Ekonomihistorikern Jan Glete besvarar frågan jakande i boken Ägande och industriell omvandling från 1987, som handlar om epoken 1850-1950: ägare kan gå in och röja upp när företagsledningen har gjort bort sig. Men hans exempel är ganska ambivalenta.
”Ägare” ses här som personer som inte samtidigt är företagsledare.
Det legendariska paradexemplet på en sådan räddning är Wallenbergs och Enskilda Bankens räddning av företag som Ericsson och (förstås) Tändsticksbolaget efter Kreugerkraschen. Men noga besett handlade ju detta om att en ägare röjde upp efter en annan, Ericsson sköttes utmärkt innan Kreuger kom dit och ställde till det; om behovet av ägare som kategori säger det ingenting. Mindre omtalade men möjligen mer substantiella exempel är hur samma Wallenbergbank rekonstruerade ASEA 1903 efter en kris vars orsaker Glete dock inte säger så mycket om, samt hur Skandinaviska Banken organiserade Grängesbergsbolaget 1896 för att ta hand om olika mindre gruvor i Bergslagen och modernisera driften av dessa.
Men samtidigt är boken (och den svenska ekonomihistorien) full med exempel på spekulativa ägare som mest bara ställde till besvär.
Glete bekräftar t.ex. den allmänna folkuppfattningen om sågverksboomen i Norrland på 1800-talet som rent kolonial utplundring. Ägare som Oscar Dickson (för att nämna den mest ökände) rakade rent skogen på sågvirke och när de hade gjort det la de ner verksamheten. Det var helt andra grupperingar som investerade i massaindustri och därmed i nån sorts framtid. Men även i detta fall var relationen kolonial – eftersom initiativen kom utifrån skapades få kopplingar till det lokala näringslivet vilket Norrland lider av ännu idag. Och särskilt förutseende var de inte heller, säger Glete, ända fram till 1930-talet bestod verksamheten av många små och måttligt lönsamma fabriker. Eftersom varje ägare ville ha sin egen business kunde det ligga fyra fem sex massafabriker vid varje älvmynning trots de uppenbara stordriftsfördelar som finns i en processindustri.
När det gäller verkstadsindustri finns väl få lika tydliga misslyckanden före vår egen tid. Bruksnäringen gick visserligen i stort sett under redan på 1800-talet beroende på ägarnas konservatism, enligt Glete, men det är möjligt att det skulle ha krävts övermänsklig fantasi för att hitta på nya produkter till dessa ganska små enheter. Även åren efter första världskriget var fulla av kriser och konkurser som mest tycks ha varit uttryck för en typisk finanskris: upptrissade aktiekurser som följd av överdriven optimism hos den spekulerande allmänheten, dvs okunniga ”ägare”.
Därefter tycks uppgiften som ägare i regel ha varit rena latmansgörat; enligt Glete var det de professionella företagsledarna, direktörerna, som styrde verkstadsindustrin hela den lyckosamma perioden från ca 1920 till ca 1970 medan ägarna höll sig borta från verksamheten. Och målet för verksamheten, enligt Glete, var produktion och försäljning, inte aktieaffärer.
Boken är alltså skriven på 80-talet och slutar i ett frågetecken. Vad händer när ”ägarna” alltmer blir aktiefonder och andra opersonliga organisationer? Har de då kvar nån förmåga att reda upp problem? Idag kan vi kanske besvara frågan: det har lett till ökad kortsiktighet. ”Ägarna” är mer än någonsin intresserade av den kortsiktiga lönsamheten och är beredda att offra den långsiktiga överlevnaden för en högre utdelning efter nästa bokslut.
Eller för ett högre pris på aktien när den säljs efter några timmar, eller i USAs fall några sekunder.
Hur som helst förefaller det som om tanken att ägare skulle gripa in vid kriser som en deus ex machina vara lika verklighetsfrämmande som att kungen skulle göra det om politikerna misslyckas. Förvisso kan det lyckas, men lika gärna misslyckas för att ägaren är ointresserad eller okunnig eller ser en större vinst i att plundra företaget på tillgångar innan resterna säljs.
Det kanske vore rimligare att anställda och hemkommuner i en kris hade myndighet och möjlighet att vända sig till professionella företagsrekonstruktörer, oavsett om dessa är offentliga tjänstemän eller driver verksamheten som business.
Anställda och hemkommuner är ju de som har ett direkt intresse av verksamhetens överlevnad. Möjligen vore det bättre att dessa också rent formellt vore företagens ägare, och att penningutlånare nöjde sig med att vara just detta.
Det är några problem med resonemanget. I Sverige är de dominerande ägarna olika familjer. Andelen fondkontrollerade företag och direktörskontrollerade företg har minskat. Så den utvecklingen som skett i de flesta länder har inte skett här när det gäller ägandet i stort.
Sen var det ju delvis familjer ur samma handelskretsar i Göteborg som familjen Dickson som investerade i massafabriker. Exempelvis Ekman, Waern, Wijk och Kjellberg. Till det kom spekulanter som Kreuger, William Olsson och K. Tillberg med flera, familjen Wallenberg, norska investererare och norrländska grossister som Kempe, Bünsow, Veerstegh med flera.
Att ägarna skulle ha hållit sig borta är också en märklig slutsats av Gletes bok (som jag läst flera gånger). Familjerna Wallenberg, Wehtje, Söderberg, Ax:son Johnsson, Broström, Mark och Carlander, Kockum med flera deltog ju dessutom mycket aktivt i företagens skötsel under den beskrivna perioden. Med Klingspor var det kanske lite annorlunda.
Jag har skrivit en väldig massa om det här på min sajt De 15 familjerna, https://15familjer.zaramis.se/
Sen är jag ju av åsikten att företagen ska styras av de anställda. De ska ha rösträtten och aktieägarna bara rätt till ränta (utdelning) på sina investeringar. Johan Lönnroth har skrivit en del på det temat och jag är i stort överens med honom.
Du har naturligtvis rätt. Man kan lägga till dom som startade nya företag och höll sig kvar i ledningen av dom, såna som Kamprad. Ändå har jag naturligtvis läst det där hos Glete, men boken är tjock och jag hittar inte var.
Antagligen ligger förklaringen i den fina distinktionen ”ägare som inte samtidigt var företagsledare”. Dvs såna som hoppar in ibland när dom tycker men för det mesta stannar borta, inte agerar VD eller arbetande styrelseordförande som dina exempel gjorde. Såna som idag skulle ägna sig åt aktieaffärer och låta produktion och sånt tråkigt sköta sig själv. Såna som Glete låter agera Deus ex machina när något skiter sig. Såna fanns det inte mycket bruk för mellan 1920 och 1970 under industrikapitalismens glansdagar.
För övrigt ska jag be om ursäkt för att ditt inlägg inte publicerades genast. Det hamnade i ett spamfilter, gud vet varför.