utsatta för framtida kärnvapenrobotar. Vilket direkt leder in på temat kvaliteten på det nordatlantiska ländernas politiska ledarskap.

Privatiserad välfärd minskar valfriheten

I stort är jag enig med Erik Slottner. Det spelar ingen roll om en välfärdskapitalist gör vinst eller inte. Det viktiga är vad man får för pengarna.

Nu är det så att ett aktiebolag, som har till syfte att gå med så mycket vinst som möjligt, är konstitutionellt oförmöget att leverera ett (för kunderna) bra resultat i en verksamhet där processen, dvs hur det görs, är det viktiga. I synnerhet om intäkterna är bestämda på förhand och det enda bolaget kan påverka är utgifterna. I synnerhet om utgifterna i första hand är löner.

Detta dokumenteras på ett hyggligt vis av For Velferdsstatens nya rapport Bendelormøkonomien, dvs Binnikemaskekonomin på svenska.

Biltrafik är inte ödesbestämd

Tokyo är inte bara världens största stad, det är också världens lugnaste storstad, säger en artikel på klimatnyhetssajten Heatmap. Det man hör, var man än är, är röster, inte motorbuller. Orsaken är att det finns så få bilar där. Trots att Japan är ett centrum för bilindustrin vägrar Tokyoborna att låta sig entusiasmeras av dess produkter. Av de dagliga pendlarna använder ca 58% t-bana, 18 % cykel, 9 % fot, och bara 6 % bil enligt en källa.

Och nej, de välkända skräckbilderna av överfulla t-banevagnar visar extremsituationer. Oftast finns det sittplats åt alla.

Om konsulter som bondfångare

Inte oväntat var det efter en konsultrapport som Stockholms landsting, trots majoritetens vallöften, beslöt ta bort tågvärdarna på pendeltågen. Här är ett till liknande exempel till från de senaste åren, och här är ytterligare ett.

Konsulter har under de senaste decennierna blivit en standardmetod för fega politiker och företagsledningar att slippa ta ansvar för sina dåliga beslut.

Det säger Mariana Mazzucato i sin senaste bok (tillsammans med Rosie Collington) The big con. Namnet är förstås en ordlek på förkortningen av det engelska ”confidence trick”, ungefär ”bondfångeri”.

Den allsidiga krisen kräver en ny sorts program

Den här bloggen startade för tolv år sen som en halvofficiell kanal för Gemensam Välfärd, i syfte att följa privata intressenters styckande och inhägnande av det offentliga välfärdssystemet (och offentliga myndigheters efterapande av dessa privata intressenters metoder). Hållningen var förundran: dessa privata intressenter hade ju inget som helst att erbjuda, verksamheten sköttes lika bra eller bättre dem förutan av sin ordinarie personal. Detta inte sagt utifrån en ideologiskt motiverad fientlighet mot privata verksamheter utan helt pragmatiskt; liberaler som Håkan Boström på GP och Anne Marie Pålsson instämmer.

Så varför ägnade sig inte privatkapitalisterna åt det de historiskt sett har varit bra på – tillverka prylar och tjänster för att saluföra på marknader de skapar själva? Och om de nu inte gitte det, varför tvingades de inte? Varför bjöds de in att härja med sånt de inte dög till?

”Inducerad trafik” är en ekonomisk börda

”Inducerad trafik” betyder att när man bygger en ny trafikled underlättar man ny trafik som då ökar trängseln även på andra vägar.

Men det finns också en systemisk inducerad trafik: att anpassningar till den ökade rörligheten skapar behov av ännu mer rörlighet. Om man lägger butiker långt utanför städerna, eller bygger glesare stadsdelar, eller lämnar bullerzoner runt huvudvägar så måste var och en förflytta sig längre än annars, varje dag.

Pessimismen i i-länderna ökar dramatiskt

Aldrig sedan mätningar började för mer än hundra år sen har människor i i-världen varit så pessimistiska som idag. Det säger Human Development Report för 2022, som nyss har kommit ut. Rubriken på kapitlet – Uncertain times, unsettled lives – talar om orsaken: globala marknader som löper amok utan att regeringar kan eller vill hantera dem eller ens får hantera dem enligt de regler de själva har hittat på och enats om.

Nu finns det en svensk omställningsplan

För en tid sen klagade jag i en kommentar över att vi inte hade någon aktuell klimatomställningsplan i Sverige; det föreföll som de senaste var från 1990-talet eller så.

Nu har Torbjörn Vennström rapporterat att vi faktiskt har en. Den antogs på klimatriksdagen redan i april.

Där ser man hur man missar den svenska debatten här ute i exilen.