USA är statskapitalismens hemland

Att digitaliseringen beror på att USAs stat drev fram den av militärstrategiska skäl vet vi tack vare Mariana Mazzucatos bok Entreprenörsstaten. Att vartenda steg i USAs framväxt till världens industricentrum på 1900-talet hade lockats, guidats och piskats fram av samma stat är mer bortglömt, liksom att Tyskland, Japan och nu Kina mer eller mindre kopierade dess metoder (och, förstås, förfinade och effektiviserade dem i takt med att det blev allt svårare att komma ikapp).

Det hela började strax efter självständigheten i slutet av 1700-talet, berättar Stephen Cohen och Bradford DeLong, eftersom viktiga kretsar i nordstaterna ville komma ur det engelska strypgreppet. Amerikas plikt, enligt den engelska uppfattningen, var att leverera billiga råvaror för den engelska industrin och köpa samma industris produkter. Men USAs nya nordstatselit insåg att det inte fanns några pengar i detta, och satte igång ett industrialiseringsprogram byggt på kanaler, högteknologisk statlig vapenindustri och världens högsta tullmur för att uppmuntra inhemska industrialister.

Sydstaternas plantageägare var dock nöjda med att vara råvaruleverantörer åt engelsmännen, och kring denna konflikt rörde sig hela politiken fram till inbördeskriget, då nordstaterna blev helt fria att trumfa igenom sina önskemål.

Det var då järnvägsbyggandet blev den nya motorn i industrialiseringen, med syftet att skapa större marknader. Subventioner till järnvägs- och andra storbolag revolutionerade produktionstekniken och drev fram en stordrift som ingen dittills sett maken till. Förvisso skapade dessa subventioner till en allt rikare grupp storkapitalister en skriande ojämlikhet. Så nästa stora statsingripande efter 1900 var att i någon mån tukta denna ojämlikhet. Och nästa var att få igång ekonomin efter kraschen 1929.

Alla dessa statliga ingripanden har varit pragmatiska, säger Cohen och DeLong. Roosevelts ord ”försök, och om det misslyckas försök något annat” kan stå som etikett på dom alla. Man har varit någotsånär klara över vad man ville ha i slutänden – egen industri, stordrift, kapa den extrema ojämlikheten, få igång ekonomin, automatisera och få ett övertag på Sovjet – men vägen dit har varit experimentell – och fördomsfri.

Ända fram till 1980-talet då plötsligt den abstrakta, på matematiska formler byggda ideologin om ”den fria marknaden” började styra den ekonomiska politiken. Mycket riktigt gick det på tok. Det som hände var att den imponerande industrikapaciteten halverades och ersattes av en finansbransch som växte över alla gränser utan att för den skull producera mer nytta. Samt, förstås, att genomsnittsamerikanens inkomster stagnerade eller sjönk medan den rikaste promillen blev många gånger rikare.

Cohens och DeLongs perspektiv stöds av den kinesiske ekonomen Yi Wen. Även han anser att den kinesiska politiken, långt före Deng, handlade om att kopiera USAs framgångsrika politik. Det stora språnget var t.ex. enligt honom ett trots omständigheterna framgångsrikt försök att få till den landsbygdsindustri varur framgångsrika företag så småningom kunde sorteras fram med den amerikanska morot-och-piska-modellen.

Cohen och DeLong har inga detaljförslag till hur USA (och hela den nordatlantiska ekonomin) ska komma ur den nuvarande utförslöpan. Inget annat än att de abstrakta ideologiska skygglapparna måste bort och konkreta mål som gemene man kan se framför sig måste styra. Det kan vara klimatomställning, det kan vara ett nytt folkhem, det kan vara vad som helst som är attraktivt. Finns bara målen där så växer medlen fram efterhand. Leder de fel blir det nästa problem, att också hantera pragmatiskt.

Inte heller har de någon förklaring till varför det gick så fel på 70-80-talen. Enligt deras version började man bara tänka fel, utan anledning. En annan möjlig förklaring kan ju vara att det då härskande storkapitalet – främst bil-oljekomplexet – ville behålla sitt övertag och därför såg till att statens styrförmåga förstördes. Och det hade färre motkrafter än deras förfäder på New Dealtiden, eftersom varken arbetarrörelse och medelklass såg några omedelbara hot mot sina konsumtionsnivåer (som var det enda de brydde sig om vid det laget).

Men nu är ju läget en smula annorlunda.