Finansmatadorer förstör gärna företag men de anställda har andra intressen

För ett tag sen hävdade jag att aktieägare inte borde anförtros makten över företag; den ligger i säkrare händer hos de anställda som kollektiv. Det verkar som jag glömde ett viktigt skäl.
Alfred Chandler är en amerikansk företagshistoriker som har studerat amerikanska storföretags uppgång och fall. I boken Inventing the electronic century skildrar han bland annat hur USA efter att länge ha dominerat hemelektroniken plötsligt förlorade sin position till Japan på 60-talet. Skälet var att intresset för kortsiktiga vinster slog ut intresset för att utveckla den egna förmågan att göra bra hemelektronik.

Spindeln i nätet i USA:s hemelektronikindustri var RCA. Från starten  dominerades företaget av visionära tekniker som utvecklade såväl radio  som tv som medier, genom att producera de delar som hela världens radioindustri använde i sina burkar. Men de gick i pension i och med färg-tvn, och en ny generation av företrädesvis ekonomer tog vid. Den satsade på företagsuppköp – inte för att förse sig med den kompetens som var nödvändig för det steg som kom sen (video), den hade man i princip redan. Utan för att förse bolaget med kassakor ur vilka branscher som helst. I RCA:s fall t.ex. Hertz, och mer anonyma tillverkare av golfutrustning, böcker och djupfryst mat.

Det hela kallades för ”diversifiering” – en fluga som var våldsamt populär i storföretagarkretsar på 60- och 70-talen. Även t.ex. Volvo ägnade sig åt det. Vilket ledde till att företagsköpen slök de resurser man borde ha använt åt produktutveckling, och åt att fördjupa sin egen kunskap om den bransch man hade sin förankring i.

RCA förlorade därför kompetensen, och Panasonic och Sony trädde till.

På motsvarande vis blev andra ledande företag utsatta för uppköp från företag med noll kunskap om ens bransch och ens produkter. Detta drabbade USA:s lite mindre storföretag i hemelektronikbranschen, Philco och Sylvania, som därmed plundrades på resurser och försvann.

Det finns förstås andra sätt att försvinna på. Ett var General Motors – strunta i produktutveckling för att det är lönsammare att spekulera på börsen (enligt Ha-Joon Chang). Eller Dells – outsourca all produktionskunskap till andra för att tjäna pengar på ett allt tommare varumärke.

Givetvis skulle ett företag ägt och drivet av sina anställda inte ägna sig åt sånt. Man skulle ha fortsatt med det man hade kompetens på, om inte annat för att rädda jobben. Och förhoppningsvis försökt bli allt bättre på det. Detta eftersom de rimligen definierade sin egen kompetens som teknikerns, inte finansmatadorens.

Finansmatadorens intresse är kortsiktigt, individualistiskt och exploaterande. Den direkta producentens intresse är motsatsen.