Vilka är de egentligt närande respektive tärande?

Möjligen är bankerna inte den mest destruktiva branschen. De är visserligen den omedelbara orsaken till finanskrascher när de lånar ut pengar som aldrig kommer att betalas tillbaka, och de kan också ta ut en del monopolvinster i form av avgifter för allt möjligt. Men de förkortar en del ekonomiska kretslopp genom att göra det möjligt att dra nytta av en resurs innan man betalar den, och det finns andra branscher som tar mycket mer värde från oss utan att ge något som helst tillbaka.

Det hävdar i alla fall Mariana Mazzucato i sin senaste bok The value of everything – making and taking in the global economy. En presentation finns här på youtube.

Fast först måste man förstås göra klart vad värde är.

Märkligt nog finns ingen konsensus där. 1700- och 1800-talets ekonomer sysslade med detta hela tiden, även om de kom till helt olika slutsatser. Den stora förvirringen ledde så småningom till att neoklassikerna skrotade begreppet helt och hållet och antog att om någon var beredd att betala en summa för något så var det värt precis så mycket.

Vilket t.ex. medicinbranschen drar nytta av då den hävdar att så länge det finns någon som vill betala hundratusen för ett piller så är det värt så mycket och då finns det ingen anledning att sänka priset, även om tillverkningskostnaderna är försumbara.

Ändå är ju detta ett ekonomernas erkännande av ett nederlag. För visst går det att åtminstone skissa på objektiva värden och vad det skulle vara.

Finansbranschen som helhet, t.ex. Dess nytta sägs ju vara just att den gör transaktionskostnaderna mindre för produktiva företag genom att förse dessa med pengar. Den har växt otroligt under den senaste generationen – men märkligt nog har de produktiva företagen inte fungerat bättre för det. Den ekonomiska tillväxten är lägre nu än när finansbranschen var mycket mindre. Vilket borde tyda på att dess värde inte är så stort.

Dock pekar Mazzucato ut andra än just bankerna.

Exempelvis fonderna, som ägnar sig åt ett nollsummespel när de slåss om att själva lägga beslag på lönsamma aktier samtidigt som de prackar på andra de olönsamma – medan de tar höga arvoden för detta.

Eller i synnerhet såkallade Private Equity-fonder – företag som ägnar sig åt att köpa upp andra företag, placera sina egna förluster och skulder där samtidigt som de säljer ut företagens tillgångar och avskedar folk – medan de också belamrar dessa företag med arvoden för ”företagsledning”.

Ingen av dessa två har något annat skäl för sin existens än forna stråtrövare som tog tull av förbipasserande menar Mazzucato.

Men finansbranschen är inte ensam skurk.

Ty även formellt sett producerande företag ägnar sig idag lika mycket åt att spela roulett om resurser som vad finansbranschen gör. De föredrar kortsiktig vinst på bekostnad av långsiktig utveckling liksom de kräver mycket hög lönsamhet från en investering för att anse den lönt. Även om detta leder till stagnation. Orsaken är delvis aktieägarnas alltför stora makt. Den genomsnittlige aktien idag ägs ungefär 20 sekunder av en fond som inte har något som helst intresse av långsiktighet. Men orsaken är delvis också ett resultat av att vinster från pengaspekulation i en otillräckligt reglerad ekonomi är så mycket enklare och större än vinster från trälig produktion.

Mazzucato ägnar också stort utrymme åt innovationssystemet där det råder stor skillnad mellan vem som skapar värde och vem som tillgodogör sig vinsterna.

Värdet skapas främst av samhället i stort menar Mazzucato, i synnerhet av universitetsvärlden och andra offentliga organ – medan det är privata företag som lägger beslag på vinsten. En av Mazzucatos tidigare böcker ägnar sig helt åt detta. 

Vilket också leder fram till frågan om någon tar ut mindre andel ur ekonomin än vad den skapar. Och för Mazzucato är det staten som gör detta, av ovanstående skäl.

Enligt de principer för beräkning av BNP som de internationella ekonomiorganen föreskriver är värdet av offentliga insatser lågt, i princip inte större än kostnaderna för dem (om det offentliga inte tar betalt). Vilket leder till undervärdering. Följden av detta är inte bara, eller ens främst, att det offentliga blir underförsörjt med pengar utan något ännu värre: att de offentliganställdas moral undergrävs. De trycks ner i skoskaften, törs inte hävda det de finns till för att hävda och törs inte ta de nödvändiga initiativen för att utveckla samhället och ekonomin. Istället tenderar de att anpassa sig till neoklassikernas vrångbild av dem som tärande korrupta byråkrater.

Följderna av detta är katastrofala. Bara det offentliga kan t.ex. ta så stora initiativ att de kan ersätta fossilekonomin med något bättre.

Alltså behöver vi ett bättre mått för vad värde är.

Tyvärr får vi inget slutgiltigt svar på det i den här boken, den slutar som så mycken annan vetenskaplig litteratur med att ”det behövs mer forskning”. Men var och en av oss har säkert en ungefärlig definition som säkert inte skiljer sig åt alltför mycket – om vi inte är neoklassiska ekonomer vill säga.