För någon tid sen föreslog jag att myndigheternas rysskräck berodde på inkompetens. Detta med tanke på Rysslands ekonomiska svaghet. Men det är möjligt att jag hade fel.
Det finns ju en motsvarighet inom EU.
De stora EU-länderna verkar måttligt uppskrämda av Ryssland (här en tysk reaktion). Däremot ägnar de sig åt en motsvarande skenbar idioti – ekonomiskt självmord. Inte nog med att de uppenbarligen helt medvetet slår ihjäl hela sin södra och östra flank, de ägnar sig också helhjärtat åt den självsvält som kallas ”austerity”, eller åtstramning även i kärnländerna.
Men det kanske finns metod i galenskapen.
En naturlig följd av både utsvältningen av Syd- och Östeuropa och den egna självsvälten är ju en måttlös ökning av finanssektorn, och som en följd av detta också av den ekonomiska ojämlikheten. Majoriteten blir fattigare, och den rikaste procenten blir oerhört mycket rikare.
Men om det nu var det som var meningen?
I Sverige har överklassen lite svårare än på kontinenten att avskilja sig från folkmajoriteten som en fritt svävande elit. Vi har av tradition en relativt jämlik kultur; överklassen har traditionellt varit fattigare än på kontinenten, och bönderna (och i senare tid arbetarna) har haft större politisk tyngd.
Eftersom detta tillstånd plågar såväl överklassen som den uppåtsträvande övre medelklassen svårt har det varit nödvändigt för dem att parallellt med finansialiseringen av ekonomin driva en kulturell krigföring. Det har varit viktigt för den att hålla sina mer självsäkra klassbröder utomlands i handen, och skjuta dem framför sig. Därav dess känslomässiga entusiasm för allehanda äventyrliga politiska allianser, typ EU eller Nato, eller för att förskriva sig juridiskt med avtal typ TTIP/CETA.
Ovanstående är förstås bara en hypotes som är omöjlig både att bevisa och motbevisa. Men om den är sann förklarar den ganska bra de olika sätten att reagera i Sverige och på kontinenten. Den självsäkra tyskfranska överklassen behöver inget rysspöke.
Den som är intresserad av EU:s skenbara ekonomiska självmord och hur detta gynnar finansbranschen kan läsa James Galbraiths bok om saken, eller åtminstone Michael Hudsons recension.
http://taz.de/Debatte-Lohn-und-Kosten-der-Arbeit/!5340445/
Kritik mot tysk austerity, insikt att tysk låglönepolitik & austerity är export av arbetslöshet i EU, och till sist insikten att arbetstiden måste fördelas
En lite konstig slutsats i och för sig. Den bygger ju på att det som bör göras är konstant.
För min del kan jag se behovet av en gigantisk omställning av samhället till fossilfritt, vilket verkligen kräver allas medverkan.
Din hypotes är trovärdig. Och någon bättre har jag inte sett. Tyvärr dock enormt pessimistisk. Mer rikedom till de rika = mer makt till de rika = ännu mer rikedom till de redan rika, osv.
Det kan vara sant, så länge man inte gör något åt det. Och vad man gör är nästan skrattretande enkelt – nämligen oordning. Det är det enda dom är rädda för.
Det var oordning, dvs att folk inte löd påbuden uppifrån, som drev fram demokratisering och välfärdsreformer från 1700-talet och framåt. Och det fungerar förstås nu också, för den principen är evig.
Och samhället var lika ojämlikt på 1700-talet som idag.
jo visst är det meningen! Det är främst fråga om status. Och högsta status är att ha så stort lönegap ner till de fattiga som möjligt! (http://www.paecon.net/PAEReview/issue66/BichlerNitzan66.pdf)Det var därför alliansregeringen BÅDE sänkte skatterna för de rika OCH sänkte sjuk- och arbetslöshetsbidrag: Det slog två flugor i en smäll!
Kontinenten tycks inte följa denna USA-inspirerarade statusjakt. Gå och se Michaels Moores senaste: Where to invade next?
USA har nog också en kulturellt lite osäker överklass som behöver vapenskrammel för att känna sig trygg. Det finns även där en egalitär kultur sen gammalt som svär våldsamt mot verkligheten som den är idag.
Dessutom är rysskräcken ett östkustfenomen. Här på västkusten har aldrig ryssarna varit och härjat. Och de danska härjningarna är 400 år gamla – så dem har vi glömt!
http://www.pressyltaredux.com/2011/11/pressylta-reprisidux-mysteriet-vid-lutzen/
”Gustaf II Adolfs planer på att bli protestantisk kejsare av det heliga tysk-romerska riket är inte alls en orimlig tanke. Motiven bakom en sådan ambition behöver knappast bokstaveras, men han hade förstås också ”the means and the opportunity”. Och de förra, medlen, stod alltså huvudsakligen den svenska högadeln för. Det tar kanske en stund att vänja sig vid tanken på det svenska deltagandet i trettioåriga kriget som en extremt dyr och extremt blodig valturné å kungens vägnar. Men den stunden kan vara värd att ta.
Betänk därefter följdfrågan. Vad skulle den svenska högadeln få ut av GIIA som europeisk imperator? Ja, ingenting som stod i rimlig proportion till omkostnaderna, är väl det minsta man kan säga. Men något annat, och större, stod också på spel: Sveriges framtid som territorialstat. Vad var det som sa att de svenska gränserna var huggna i sten för evig framtid, särskilt som del av ett i furstendömen uppsplittrat Europa? Det fanns all anledning att befara att, med GIIA som kejsare, Sverige, som vi känner det idag, skulle upphört att existera och i stället splittrats upp på en rad småstater som kunde delas ut till förtjänstfulla ämbetsmän i det nya romerska riket Europa.
