World Economics Association (nu världens största ekonomförening) fortsätter att ge ut tidskrifter, artiklar och böcker. Tidskriften Economic Thought nummer 1 i år innehåller flera artiklar som är intressanta även för oss lekmän.
Artikeln Political Economy in the Eighteenth Century av Florence Gauthier handlar om den spekulationsekonomi som ledde fram till franska revolutionen. Det visar sig att dogmatisk tro på marknadens helighet inte är något nytt för vår tid.
Den sekt – som både samtida och senare historiker har kallat den – som då för en tid styrde den ekonomiska politiken i Frankrike kallades fysiokrater. År 1764 övertygade den regeringen om att den skulle släppa marknaden på mat fri. Detta skulle gynna produktionen, menade fysiokraterna. Vad som hände var att priset på mat – som normalt krävde 60 procent av en dagslön – fördubblades och att arbetare svalt ihjäl. Bröduppror som följde ledde till att regeringen gav upp försöket. För en tid.
År 1774 var det dags igen. Då hade Ludvig XVI just tillträtt regeringen och han beundrade gränslöst en av de ledande fysiokraterna, ministern Turgot. Det som följde kallades redan i samtiden mjölkriget. Revolter och försök från vanligt folk att återställa priset möttes av undantagstillstånd och militär. Den här gången gav regeringen inte vika.
Det är från den tiden påståendet ”om folk inte har bröd får de väl äta bakelser” härstammar, möjligen som en folklig ironisk tolkning av hur regeringen förmodligen tänkte. Belagt är att Paris’ guvernör yttrade ”om folk inte har bröd får de väl äta gräs”.
Fysiokraternas argumentation känns väl igen från nutidens nyliberaler. De hänvisade till ”naturliga lagar”. Priser och marknader var en naturmakt som människor inte skulle försöka blanda sig i. Tvärtom, det var varje regerings plikt att med despotiska medel, om så krävdes, värna om de naturliga lagarna. Samt värna äganderätten som var mycket viktigare än rätten att finnas till. Då helt nya idéer, säger Florence Gauthier, traditionellt var regeringens plikt att upprätthålla nån sorts kompromiss mellan olika intressen för att minimera konflikterna.
Även den nationalförsamling som tog makten 1789 – i mycket ett resultat av regeringen hade gett upp sin landsfaderliga roll – höll sig i det stora hela till fysiokraternas idéer. Men då hade centralmakten försvagats så mycket att den inte kunde hindra folket ute i bygderna från att bestämma sitt eget lokala pris efter vad folk hade råd att betala. Och stormningen av Bastiljen utlöstes av att den sista anti-fysiokratiska ministern, Necker, hade fått sparken. Så 1794 kapitulerade regeringen till sist. Det statligt reglerade priset på bröd höll sig sen ända till – 1975.
Vi gjorde en ekonomihistorisk genomgång av begreppet ”naturlig ordning” inom ekonomi. Det återfinns genom hela ekonomihistorien, det bytte dock namn under delar av ekonomihistorien från ”gudomlig ordning” och liknande. Nyliberalismen är mycket gammal, det som idag beskrivs som naturlagar beskrevs en gång som gudomliga lagar, bägge beskrivningarna har lika mycket vetenskaplig merit. Resultatet har alltid varit desamma.
Paralleller mellan dagens ordning och feodalismen under medeltiden är slående. Nyliberalismen leder till det som på engelska kallas ”dark ages”, frågan är, skall ”dark ages” vara lika länge den här gången?
Likheten mellan neoklassiska ekonomer och egyptiskt prästerskap blir bara större och större.
Å andra sidan är det inte ekonomernas fel, försäkrar Paul Krugman, det är den politiska makten som väljer att stödja sig på de ekonomer den behagar. Se http://www.nytimes.com/2015/04/17/opinion/paul-krugman-that-old-time-economics.html?rref=collection%2Fcolumn%2Fpaul-krugman&_r=0
Slagrutenötter hävdar också att deras påhitt är ”vetenskap”, men där har man mindre problem med elitens villfarelser än i fallet ekonomi. Jag tror att Krugman bör ta och börja om i ekon101 för han verkar inte ha förstått att ekonomisk teori och politik är samma sak, han har ägnat sitt liv åt politik, fått riksbankspriset för det, men vet fortfarande inte vad det är han gör. En mycket märklig filur.
Jag brukar roa mig med att dokumentera vilka grekiska/romerska gudar som pryder ekonomiska institutioner, banker och riksbanker runt om i världen. Sedan kan man koppla respektive gud/halvgud till ekonomiska teorier i det moderna samhället, där gudasagan skrivits om och klätts i vetenskaplig skrud. I över 2000 år har en bunt pseudovetenskapare ur eliten skrivit enorma volymer böcker i ett hopplöst försök att bevara ränta som fenomen i ekonomi.
Men varför skall det alltid krävas giljotinen eller andra mindre ”humana” insatser för att få eliten att sluta upp med farliga villfarelser? Alternativen verkar vara, låt de köra tills deras vansinniga idéer utlöser storkrig och sedan giljotinera, eller giljotinera eliten och angripas av omgivningen i storkrig. Har vi inte kommit längre?
Tja, för den s.k. eliten är det ju inga villfarelser, det duger gott åt dem eftersom det ger dem gott samvete.