Att digitaliseringen beror på att USAs stat drev fram den av militärstrategiska skäl vet vi tack vare Mariana Mazzucatos bok Entreprenörsstaten. Att vartenda steg i USAs framväxt till världens industricentrum på 1900-talet hade lockats, guidats och piskats fram av samma stat är mer bortglömt, liksom att Tyskland, Japan och nu Kina mer eller mindre kopierade dess metoder (och, förstås, förfinade och effektiviserade dem i takt med att det blev allt svårare att komma ikapp).
Det hela började strax efter självständigheten i slutet av 1700-talet, berättar Stephen Cohen och Bradford DeLong, eftersom viktiga kretsar i nordstaterna ville komma ur det engelska strypgreppet. Amerikas plikt, enligt den engelska uppfattningen, var att leverera billiga råvaror för den engelska industrin och köpa samma industris produkter. Men USAs nya nordstatselit insåg att det inte fanns några pengar i detta, och satte igång ett industrialiseringsprogram byggt på kanaler, högteknologisk statlig vapenindustri och världens högsta tullmur för att uppmuntra inhemska industrialister.
Sydstaternas plantageägare var dock nöjda med att vara råvaruleverantörer åt engelsmännen, och kring denna konflikt rörde sig hela politiken fram till inbördeskriget, då nordstaterna blev helt fria att trumfa igenom sina önskemål.
Det var då järnvägsbyggandet blev den nya motorn i industrialiseringen, med syftet att skapa större marknader. Subventioner till järnvägs- och andra storbolag revolutionerade produktionstekniken och drev fram en stordrift som ingen dittills sett maken till. Förvisso skapade dessa subventioner till en allt rikare grupp storkapitalister en skriande ojämlikhet. Så nästa stora statsingripande efter 1900 var att i någon mån tukta denna ojämlikhet. Och nästa var att få igång ekonomin efter kraschen 1929.
Alla dessa statliga ingripanden har varit pragmatiska, säger Cohen och DeLong. Roosevelts ord ”försök, och om det misslyckas försök något annat” kan stå som etikett på dom alla. Man har varit någotsånär klara över vad man ville ha i slutänden – egen industri, stordrift, kapa den extrema ojämlikheten, få igång ekonomin, automatisera och få ett övertag på Sovjet – men vägen dit har varit experimentell – och fördomsfri.
Ända fram till 1980-talet då plötsligt den abstrakta, på matematiska formler byggda ideologin om ”den fria marknaden” började styra den ekonomiska politiken. Mycket riktigt gick det på tok. Det som hände var att den imponerande industrikapaciteten halverades och ersattes av en finansbransch som växte över alla gränser utan att för den skull producera mer nytta. Samt, förstås, att genomsnittsamerikanens inkomster stagnerade eller sjönk medan den rikaste promillen blev många gånger rikare.
Cohens och DeLongs perspektiv stöds av den kinesiske ekonomen Yi Wen. Även han anser att den kinesiska politiken, långt före Deng, handlade om att kopiera USAs framgångsrika politik. Det stora språnget var t.ex. enligt honom ett trots omständigheterna framgångsrikt försök att få till den landsbygdsindustri varur framgångsrika företag så småningom kunde sorteras fram med den amerikanska morot-och-piska-modellen.
Cohen och DeLong har inga detaljförslag till hur USA (och hela den nordatlantiska ekonomin) ska komma ur den nuvarande utförslöpan. Inget annat än att de abstrakta ideologiska skygglapparna måste bort och konkreta mål som gemene man kan se framför sig måste styra. Det kan vara klimatomställning, det kan vara ett nytt folkhem, det kan vara vad som helst som är attraktivt. Finns bara målen där så växer medlen fram efterhand. Leder de fel blir det nästa problem, att också hantera pragmatiskt.
Inte heller har de någon förklaring till varför det gick så fel på 70-80-talen. Enligt deras version började man bara tänka fel, utan anledning. En annan möjlig förklaring kan ju vara att det då härskande storkapitalet – främst bil-oljekomplexet – ville behålla sitt övertag och därför såg till att statens styrförmåga förstördes. Och det hade färre motkrafter än deras förfäder på New Dealtiden, eftersom varken arbetarrörelse och medelklass såg några omedelbara hot mot sina konsumtionsnivåer (som var det enda de brydde sig om vid det laget).
Mycket intressant !
