Någon gång runt sekelskiftet kom ett ljushuvud som hette Xavier Sala i Martín på att man kunde mäta fattigdomen i världen genom att räkna hur stor andel som levde under en dollar om dagen. Inte överraskande har många på det sättet konstaterat att fattigdomen nu är nästan utrotad. Det finns ingen längre som har så låga inkomster.
Vad Sala i Martín inte räknade med var inte bara inflationen utan också att före 1990 sjukvård och skola i regel var gratis, plus att i fattiga länder regeringen subventionerade mat och bränsle. Så den som levde på en dollar om dagen på den tiden hade stora inkomster vid sidan om. I den ofullständigt monetariserade världen på den tiden antagligen också en del inkomster i den lokala ekonomin som ingen satte penningvärde på.
Med Sala i Martíns mått kan man alltså komma fram till att den politik som hade berövat de fattiga såväl subventioner som välfärdsinstitutioner och icke-monetära inkomster har varit något bra. Det är också så det har använts.
Ett bättre mått är i så fall FAOs siffror på undernäring.
gemensam 