Undernäringen i världen ökar igen

Någon gång runt sekelskiftet kom ett ljushuvud som hette Xavier Sala i Martín på att man kunde mäta fattigdomen i världen genom att räkna hur stor andel som levde under en dollar om dagen. Inte överraskande har många på det sättet konstaterat att fattigdomen nu är nästan utrotad. Det finns ingen längre som har så låga inkomster.

Vad Sala i Martín inte räknade med var inte bara inflationen utan också att före 1990 sjukvård och skola i regel var gratis, plus att i fattiga länder regeringen subventionerade mat och bränsle. Så den som levde på en dollar om dagen på den tiden hade stora inkomster vid sidan om. I den ofullständigt monetariserade världen på den tiden antagligen också en del inkomster i den lokala ekonomin som ingen satte penningvärde på.

Med Sala i Martíns mått kan man alltså komma fram till att den politik som hade berövat de fattiga såväl subventioner som välfärdsinstitutioner och icke-monetära inkomster har varit något bra. Det är också så det har använts.

Ett bättre mått är i så fall FAOs siffror på undernäring.

Historikern L S Stavrianos citerar en FAO-källa som han tyvärr inte namnger som säger att 1967 var 450 miljoner undernärda. Och Gunnar Rundgren citerar en annan, som han inte heller namnger, som säger att både 1990 och 2015 var cirka 700 miljoner undernärda. Det kanske inte säger så mycket, för under tiden har ju också de välnärda blivit fler, totalbefolkningen har ju ökat.

Istället kan man studera utvecklingen från 2000 i det här diagrammet. Där kan man konstatera att undernäringen i världen räknat i procent minskade från ca 12% till 8% fram till 2015, men att den därefter har ökat igen och nu är ca 10%. Den stora framgångssagan är förstås Ostasien där undernäringen praktiskt taget har försvunnit.

Och undernäring beror inte på brist på mat. Det finns ett överflöd av mat i världen. Utan den beror på att den undernärde inte har råd att köpa mat. Man blir undernärd för att man inte har nån inkomst.

Vilket inte minst visas av det ostasiatiska motexemplet.

Vad visar då detta? Att politiken var bra fram till 2015 men sen dess har gått åt skogen? Nej, men kanske att den kinesiska politiken var bra? Det finns ju nämligen så mycket annat att ta hänsyn till.

Två-tre procentenheter till har fått råd att äta sig mätta. Men samtidigt har rikedomen hos ett mycket litet fåtal hopats som aldrig förr. Ett FN-dokument hävdar att år 2020 ägde de rikaste 26 personerna lika mycket som de fattiga hälften av världens befolkning – en minskning från 43 personer år 2019. I det perspektivet är 10 procent undernärda tio helt onödiga procentenheter. Världen kan mycket bättre än lite smulor till de fattiga. Det finns ingen anledning att vara nöjd.

Inte minst kan man konstatera att den nu ökande undernäringen – eller ”matosäkerheten” som FAO uttrycker det – beror på ekonomisk osäkerhet. Folk har blivit av med inkomster på grund av att produktkedjor har brustit, bland annat som en konsekvens av Covid19. Den marknadsstyrda globaliseringen visade sig vara en skör mekanism som inte tålde stötar.

Det kanske är bättre att i större utsträckning gå över till nationell, regional och lokal självförsörjning igen, byggd på Vía Campesinas matsuveränitetsprincip.

Lite mer om begreppet finns här.