I förra bloggposten hade jag en del invändningar mot att man skyller en massa elände på en ideologi, på ”nyliberalismen”, och glömmer bort de människor som använder ideologin för sina syften.
När det gäller New Public Management, dvs de nyliberala metoderna att styra det offentliga, kastade jag fram misstanken att de skyldiga istället var politiker som försökte framstå som utan ansvar för försämringar, och offentliganställda chefer som ville ha mer makt på politikens bekostnad.
Ekonomen José Gabriel Palma från Cambridge (och Chile) har ett annat förslag. Han föreslår att de ansvariga för det nyliberala giftet är representanter för finansbranschen och dess rentiärer, plus de branscher som var ledande i efterkrigstidens högkonjunktur men som började förlora kraft runt 1980, nämligen bil- och oljekomplexet. Hjälp har de fått av vad Palma kallar ”den mest anmärkningsvärt fantasilösa och anpassliga politiska elit på många generationer”.
För dessa branscher var det nödvändigt att göra sig av med alla politiskt bestämda begränsningar för sin egen lönsamhet. Nya branscher, som hade kunnat bli ledande, behöver ju alltid politisk uppbackning för att bli detta. Men det kunde bil-oljekomplexet inte tillåta. Ingen klassfraktion ger upp sin ställning frivilligt. Alltså såg de till att politiken abdikerade och möjligheterna till strukturella förändringar försvann.
Och, som en annan författare har påpekat, för rentiärerna gällde det att slippa det besvärliga pysslandet med produktion för att göra vinst. Varför tvingas till detta när man med lite politiska påtryckningar kan få ägna sig åt kedjebrev och poker istället?
Följaktligen har, säger Palma, den nyliberala epoken släpat sig fram med miserabelt ekonomiskt utbyte för majoriteten, och lika miserabel teknisk utveckling. I alla fall jämfört med den keynesianska epoken innan. Samt alltmer skuldsättning. Ty kapitalismen behöver konkurrens för att fungera, mångdimensionell konkurrens, även mellan idéer, metoder och klasser.
Vilket han visar i en massa diagram, tyvärr främst med amerikanska exempel.
Palma förklarar också varför det här får fortgå, trots att det bara gynnar någon tiondel av en procent. Det behövs något av ett existensiellt hot för att få en härskande klass att bli förnuftig – något som fanns exempelvis på 30-40-talen. Finns inte detta är det bekvämare att fortsätta mjölka miljarder utan ansträngning. Det är lättare att plundra vrak än att styra skepp.
Hur ska då det existensiella hotet återuppstå? Det är inte en ekonomisk fråga, utan en politisk. Samt upp till oss.
Hur definierar du ”nyliberalism”`?
Tja… ungefär som Palma antar jag. Dvs att man till varje pris ska följa ”marknaden”. Att så mycket som möjligt ska vara köp och sälj.
Jag vet att många nyliberaler inte alls tycker att utvecklingen efter 1990 har varit bra. Medan jag och många andra anklagar t.ex. EU för att vara ett nyliberalt projekt värjer de sig mot detta och menar att EU är en typisk byråkratkoloss. Trots att denna byråkratimakt används för att trumfa igenom marknadsprincipen så ofta som möjligt, inte av pragmatiska skäl utan utifrån ren luftig ideologi – eller något ännu värre.
Nu är ju hela poängen med Palmas artikel, och därmed också min, att vi bör tona ner det här ideologisnacket. Det är människor som använder ideologier, oavsett om det är liberalism eller islam eller vad det nu är. Därmed är det dessa människors användning av begreppen som bestämmer begreppens karaktär. ”Ren” ideologi finns inte.
Palmas teori stämmer med mina tankegångar. Eller så här: Finanseliten tillsammans med Olje/vägindustriella komplexet låter skapa en ekonomisk teori som är till fördel för dem: Chicagoskolan = grunden till nyliberalism.
Med denna ”vetenskapliga” täckmantel övertygar och mutar de politiker,samt bäddar in politiker i de politiska partierna. Sedan 2:världskriget har Bilderbergsgruppen alltid fått sin representant som president i USA. I Sverige är Östros och Valterson bra exempel.
Senaste exemplet på hur det oljeindustriella komplexet försvarar sina intressen är TISA-förhandlingarna. Det blivande avtalets syfte är att minska regleringen och privatisera handeln med tjänster.
Genom att införa ”technological neutrality” frånhänder sig staterna möjligheten att styra och reglera så att klimatvänliga energikällor kan införas. Begreppet jämställer solceller med kärnkraftverk, och vindkraftverk med kolkraftverk osv.
Detta har kommit fram genom att Wikileaks har avslöjat de dokument som diskuterats fram.
Nedanstående citat är från den första av nedanstående länkar.
”The 23 TiSA negotiators, from Australia to Switzerland and including the US and the EU, are discussing binding clauses “denying regulators the right to distinguish solar from nuclear, wind from coal, or geothermal from fracking” by establishing the principle of ‘technological neutrality’”.
Länkar: http://www.world-psi.org/en/great-climate-change-swindle
http://www.world-psi.org/en/great-climate-change-swindle
http://www.world-psi.org/en/tisa-more-dangerous-ttip-and-ceta-yet-largely-unknown !
https://wikileaks.org/tisa/core/analysis/page-1.html .