I skydd av dimman, en statsvälvning i det tysta, sålunda. Med kungens död stod Sverige bevarat som territorialstat.”
[…] (NB: Under en period som föregick 60-70 år innan Napoleonkrigens slut 1815, under den korrupta Bellmaneran inte minst, fanns som en ständigt levande möjlighet att Sverige skulle splittras upp mellan grannländerna Danmark, Ryssland och Preussen. Ryssland och Preussen fick sina landområden 1809-1815 (Finland och Svenska Pommern), Danmark förlorade Norge på ett sätt som blev grunden för landets självständighet nästan hundra år senare. Det kan vara värt att fundera över om det hade varit möjligt med en lång fred efter 1815 ifall landgränsen i Svenska Pommern hade behövt befästas och försvaras. Socialdemokraterna och folkrörelserna hade säkerligen ställts mot en mycket mer reflexmässig militarism).
”Och det kanske dessutom var just med trettioåriga kriget och det svenska statsbygget som konflikten mellan de två makteliterna inte bara uppstod, utan till slut också ”löstes” på ett för oss numera mycket välkänt sätt. Det är ju inbyggt i vårt samhälleliga DNA att politiska omvälvningar, stora som små, företrädesvis sker i dimma och dunkel. Silence is golden. Inga storordiga proklamationer från regeringskansliets balkong. Inga ömt bevarade kulhål i postkontorens väggar; inga gator som heter ”25:e Maj-Avenyn” och liknande. Med andra ord – and you know it makes sense – ingen öppen konflikt.
-”Vilket Sverige? Det ’politiska’ eller det ’militära’?” utropade en gång en hög amerikansk tjänsteman vid den militära underrättelsetjänsten, när fredsforskaren Ola Tunander frågade honom om Sverige till en början ställde sig positivt till underrättelsesamarbetet med USA under kalla kriget. -”Militären ville att vi skulle komma så snart som möjligt!” tillade han förtjust (se Tunanders papper för The Nordic Countries in the Shadow of the Cold War, Dansk Udenrigspolitisk Institut, 5.-7. mars 1998).
”Vilket Sverige?” Det är vad man med en mer teknisk term kan kalla en jävla bra fråga.”
Lite svårt att se relevansen av kommentaren. Men censur bör bara förekomma i undantagsfall…
Jag vet inte om man kan göra en klassanalys rakt av på detta. Jag ser en motsättning mellan realekonomi och postmodern ekonomi, vilket för Sveriges och många andra länder i europa innebär en delning av även överklassen. Det finns överklass och klättrare inom de olika delarna av ekonomin och de som verkar inom realekonomi är satt i strykklass. De enormt uppblåsta fiktiva värdena inom den postmoderna ekonomin kräver ett ständigt tillflöde av kapital, i mångt och mycket fiktiva pengar men i viss mån kokar de fiktiva pengarna ned till realekonomi och påtagliga verksamheter vilket skapar en motsättning. Inom ”den nya ekonomin” så slänger man omkring miljardbelopp på lösa boliner, man värderar saker som facebook till rena fantasisummor och detta på löften som i slutändan kommer behöva levereras av realekonomin. Facebooks fantastiska värderingar skall baseras på information och reklam. Låt oss hålla oss till reklamen i den delen för att göra det enkelt, reklammöjligheterna i facebook värderas till helt astronomiska värden av spekulanter och reklam handlar förr eller senare om att köpa en fysiskt påtaglig produkt, eftersom reklam för andra fiktiva värden bara blir pengar som snurrar runt i den fiktiva världen. De värden, de enorma köpeskillingarna fram och tillbaka av aktier i dessa olika fiktiva näringar kommer i slutändan att behöva levereras av realekonomin, de fysiska produkter som de skapar i realekonomin är redan intecknade vid produktionstillfället och marginalerna krymper på totalen av ekonomin och realekonomin måste minska sina anspråk på vinst, detta trots att flera av dem skapar det som är grunden för ekonomin helhet. Detta leder till konflikter mellan olika delar av kapitalet om en nyrik inom den fiktiva ekonomin önskar använda sina låtsaspengar att köpa sig in i realekonomin och ge sig in i den maktstriden.
Att kapitalet är splittrat anser jag synas i hur de flesta länder i västvärlden är djupt splittrade i väldigt många frågor. Relationen till Ryssland, avtal av typen TTIP osv splittrar klassgemenskapen i överklassen. Splittringen går igenom hela samhället, man ser hur politiska partier är internt splittrade i en mängd frågor och hur de gamla partierna förlamas av denna interna slitning.
Hittills har högerextremisterna varit mest framgångsrika på att göra något av denna splittringen inom kapitalet.
Det är möjligt att det finns splittring kring detta, men annars tycks det ju som om de stora aktörerna inom realekonomin har minst lika stora intressen inom finans. Paradexemplet är väl GM, denna sinnebild av massproduktion som ägnade sig mer och mer åt spekulation tills de spekulerade fel och måste räddas av USAs regering.
Men låt oss anta att borgerskapet är vilset. Borde inte detta vara ett fantastiskt läge att exploatera? Vad hindrar oss? Som jag ser det mest småpåvementalitet. Alla känner sig trygga i sin lilla värld och saknar lust att satsa på stora projekt, som t.ex. att rädda världen.
PS. Annars föreslår ju José Gabriel Palma att aktören bakom den nuvarande stagnationen förutom finansbranschen är de som bar upp förra produktivitetsvågen, nämligen bil- och oljebranschen, se http://www.econ.cam.ac.uk/dae/repec/cam/pdf/cwpe0927.pdf