Den allsidiga krisen kräver en ny sorts program

Den här bloggen startade för tolv år sen som en halvofficiell kanal för Gemensam Välfärd, i syfte att följa privata intressenters styckande och inhägnande av det offentliga välfärdssystemet (och offentliga myndigheters efterapande av dessa privata intressenters metoder). Hållningen var förundran: dessa privata intressenter hade ju inget som helst att erbjuda, verksamheten sköttes lika bra eller bättre dem förutan av sin ordinarie personal. Detta inte sagt utifrån en ideologiskt motiverad fientlighet mot privata verksamheter utan helt pragmatiskt; liberaler som Håkan Boström på GP och Anne Marie Pålsson instämmer.

Så varför ägnade sig inte privatkapitalisterna åt det de historiskt sett har varit bra på – tillverka prylar och tjänster för att saluföra på marknader de skapar själva? Och om de nu inte gitte det, varför tvingades de inte? Varför bjöds de in att härja med sånt de inte dög till?

”Inducerad trafik” är en ekonomisk börda

”Inducerad trafik” betyder att när man bygger en ny trafikled underlättar man ny trafik som då ökar trängseln även på andra vägar.

Men det finns också en systemisk inducerad trafik: att anpassningar till den ökade rörligheten skapar behov av ännu mer rörlighet. Om man lägger butiker långt utanför städerna, eller bygger glesare stadsdelar, eller lämnar bullerzoner runt huvudvägar så måste var och en förflytta sig längre än annars, varje dag.

Pessimismen i i-länderna ökar dramatiskt

Aldrig sedan mätningar började för mer än hundra år sen har människor i i-världen varit så pessimistiska som idag. Det säger Human Development Report för 2022, som nyss har kommit ut. Rubriken på kapitlet – Uncertain times, unsettled lives – talar om orsaken: globala marknader som löper amok utan att regeringar kan eller vill hantera dem eller ens får hantera dem enligt de regler de själva har hittat på och enats om.

Nu finns det en svensk omställningsplan

För en tid sen klagade jag i en kommentar över att vi inte hade någon aktuell klimatomställningsplan i Sverige; det föreföll som de senaste var från 1990-talet eller så.

Nu har Torbjörn Vennström rapporterat att vi faktiskt har en. Den antogs på klimatriksdagen redan i april.

Där ser man hur man missar den svenska debatten här ute i exilen.

Vi måste sluta blåsa under välgörenhetsborgerskapets kampanjer

Den styrande principen för iländernas härskande klass är numera att säga sig värna om de särskilt ”sårbara”. Den liberala fraktionen säger sig värna om bl.a. kvinnor, homosexuella och etniska minoriteter mot otäcka fascister. Den högerpopulistiska fraktionen säger sig värna om de etniskt rena infödda mot otäcka muslimer. Och så vidare. Det de har gemensamt är att de lämnar de globala finansmarknadskrafterna, som hotar oss alla med kaos, därhän.

Den som konstaterar detta är Peter Ramsay i artikeln Vulnerability as Ideology, i den brittiska nättidningen Northern Star, namngiven efter chartisternas tidning på 1800-talet.

Vad händer när maffior inte längre har något beskydd att sälja?

Stater är som maffior. De lever av att sälja beskydd. Beskydd mot varandra, mot annat våld, mot naturkatastrofer och mot sjukdom och andra olyckor, som Susan Strange uttrycker det. Men vad händer om de inte längre klarar av att leverera?

Världen styrs av kompromisser – gudskelov

– Nej tack, det går inte att sälja böcker om ekonomi, sa expediten på Rönnells antikvariat när jag försökte byta böcker senast jag var i Stockholm.

Därmed kan det antas vara bevisat att ekonomers vetande är värdelöst enligt de kriterier de själva anbefaller, om de hör till mainstream: att värde är samma sak som efterfrågan.

Nu var en av de böcker jag ville bli av med – en dubblett av Susan Stranges States and markets – minst av allt mainstream. Men det kunde ju varken Rönnells expedit eller hans kunder känna till.

Kristersson som Tricky Dicks efterföljare

År 1968 vann Tricky Dick Nixon presidentvalet i USA på löftet om lag och ordning. Det var det svarta ghettot som skrämde. Inte bara genom upplopp och kriminalitet, utan också, och kanske främst – enligt sociologen Randall Collins – genom svarta ungdomars vana att ge fingret åt majoritetssamhället och be det dra åt helvete:

I det vanliga amerikanska samhället är offentliga möten milt tillmötesgående; gettots gatustilar är till stor del konfrontativa från deras sida som dominerar situationen och konfrontationsundvikande från de som är i situationsmässigt underläge. Anderson noterar att svarta ungdomar ibland använder gatukoden situationsmässigt för att skrämma vita, och beger sig ut i medelklassområden för att göra detta” (Interaction ritual chains, s 283).

Ansvaret för den asociala politiken kan vara bredare än jag trodde

Alliansen mellan arbetarrörelse och modernistisk urban medelklass, som inleddes i början av 1800-talet, var otroligt fördelaktig för båda parter. Den modernistiska urbana medelklassen tog plats i regeringar och andra styrorgan, och arbetarna fick medborgarskap och köpkraft. Alliansen tog slut ungefär 1975.

Jag har föreslagit på annan plats att de som bröt den i första hand var den övre statsbyråkratin som upptäckte att den kunde få bättre villkor om den sålde sig till det s.k. näringslivet. Men ekonomen Dean Baker vill fördela ansvaret bredare än så:

Ojämlikhet sänker laget

Ju ojämlikare belöningen är för professionella bollspelare, desto sämre går det för laget. Både i USA och i Japan. Orsaken är att ingen då tjänar på att hjälpa någon annan; tvärtom kan man inför chefen framstå som den briljante om man kan få de andra att misslyckas.