I hela Europa är den politiska visdomen idag att vi ska svälta oss ur krisen. Vi har levt över våra tillgångar, heter det, och måste skära ner på allt för att bli av med vår skuld. Värst är det i Spanien och Grekland, där arbetslösheten överstiger 25%. Men samma politik slår också i t.ex. Lettland och Rumänien där folk löser sina egna problem genom att emigrera. Rumänerna kan vi ju se varje dag på gatorna i Sverige.
Det är lätt att glömma att tankefiguren ”svälta sig ur en kris” inte är på något vis ny. Det var också standardpolitiken under mellankrigstiden, då t.ex. president Hoovers finansminister Andrew Mellon föreslog att man skulle ”likvidera arbetet, likvidera tillgodohavandena, likvidera bönderna, likvidera fastigheterna” för att ”driva ut det ruttna ur systemet” så att folk skulle börja ”leva ett mer moraliskt liv”, utan skulder.
Det var också politiken i Sverige under tjugotalet, med samma resultat som i Grekland och Spanien idag. Att det inte fungerade betydde lika lite som det gör i EU idag. Uppenbarligen finns det något djupt attraktivt i föreställningen om att späka sig för att gottgöra gamla synder. Det var inte förrän socialdemokraterna kom till makten 1932 som en mer realistisk syn kunde börja göra sig gällande, som utgick från att det var ”dårhusmässigt” att tro att man kunde vara för fattig för att arbeta.
Dock är det en smula egendomligt att det är just Tyskland som hårdast driver den här självspäkningspolitiken idag. De om några borde ha erfarenhet av vad den leder till. Eller som Mark Blyth skriver om Tyskland runt 1930:
Socialdemokraterna, SPD, lämnade den styrande koalition som hade suttit vid makten sedan 1928, och centerpartiets ledare Heinrich Brüning utsågs till kansler i mars 1930. Utan egen parlamentarisk majoritet införde Brüning åtstramningspolitik genom dekret för att rätta till det finansiella skeppet vilket huvudsakligen tog formen av extremt stora budgetnedskärningar. Trots att de var utanför koalitionen underminerades stödet för socialdemokraterna ännu mer eftersom de inte såg något alternativ till nedskärningarna och fortsatte att passivt stödja dem. Nazisterna plockade inte överraskande upp stödet i valet 1930 på bekostnad av denna tvärpolitiska nedskärningspolitik och vann 18,3 procent av rösterna och bli det näst största partiet. De var ju det enda parti som aktivt argumenterade mot nedskärningarna. Faktiskt var det kanske märkligaste med hela den tyska erfarenheten med åtstramning på 30-talet hur den hänsynslöst genomfördes av vänstern och så snabbt övergavs av högern.
Som Sheri Berman så lysande beskriver var de tyska socialdemokraterna under den här perioden intellektuellt marxister men programmatiskt ricardianer: klassiska liberaler i socialistiska kläder. Marx’ ekonomi var, bortsett från hans syn på profitkvoten och på möjligheten av ett sammanbrott för efterfrågan, lika mycket Ricardos som hans egen, särskilt som den tolkades av tyska socialdemokratiska teologer. Enligt en sådan syn fanns det, när ekonomin var i botten, bokstavligen inget annat att göra än att låta systemet smälta ner tills socialismen på ett magiskt sätt uppstod av sig själv.
Faktiskt betydde för SPD bra ekonomisk politik att vara mer ortodox än de liberaler de argumenterade mot. Som SPD-medlemmen och vice talmannen i riksdagen Willhelm Dittmann formulerade det i ett tal till de trogna socialdemokraterna: ”Vi vill att den nuvarande situationen [krisen] ska utvecklas längre, och den kan bara följa den allmänna riktning som tendenserna visar oss”. Som ett svar på denna strukturella fatalism började de tyska fackföreningarna agitera för ett fullständigt genomfört keynesianskt angrepp på depressionen i direkt opposition till SPDs politik. Deras politik tog formen av den såkallade WTB-planen (efter upphovsmannens initialer), som fackföreningarna hävdade gentemot SPD och regeringen. Brüning ignorerade planen och fortsatte med sina åtstramningar. Men SPDs ledning bestämde sig för att krossa den eftersom den utmanade deras tro.