Jag har inga svar på de frågor du ställer, men här är ett utsnitt om 1970-talet ur ett föredrag som jag hållit:
Något helt annat var valutakrisen som drabbade världen på 1970-talet. USA finansierade det dyra Vietnamkriget med att trycka upp fler dollarsedlar. Mellan 1969 och 1974 steg dollartillgångarna i världens länders valutareserver från 20 till 110 miljarder dollar. Det betydde i praktiken att USA lånade från andra länder
* till ingen ränta
* utan någon bestämd återbetalningstid
I det s.k. Bretton Woods-avtalet hade USA och stort antal andra länder kommit överens om fasta växlingskurser och att USA-dollarn skulle vara inlösbar i en viss mängd guld. Det uppstod nu en enorm spekulationsvåg och guldet strömmade ut ur USA.
Sommaren 1971 förklarade Nixon att USA ensidigt beslutat att inte längre lösa in dollar i guld. Världens rikaste länder inklusive Sverige samlades i den s.k. 10-klubben och gjorde om växelkurserna. Dollarn blev 10 % mindre värd. Det betydde att USA skar ner sin skuld till utlandet med 10 % i ett slag. Sverige var ett av de länder som hade största andelen dollar i sin valutareserv. De minskade alltså med 10 % i värde. Men problemen för dollarn fortsatte. Under 1972 fortsatte omvärlden att byta dollar mot andra valutor och i början av 1973 skars dollarns värde ner med ytterligare 10 %. Finansexpansionen blev ohejdbar. Redan 1979 var valutahandelns värde mer än elva gånger världshandelns totala värde och skillnaden har bara ökat. En massa pengar valsar omkring på ett jättekasino utan att användas produktivt.
Några som förlorat på USAs sänkning av dollarns värde var oljeländerna. Oljan såldes i dollar. I samband med kriget mellan Israel och Egypten/Syrien 1973 drev de radikalt upp oljepriset. 1972 tjänade de 23 miljarder dollar på att sälja olja; 1977 hade den siffran stigit till 140. Det ökade oljepriset medförde en kris i den oljeberoende västeuropeiska ekonomin, också i Sverige.
Oljekrisen 1973 ledde INTE till att den svenska regeringen genomförde samma typ av hårda besparingar som andra västeuropeiska länder, där nerskärningspolitiken fick skyhög arbetslöshet som följd. I stället satsade den socialdemokratiska regeringen i Sverige på att bygga ut välfärden för att överbrygga krisen. Därigenom lyckas man hålla nere arbetslösheten.
Redan när industrinerläggningarna började på 1960-talet hade man tagit tag i bostadskrisen och startat det s.k. miljonprogrammet 1965-1975. Förutom att avskaffa bostadsbristen ledde det till att arbetslösa industriarbetare blev byggjobbare. Andra arbetslösa fick jobb när regeringen satsade på dagis, fritis, skola, och annan social verksamhet. Detta var offentlig verksamhet, där kvinnor dominerade.
För att genomföra detta behövdes omskolning. Arbetsmarknadsutbildning hade införts redan på 1930-talet men först i slutet på 1960-talet börjar den öka kraftigt och 1978 hade det utbildats 245 000 personer. En kvarts miljon!
Allt det där stämmer nog, såvitt jag förstår. Inklusive att svenska regeringars favoritprojekt från 1935 till 1975 var bostadsbyggande.
Men poängen är att USA, Tyskland, Japan, Sydkorea/Taiwan och Kina tog kommandot över sin egen industri. I sant statskapitalistisk anda! De inte bara beställde, de bestämde också i stor utsträckning var den privata industrin skulle hålla på med. I USAs fall fram till ca 1975 då myten om ”marknaden” fick sån fart.
Men vi ska veta att USA fortfarande skiter i marknaden när det verkligen gäller, dvs då det handlar om den militära slagkraften. EU och dess medlemsländer är mycket mer vidskepliga.
Just nu följer jag upp med en bok om Japans statskapitalism, författad av Chalmers Johnson. Den var egentligen en fortsättning och faktiskt intensifiering av krigsekonomin, som kunde äga rum för att alternativa maktcentra i Japan förbjöds av USAs ockupationsmakt. Och den såg till att Japan blev världens andra industrination ca 1970 (nu har förstås Kina gått om). Vi får se om jag får lust att skriva en sammanfattning.
Stephen Cohen och Brad DeLong är ganska översiktliga och boken är tunn. Exemplifieringar saknas nästan.
Om man gillar mer kött på benen kan en annan bok rekommenderas: Michael Lind: Land of promise, som är en USAs ekonomiska historia med fokus på de statliga insatserna. Kolla på https://en.wikipedia.org/wiki/Land_of_Promise:_An_Economic_History_of_the_United_States