I USA och Ryssland tar det sig uttryck i självmord, sprit och knark, som tillsammans har nått såna proportioner att medellivslängden minskar. I Europa tycks det ta sig uttryck i att frustrerade arga unga män önskar försvinna och ta med sig så många de bara kan i till synes meningslösa våldsdåd.
Vad det beror på i detalj skiljer sig förstås från fall till fall. Men man kan i alla fall gissa på något som är gemensamt: arbetslösheten och de usla framtidsmöjligheterna hos en förfärande stor minoritet kopplat till vräkigheten hos en mycket liten minoritet som gör sig allt bredare i samhället. I EU-länderna är nu ungefär 20 procent av unga människor mellan 20 och 25 arbetslösa, och de som har arbete har inte bättre framtidsutsikter för det.
Nu har det återigen publicerats en rapport, av Larry Summers av alla människor, som visar hur ekonomin under 2000-talet har strypts av de offentliga nedskärningarna. Det är inte så länge sen IMF sa samma sak. Till och med svenska mainstreamekonomer börjar inse att deras råd för 20-30 år sen var uppåt väggarna.
Meningen är tydlig: miljoner människor, främst unga, döms till misär i en fåfäng tro på något som kallas för ”austerity”, eller på svenska närmast ”åtstramning” eller ”överskottsmål”.
Möjligen är det inte så enkelt så att det räcker med stora offentliga investeringar för att förhindra herostratiska bragder i framtiden, men
Ojämlikhet är ett våldförande på den mänskliga värdigheten; det är ett förnekande av allas mänskliga kapaciteters möjlighet att utvecklas. Den tar sig många uttryck och har många effekter: för tidig död, dålig hälsa, förödmjukelse, underkastelse, diskriminering, uteslutande från kunskap och vanligt socialt liv, fattigdom, maktlöshet, stress, osäkerhet, oro, brist på självförtroende och stolthet, och uteslutande från möjligheter och livschanser.
som Göran Therborn uttryckte det, Och om det är något vi vet om våld från unga män så är det att det främjas av förödmjukelser.
Lägg därtill en kultur som skyller alla misslyckanden på den enskilde och mäter framgång i antal följare på twitter och antal minuter i TV så ska vi inte vara förvånade om det produceras såna som Anders Breivik, Andreas Lubitz, Muhammed Atta och Omar Ismael Mostefai, den senare en ung man som har levt hela sitt liv på småkriminalitet för att inget annat har funnits att få, som var ett såkallat ”misslyckande”, och som visste om det.
TV-tid får de sannerligen.
För hundra år sen kanaliserades de frustrerade unga männens ilska in i arbetarrörelsen. De blev klasskämpar och kunde göra något konstruktivt av ilskan.
Det finns uppenbarligen ett stort och växande behov av sådant även idag.
Men vad gör vi åt det?
En sak kan göras just nu: släpp inte in kategorin ”unga män” i Sverige om de inte har godkända flyktingskäl redan vid gränsen. Om man följer den linjen är bortåt 70% av migrantströmmen avverkad och avvisad på en gång.
De flesta som begår den här sortens handlingar är födda i det land de begår dem i, eller något näraliggande. I Parisfallet rörde det sig mest om folk födda i Frankrike och Belgien. Och Breivik var född i Norge.
Så jag är rädd att ditt förslag skulle vara ett slag i luften.
Och vad är för övrigt ”icke godkända flyktingskäl” – när det gäller Syrien?
Dessutom är jag mest intresserad av hur man ska få stopp på eländet på sikt. Akututryckningar kommer nog myndigheterna att kunna knåpa till, så långt det nu räcker. Så det behöver jag inte engagera mig i. Kopplingen mellan arbetslöshet -> känslor av misslyckande och otillräcklighet -> vilja att hävda sig, om nödvändigt med våld, har jag däremot inte sett någon som har funderat över.
Beklagligtvis.
Blind höna håller i stort med mig på http://xn--blindhna-s4a.se/2015/11/frankrikes-har-utfort-3-av-flygattackerna-mot-is/. Eller som han säger: ”pratet om Frankrike som ”huvudmål” på grund av Syrien är en illa vald rationalisering för vad som troligen har interna fransk-belgiska/västeuopeiska orsaker: marginalisering, utanförskap, segregation av unga män med invandrarbakgrund.”
Onödigt att fylla på med ännu mer individer till potentiella problemgrupper. Och hur stor del av migrationsvågen är syrier? – En femtedel ungefär. Varför gör de inte som de flesta andra syrier, nämligen blir flyktingar i närområdet eller i säkra områden inne i landet? Ekonomiska skäl, rädsla pga olämpligt uppträdande på hemmaplan?
Paul Krugman har redan svarat på detta: http://www.nytimes.com/2015/11/20/opinion/republican-refugee-panic-fits-a-pattern.html?rref=collection%2Fcolumn%2Fpaul-krugman&action=click&contentCollection=opinion®ion=stream&module=stream_unit&version=latest&contentPlacement=1&pgtype=collection
”What explains the modern right’s propensity for panic? Part of it, no doubt, is the familiar point that many bullies are also cowards.”
[…] Detta trots att reaktionen är fullständigt kontraproduktiv. Och trots att det attentatet var mer sprunget ur inhemsk arbetslöshet och elände än något som Muhammed Atta någonsin tog sig […]
Och som ett ytterligare, egentligen rätt onödigt, svar till Björn: har ni sett det här som skrivs i Hufvudstadsbladet: http://hbl.fi/nyheter/2015-11-15/778353/irakexpert-desperat-tappar-mark?
Dvs ett IS som trängs av kurdiska framgångar behöver desperat en framgång att visa på. Om det sen skapar såna reaktioner som Björns, dvs mer repression mot muslimer och mot flyktingar från Syrien, så är det ju bra för IS. Det blir både fler rekryter och fler offer för den beskyddsverksamhet de lever på.
Det verkar dessutom som de inhemska IS-krigarna, de som är födda i Irak, har ungefär samma bevekelsegrunder. Alltså ingen särskild känsla för islam eller kalifat, bara en intensiv önskan att ge igen för ett förstört liv: http://www.thenation.com/article/what-i-discovered-from-interviewing-isis-prisoners/