SPDs ledande ekonomiska teoretiker Rudolph Hilferding argumenterade att WTB-planen inte bara var omarxistisk utan att den ”hotade vårt programs grundvalar”. Som Berman formulerar det såg SPD fortfarande, som goda marxister, att låta konjunkturen ha sin gång som den enda möjliga politiken. Liksom den österrikiska ekonomskolan som de annars opponerade mot på varje tänkbart sätt ansåg SPD att intervention i ekonomin bara skulle fördröja det oundvikliga och göra saken ännu värre. Detta var hårdnackad åtstramningsideologi, förutom att den kom från den såkallade vänsterns kärna. Som fackföreningsledaren Fritz Naphtali som motarbetade planen hävdade: ”krisen, med alla dess förändringar av köpkraften är ett korrektionsmedel som måste accepteras som en nödvändighet”.
Nazisterna, som inte tyngdes av sådant strukturalistiskt nonsens, lyckades ta WTBs idéer och göra dem till sina egna. Kärnpunkten i deras valpropaganda i juli 1932, ”Wirtschaftlisches Sofortprogramm” (det omedelbara ekonomiska programmet) la fram ett alternativ till åtstramningarna som var mycket likt WTB-planen. Pamflettens första tre punkter kunde inte ha varit mer anti-åtstramning: för det första ”arbetslöshet orsakar fattigdom, arbete skapar välstånd”, för det andra ”kapital skapar inte arbete, arbete skapar kapital”, och för det tredje ”arbetslöshetsunderstöd är en börda för ekonomin, arbetsskapande stimulerar ekonomin”. Dessutom, hävdade programmet, borde Tyskland lämna guldmyntfoten som fort som möjligt. Julivalet 1932 såg SPD-rösterna kollapsa, nazisterna fick 37,2 procent av rösterna. Att de fick färre röster i det följande novembervalet visade sig irrelevant. Nazisterna kom till makten via val. 1933 fick de 43,9 procent av rösterna.
Att nazisterna åstadkom sin ekonomiska återhämtning via upprustning var också irrelevant. Som Keynes sorgset uttryckte det: ”det verkar omöjligt för en kapitalistisk demokrati att organisera utgifterna i den nödvändiga skalan utom genom krig”. Bara de svenska socialdemokraterna lyckades med detta.
Idag finns inga nazister; de europeiska högerpopulisterna ekar samma åtstramningsfloskler som majoritetspartierna och kommer aldrig att få något riktigt inflytande. Men det riktigt märkliga är att utmaningen kan ligga där, till synes i evighet, utan att någon plockar upp den.
Jan,
Ursäkta off-topic men du har ett mejl som väntar på dig på FB. Tacksam för svar!
[…] För tretti fyrti år sen var det en sak som aldrig ifrågasattes: att Sverige slapp nazister på trettitalet för att socialdemokrater och bondeförbundare skapade full sysselsättning genom offentliga investeringar. Tack vare att det fanns en framtid för alla fanns inget behov av syndabockar och bråk om smulor från den rike mannens bord. Detta i kontrast mot Tyskland där folk flög i strupen på varandra för att socialdemokrater och centerpartister istadigt värnade liberala ekonomiska dogmer om att man skulle …. […]
[…] Meningen är tydlig: miljoner människor, främst unga, döms till misär i en fåfäng tro på något som kallas för ”austerity”, eller på svenska närmast ”åtstramning” eller ”över…. […]
[…] taget ser den ekonomiska framtiden för EU mörk ut. Tillväxten sjunker, inte minst påhejat av regeringarnas åtstramningspolitik. En del länder försöker desperat att manövrera sig ur denna, men eftersom den finns mer eller […]
[…] helt medvetet slår ihjäl hela sin södra och östra flank, de ägnar sig också helhjärtat åt den självsvält som kallas ”austerity”, eller åtstramning även i […]
[…] det gör Kaldors snart 40 år gamla kritik helt aktuell. För ännu idag stryps produktionen i hela EU för att gynna diverse bank- och börsintressen. Och eftersom dessa är ungefär samma personer som under en annan tid skulle ha investerat i […]
[…] på de ryska kommunisternas konto. I båda fallen var det fråga om dålig politik orsakad av ideologiska skygglappar som bar […]
[…] kunna åtala de ledande europeiska nedskärningspolitikerna för anstiftan till grov kriminalitet. Det är ju deras investeringsfientliga politik som bär skulden till att arbetslösheten är så hög i Europa – och därmed de alternativa […]