Av kommentarer från inte minst deltagare i och sympatisörer till Gemensam Välfärd får man lätt intrycket att allt var bättre förr. Att det fanns en guldålder då allt fungerade som det skulle. Det var när Palme sköts som allt gick åt helvete. Eller det var Bildtregeringen som förstörde alltihop. Eller kanske det var runt 1980 som guldåldern tog slut, som Daniel Ankarloo föreslår i ett anförande om hur det ser ut nuförtiden:
”I processen av entreprenader, resultatenheter, skolval, betygsinflation, odlas en kultur av misstroende, av förhandlingar och prutande. Var och en försöker i det offentliga göra så lite som möjligt för att få ut så mycket som möjligt. Ja, välfärden beskrivs inte ens längre som en del av samhället; de som är beroende av den sägs befinna sig i ”utanförskap”. Bäst att hålla sig borta!
Och välfärdsprofessionerna urholkas helt när det professionella ansvaret inte längre är att upprätthålla en professionell etik och yrkesstolthet, utan man tvingas tänka på ”verksamheten” och på ”nöjda kunder”.”
Eller, som han sammanfattar det:
”Den asociala ingenjörskonstens samhälle är inte ett där vi som individer försöker komma samman, utan ett samhälle där de som kan försöker komma undan.”
Frihet att välja bort, inte välja till.
Men hur var det egentligen förr? (mer…)
gemensam 