Inga städer i världshistorien har byggts av folkliga resningar*)

Göran Therborns bok Cities of power lämnar en egendomlig otillfredsställelse efter sig. I synnerhet kapitlet People rising. Inget fel på beskrivningen av hur städer ser ut efter att dessa folkliga resningar har ägt rum, men hur har det blivit som det blev?

Alla revolutionära regimer, och naturligtvis också mer måttliga post-resningsregimer, har bestått i kompromisser. Dels mellan de rörelser som burit upp resningen och de makter som styrt före och provocerat denna, dels mellan de klasser eller beståndsdelar som resningen har bestått av. Inte minst har de senare påverkat stadsbygget efteråt.

Varför halkade islamländerna efter?

Fram till senmedeltiden hade Europa varit en avkrok i världen. Ledande områden hade istället varit Kina (i första hand), Indien och Islamländerna. Historiker har grubblat hårt över vad den senare europeiska framgången och de övrigas tillbakagång egentligen berodde på, utan att komma till något slutgiltigt resultat.

Oftast har man skyllt på*) att Europa utvecklade en del institutioner som var gynnsamma för teknisk utveckling. Detta för att de europeiska staterna konstant låg i gräl med varandra och därför var extremt beroende av skatteintäkter för att hålla sin konkurrenskraft uppe. Medan de andra dominerades av var sitt imperium som kunde kosta på sig att slumra vidare.

Timur Kuran har jämfört Europa med islamländerna, som efter femhundra år av lysande utveckling plötsligt tröttnade nån gång på 1200-talet.

Han finner tre förklaringar. Två av dom bör man nog ta till sig i Europa.

Europas industrialisering skapades av statliga ingrepp

Att Europa (och dess avläggare) blev rika medan världen i övrigt blev fattig från ungefär 1800 och framåt berodde på att industrialiseringen först ägde rum i Europa. Och att den kom igång just där just då berodde på att det fanns ytligt och därför billigt kol nära transportleder. Sådan är numera den gängse förklaringen. Men fram till 1840-talet handlade allt om textiler som försörjde sig med i första hand vattenkraft. Denna textilindustri hade emellertid svårt att komma igång eftersom Europa översvämmades av textilimport från Indien. Indien var då som Kina idag den stora exportören av industriprodukter till hela världen.

Inte oväntat är det en indier, Prasannan Parthasarathi, som beskriver vad som hände. I första hand England men också de flesta andra europeiska stater bedrev en mycket kraftfull protektionistisk politik för att stänga ute textilimporten och istället utveckla sin egen produktion. Indiska textiler belades från slutet av 1600-talet med höga importtullar eller förbjöds helt, samtidigt som inhemsk textilindustri gynnades på alla sätt.

Till och med bilismen dödas av överdriven liberalism

Här gick man och trodde att oviljan att investera i, eller ens sköta underhållet av, järnvägen berodde på nån sorts bil- och oljebolagskonspiration, eller i alla fall övre medelklassens ingrodda behov av att visa upp sina dyra bilar. Men enligt Peter Kadhammar är det inte alls så. Dom slarvar bort vägnätet också.

Ett problematiskt standardverk

En jord för alla av Johan Rockström, Sandrine Dixson-Declève m.fl, anmälan här, har blivit något av klimatrörelsens älskling. Det är inte helt oförtjänt, där ryms en hel del förslag till praktiska åtgärder och programmet är mycket starkt kopplat till behovet att minska ojämlikheten och fattigdomen – för, som författarna säger, med den skriande ojämlikhet vi har idag spricker samhället och det blir omöjligt att åstadkomma ens de minsta reformer. Ja, man skulle kunna skärpa påståendet till att det är troligare med en fullständig samhällskollaps.

Men en del av den är problematisk.

Korruption ett nödvändigt ont?

Den fransktyska tv-kanalen Arte har i ett program ”La corruption un mal necessaire” (Korruption ett nödvändigt ont”) konstaterat samma sak som den här bloggen konstaterade för fem år sen: entreprenader framkallar med nödvändighet korruption. Varje order är så stor att företagen inte har råd att mista den. Därför går det inte att följa lagen. Alla medel måste användas, även de ohederliga.

På 60-talet, då samhället ännu var förhållandevis hederligt, visste alla att det var i byggbranschen korruptionen fanns. Det var nämligen där entreprenaderna frodades.

Trafikverket gör bort sig igen

Väg-, ursäkta, Trafikverket har gjort det igen, enligt Expressen. Försämrat den nuvarande förbindelsen för gående och cyklande för att biltrafiken ska gå fortare mellan Fittja och Handen söder om Stockholm. Detta trots att bilprojektet enligt artikeln bara skulle löna sig om biltrafiken ökar. Men en vettig lösning för cyklister och gående skulle bli ”för dyr” enligt verket.

Detta trots att inget är så lönsamt som cykelvägar, se även här. Detta trots att de kanske största vinsterna – att en mindre skrymmande trafikapparat möjliggör kortare avstånd dvs ökade synergier – inte räknats.

Bara en minoritet är intresserad av pengar

Ekonomer har fått ta emot mycket stryk för sin teori om människor som ständigt profitmaximerande automater. Sådana är sällsynta, närmast patologiska fall, säger kritikerna, och önskvärt vore att de vore ännu sällsyntare än de är.

Mycket till alternativ har inte synts till. Vilket är synd; man kan inte besegra en teori med ingen teori alls.

Ändå finns det faktiskt ett annat och mer realistiskt synsätt – att det människor försöker maximera inte är pengar, konsumtion eller ens status och prestige, utan känslomässig energi.

Har ägare något existensberättigande?

Ekonomihistorikern Jan Glete besvarar frågan jakande i boken Ägande och industriell omvandling från 1987, som handlar om epoken 1850-1950: ägare kan gå in och röja upp när företagsledningen har gjort bort sig. Men hans exempel är ganska ambivalenta.

”Ägare” ses här som personer som inte samtidigt är företagsledare.

Till frågan om det västliga politiska ledarskapets kvalitet

Det verkar som om regeringen, den nuvarande och den förra, har fått oss precis där dom knappast har vela ha oss nu – mitt emellan framtida stridande privatarméer och utsatta för framtida kärnvapenrobotar. Vilket direkt leder in på temat kvaliteten på det nordatlantiska ländernas politiska ledarskap.