Traditionellt har man räknat med tre eller kanske fyra olika traditioner inom välfärdspolitiken. Den nordiska som är bäst och utgår från ett generellt stöd. Det centraleuropeiska som räknar med att kyrkan och familjen får väl ställa upp när det behövs och som är lite sämre. Och så det anglosachsiska som är sämst och nöjer sig med att fattigt folk inte svälter ihjäl.
Men nu tycks något hända. Sverige är på väg ur den nordiska modellen och närmar sig den anglosachsiska.
