Utsläpp som handelsvara – ingen hit för klimatet

[Av Torbjörn Vennström]

Nu har EU-länderna fattat principbeslut om det framtida systemet för handel med utsläppsrätter som omfattar mängder med företag i Europa som släpper ut stora mängder koldioxid; kolkraftverk, fjärrvärmeverk, stålverk och liknande. Utsläppsrätterna ger företagen rätt att släppa ut koldioxid upp till en viss mängd. Företag kan sälja oanvända utsläppsrätter till andra som vill öka sina utsläpp.

Idén med systemet är att tillämpa marknadsekonomiska principer för att få ner utsläppen av växthusgaser. Det går sådär. Politikernas ambition att använda marknadens mål att tjäna pengar som verktyg för att nå det politiska målet att få ner utsläppen, fungerar tyvärr allt för väl i omvänd riktning. Företagen använder utsläppssystemet som verktyg för att nå sina mål; att tjäna pengar.

Read Full Post »

Maktskiftet i Stockholm betydde något – men inte nog

Jodå – visst har maktskiftet i Stockholms stadshus betytt något. Det visade sig på den utfrågning Gemensam Välfärd arrangerade med majoriteten på ABF i början av december.

Read Full Post »

Entreprenörstaten och klimatkrisen

Järnvägar, elektricitet, telefon, persondatorer, smartphones… inget tekniskt genombrott har nånsin blivit till utan stora offentliga satsningar. Privata företag är helt enkelt för kortsiktiga, lata och småsnåla för att ens försöka.

Och det ska vi inte döma dom för, det är nog bra att dom inte försöker. Men vad ska man egentligen göra med dom politiska förståsigpåare som år efter år framhärdar i att det är de privata företagen som skapar framtiden och att staten enbart ska hålla sig undan? Trots överväldigande bevis i motsatt riktning?

Read Full Post »

Ett folkrörelseprogram i åtta punkter

[Av Torbjörn Vennström]

I sin senaste bok fångar författaren och aktivisten Naomi Klein det glasklart; nyliberalismens framgångar sedan 1980 har avlövat samhället och staterna på de politiska resurser och verktyg som nu skulle behövas så väl för att möta klimathotets gigantiska utmaningar. Det handlar om samhällets förmåga att genomföra strukturomvandlingar, styra investeringar, omfördela finansiella resurser dit de behövs som bäst, och skapa jobb för att ersätta de jobb som inte kan få finnas kvar om vi ska rädda civilisationen. Nu skulle de verktygen verkligen behövas.

Read Full Post »

Bekämpa fossilindustrins finansiella makt

[Av Torbjörn Vennström] Jan Wiklund har i ett förtjänstfullt inlägg visat finansliberalismens stora betydelse som drivkraft för ökad ojämlikhet, och vilka kostnader för samhället som helhet den ideologin bidrar till. Allt större förmögenheter (och därmed makt) koncentreras till en allt mindre andel av befolkningen. Pengarna finns inte där de behöver göra nytta.

Ett tydligt och ödesmättat exempel är klimathotet. Världens rika länder åtog sig för några år sedan att bidra till en snabbstartande grön fond för klimatsatsningar i utvecklingsländerna. Fonden sattes till ynka 10 miljarder dollar. Ländernas löften uppgår först idag till sammanlagt 9,6 miljarder dollar.

Det kan kontrasteras t ex mot att de rika länderna subventionerar fossilbränsleexploatering med 88 miljarder USD per år.

Read Full Post »

Dröm och verklighet

Efter att jag under större delen av mitt liv knappast kommit ihåg en enda dröm har jag på senare tid  väckts av att jag hamnat i en helt omöjlig logistiksituation. Jag har varit på olika typer av resa med ansvar för barn, egna och andras, råkat i svårigheter, kommit vilse, tappat bort nycklar, mobil etc.

Lite samma kallsvettiga känsla infinner sig när jag läser Naomi Kleins senaste bok ”This changes everything” eller ser ett utomordentligt tv-program om Amazonas: http://www.svtplay.se/video/2472073/planetens-granser/avsnitt-2 . Jag har svårt att tro att jag är ensam om denna känsla. Det måste vara en mycket stor andel av befolkningen som innerst inne vet att Jorden är på väg mot en klimatkatastrof. Men samtidigt har en (nästan) lika stor andel lyckats förtränga denna insikt i vardagslivet. ”Vad spelar det för roll vad lilla jag gör? Planet till Thailand går ju vare sig jag är med eller ej.” På sätt och vis kan man väl säga att denna förträngningsmekanism är sund. Effekten av de individuella besluten är marginell. Vad som krävs är att väldigt många agerar gemensamt samt politiska beslut. Det närmaste vi kommer en sådan förändring är väl frågan om vinsterna i välfärden.

Den politiska debatten handlar ju väldigt mycket om vardagslivet (jobben, skolan osv) och det är därför inte så märkligt att  klimatfrågan försvinner så länge de flesta av oss förtränger den. Men det sjuka i sammanhanget är ju att det måste till debatter och beslut som rör just vardagslivet; resor, boende, konsumtionsnivåer, för att vi på allvar ska kunna tackla klimatkrisen. Men för att dessa debatter och beslut ska utgå från rätt förutsättningar så krävs att klimatfrågan lyfts flera medvetandenivåer hos stora befolkningsgrupper. Och hur ska det gå till?

Uppenbarligen räcker det inte med att presentera fakta. Det måste till känslor, starka känslor. En tanke är att hela tiden prata om barn och barnbarn. Min mardröm med den låsta bilen som börjar rulla med ungarna väl och trafiksäkert fastspända och du hittar inte nyckeln! Kanske ska vi i alla tänkbara sammanhang kräva av politikerna att de presenterar sin syn på hur världen och samhället ser ut om 20 år när mitt barnbarn ska bilda familj?

 

 

Read Full Post »

Bordet är dukat för en aktiv klimatpolitik inför nästa mandatperiod

[av Torbjörn Vennström]

Ett flertal granskningar av alliansens klimatpolitik har kommit fram till att den varit mycket passiv och i vissa fall till och med bakåtsträvande. De utsläppsminskningar som skett inom landet under de senaste åtta åren beror till största delen på gamla beslut, före alliansregeringens tid, som t ex koldioxidskatten och klimatinvesteringsbidrag till kommunerna (vilka alliansen sedan avskaffade).

Read Full Post »