Unga människor blir allt olyckligare, säger London School of Economics. De har visserligen mest tittat på UK, men eftersom människor över hela i-världen blir allt mer pessimistiska om framtiden torde deras fynd gälla mer eller mindre här också.
Det överförenklade reaktionen är att skylla på sociala medier. Men enligt LSE ligger orsaken i att ungdomar mycket väl vet att det pågår en kris som drabbar dem, men att de inte kan se några möjligheter att agera mot denna:
För det första, det som vissa nu kallar en ”mångfaldig kris” i världspolitiken har sett unga människor växa upp sedan de globala finanskriserna 2007-08 i åtstramningar, nedskärningar i offentliga tjänster, förstärkt av Covid och störningar i utbildningen. De känner till detta. Trots detta bredare förödande sammanhang fann ungdomar från mindre välbärgade bakgrunder i vår forskning i London det svårt att prata om någon politisk fråga utanför deras lokala miljö. När de tillfrågades om klimatförändringar sade de att termer som ”grön ekonomi” var oförklarliga och meningslösa. För de flesta betydde klimatet den lokala parken. En term som gav genklang var ”cirkulär ekonomi”, men de visste inte hur de skulle odla mat till sina familjer eller hade tillgång till utrymme för att försöka odla den. De kunde inte diskutera det ekonomiska livet i termer av en nationell ekonomi, än mindre globala ekonomiska mönster. De fokuserade på det som de omedelbart upplevde i det dagliga livet. Detta ledde till en känslomässig belastning eftersom de inte visste hur de skulle agera på ett effektivt sätt i det utrymmet. De uttryckte en känsla av att de saknade något som äldre generationer besatt och kunde inte se hur detta skulle förändras. Äldre människor kunde öppna bankkonton, betala skatt och spara till en bostad, medan unga Londonbor sa att de saknade dessa grundläggande möjligheter.
Dessutom uppfattar sig ungdomar råka in i den ena ”cykeln” av fällor efter den andra. Dålig utbildning (ex-vis till följd av nedskärningar) leder till sämre möjligheter att få jobb, vilket leder till sämre möjligheter att få bostad. Etc.
LSE föreslår några enkla trick för regeringen att hantera denna olycka. Vilket förefaller lite lättvindigt. Olyckan består dels i en mångfaldig kris (i statssystemet, i ekonomin, i klimatet etc), dels i ungdomars upplevda vanmakt inför denna kris som de mycket väl vet om. Och västvärldens regeringar vill uppenbarligen inte göra något åt den mångfaldiga krisen, utom att rusta upp militären, och ingen regering i världen vare sig vill eller kan öka ungdomars makt – eller för den delen någon annans makt heller. Makt kan inte ges, bara tas.
Läget förefaller övermoget för organisering. Det finns exempelvis en livskraftig organisering i Västeuropa bland gig-anställda som mycket väl skulle kunna bredda sin bas.
Men en bredare organisering kräver program. Sådana program, som tar hänsyn till behoven ovan, saknas fortfarande.
Lämna en kommentar