Sekotidningen skriver om det: http://sekotidningen.se/artikel/hemligt-avtal-gynnar-oljeindustrin/
Det är väl ungefär så. Det går inte att skilja en ideologi från dess företrädare och pådrivare. I det fall du hänvisar till är det ju tämligen solklart hur nyliberala principer om marknadens företräde används för att försvara ”vested interests”. Så har det för övrigt varit sedan visionen om ”laissez faire” uppfanns på 1700-talet, då för att försvara godsägaradelns intressen av att kunna höja priset på mat, se https://gemensam.wordpress.com/2015/04/27/1700-talets-nyliberaler/
Fast jag vill sätta ett frågetecken för det där med Bilderberggruppen. Den gruppen är helt enkelt samma sak som ”de ledande politikerna och direktörerna”. De träffas titt som tätt helt kollegialt på toppmöten, inte bara där utan också exempelvis i Davos, eller i Bryssel, ungefär som alla andra grupperingar gör – inte minst miljörörelsen.
De ”utser” ingen, lika lite som miljörörelsen utser någon – men de kan förstås mobba ut likar som avviker för kraftigt från gruppens egna jantenormer.
Ragnar: I en annan uppsats på samma tema, Latin America’s social imagination since 1950, föreslår Palma fyra nyliberala grundpelare, åtminstone i Latinamerika:
1. Allt som hände före de s.k. liberaliseringarna var fel,
2. Alla problem kan lösas med ännu mer liberaliseringar, privatiseringar, avregleringar och nedskärningar, och de som inte kan lösas på detta vis (t.ex. den allt värre ojämlikheten) är inte värda att lösa,
3. Ekonomisk politik har bara ett syfte: att hålla ”the 1 %” på gott humör för att upprätthålla ”tilltron”,
4. Globaliseringen måste drivas på med alla medel, även om detta resulterar i ett permanent undantagstillstånd av total osäkerhet.
Ovanstående är en policy, dvs ideologins frukt i konkret handling. Men det är ju resultatet som betyder något, inte de goda avsikterna – eller hur?
Säg mig den som inte handlar omedvetet medvetet i god tro med goda avsikter… även tjuven strävar efter att göra det perfekta brottet, sa den post-liberale nyliberalen kommunistiskt talat. Språket är som ett fängelse för dem som inte vet att det är det. Traditionens uppgift är som Adorno lär ha uttryckt saken, ”inte att bevara det förgångna, utan att infria det förgångnas förhoppningar.”
Det låter retoriskt klokt i mina öron – inte bara retoriskt talat.
– Retoriken, rätt-o-riktigt menad, som konsten att lyssna, tolka och förstå vad vi gör med språket och vad språkandet kan göra med oss borde återupprättas inom hela utbildningsväsendet.
– All verksamhet bär inom sig ett mer eller mindre stort mått av ”möda”, dvs vad man med ett annat förskönat och för hela den mänskliga verksamheten vanligen inskränkt vilseledande ord brukar kalla ”arbete”. Historien om klassernas motstridiga historier är kort å gott liksom på ondo berättelsen om hur Alla vill ha Arbete men ingen göra Jobbet.
En strukturreform som i det stora hela sammanfattar det ”förgångnas förhoppningar” om producenternas fria association vore väl införandet av mindre arbete/möda genom en mera konstförfärdigande verksamhet för alla – som lika med vad – var å en finner sin möda värd. Intentionen med en på förhand intet förpliktigande s.k. medborgarlön/basinkomst är om inte annat en befriande tanke för framtiden… bl.a. därför att resultatet inte på förhand kollektivt låter sig beräknas annat än möjligen ens individuellt. Resultatet låter hur som helst inte väntas på sig.
– Var inte rädd – det handlar bara om retorik – om än inte så bara. ”Människan” är trots allt inte en varelse med andliga egenskaper, fastmer en kommunistisk andlig varelse med mer eller mindre förmåga till mänskliga egenskaper.
[…] om vi undrar varför den inte gjorde det kan vi söka ett svar hos José Gabriel Palma: de branscher som hade lett efterkrigstidens omställningar hade inget intresse av att abdikera […]
[…] Och för den som har det bra som den har det är det ju bra om inget ändras. Men för oss andra? […]
[…] senaste generationen anmäler sig inte överdrivet kvalificerat sökande på platsannonsen. Bara ”den mest anmärkningsvärt fantasilösa och anpassliga politiska elit på många generationer” som den chilensk-brittiska ekonomen José Gabriel Palma har uttryckt […]
[…] det första har det föreslagits att en kraftfull aktör i sammanhanget är bil-olje-komplexet. De skulle ha gjort staterna maktlösa för att sätta effektivt stopp för en nödvändig […]
[…] som är orolig för Sveriges framtida industriella kunnande, och som har kunnat tvinga ideologerna och finansnissarna att maka åt […]
[…] utan anledning. En annan möjlig förklaring kan ju vara att det då härskande storkapitalet – främst bil-oljekomplexet – ville behålla sitt övertag och därför såg till att statens styrförmåga förstördes. Och […]
[…] till landets fromma. Den nyliberala koalition som styrde om skiftet, enligt Bresser-Pereira, består av rentiärerna inom finansbranschen som blev hegemoniska på 70-talet, plus direktörer som delvis är rentiärer även de eftersom de […]
[…] smittat av sig på staterna vilket yttrar sig som oförmåga att förstå ekonomiska sammanhang, se också här. Och Sverige har en av världens mest finansialiserade ekonomier, fullt ut lika finansialiserad som […]
[…] cyniskt påpekat att det vi kallar nyliberalism bara är överklassens naturliga program, och José Gabriel Palma har i synnerhet pekat ut finansbranschen och bil/oljekomplexet. Dessutom, påpekar Philip Mirowsky, finns det inte en människa idag som påstår sig vara […]
[…] kort – frihandel är de starkas protektionism – delvis för att de själva var gisslan hos banker och exportindustrier med egenintresse av detta. När Sovjetimperiet föll bestämde sig dess övergångsregeringar för att haka på, vilket i […]