Enligt Niklas Altermarks och Åsa Plesners Katalysrapport Vi skär ner välfärden för att rädda välfärden har socialdemokraterna bedrivit nedskärningspolitik ända sen 1982. För att sälja in den politiken hos sina väljare har de tvingats argumentera bedrägligt. Det har inte lurat många – ungefär en tredjedel av väljarna har övergivit S, möjligen i avsmak.
Altermark och Plesner ger några exempel.
Exempelvis köpte de redan på 80-talet tesen att staten per definition är ineffektiv och att det privata näringslivet jobbar bättre. Detta i stark kontrast mot hur socialdemokrater argumenterade på 30-40-50-60-talen: att staten behöver vara aktiv pådrivare, se även här, för att det privata näringslivet ska kunna göra sitt bästa.
Och åtminstone från 90-talet accepterade de föreställningen att staten kunde ”spara i ladorna”, trots att detta redan på 1500-talet visades vara en myt. Ett lands rikedom består i produktionsresurser, inte i mynt. Om staten drar in pengar betyder det bara att ekonomin krymper. Den enes utgifter är den andres inkomster.
Också i detaljer köpte de sina borgerliga motståndares argument. När försäkringskassan stramades åt så att sjuka hamnade utanför var det med motiveringen att pengarna där annars skulle ta slut. Detta trots att de borde ha vetat att socialförsäkringskassorna är som kommunicerande kärl: om mycket betalas från försäkringskassan betalas lite från a-kassan och vice versa. Som Björn Johnsson har visat var det 90-talets nedskärningar som tvingade folk att välja mellan arbetslöshet och sjukskrivning.
Frågan är då varför de tydligen helt frivilligt kör sin egen skuta på grund på det här sättet (helt bortsett från att de också gör det med vår gemensamma).
Här blir Altermark och Plesner lite väl ideologiska. Enligt dem beror det på att de sitter fast i ett felaktigt tänkande. Deras miljö är helt enkelt korkad. Och det går förstås att tänka sig – de umgås dagligen och stundligen med folk som tänker på det här sättet av ren egennytta, och det är lätt att ta efter, i synnerhet som man själv lever på samma privilegierade vis. Altermark och Plesner är ju noga med att hävda att det här nedskärningsförsvaret främst frodas i partiets toppar och inte i dess bas.
Men det är ju i så fall ett resultat av att vi andra, vi som förlorar på politiken, inte aktivt hävdar oss, tvingar oss på dem.
Som jag har påpekat förr var det aktiva uppbygget av Välfärdssverige från 30-talet och framåt ett resultat av 40 års folkrörelsearbete och ett 20-tal av i-världens mest ihållande strejkvåg någonsin. Det privata näringslivet och dess privilegierade skikt tvingades acceptera eftergifter för att få arbetsro.
Det behöver det inte idag.
Regeringar är kompromissmakare. De kan bara sy ihop mer eller mindre rimliga kompromisser mellan krafter som redan finns i samhället. Oavsett vad Andersson lovar, och oavsett hur allvarligt hon gör det, så kan hon inte styra samhället mer i folkflertalets intresse än folkflertalet är berett att kämpa för. Motståndet blir för stort.
En del politiker begriper det här. John-Olle Persson kom t.ex. fram till Alternativ Stads bokbord en dag i slutet på 80-talet och bönföll oss att fortsätta motståndet mot motorvägarna så att det skulle bli lättare för honom att hävda detsamma i Stadshuset. Och Franklin Roosevelt brukade säga till folk som uppvaktade honom: Jag håller med er, fortsätt att hålla trycket uppe så jag kan genomföra det också.
Den stora bristen i rapporten blir då bristen på förslag vad man kan göra. Hur ska en folkmajoritet kunna mobiliseras för traditionell välfärdspolitik, som trots allt har en stark ställning i folkopinionen? Nå, Katalys ägs av ett antal fackförbund. Man kan börja där.
Så länge LO stöder S oavsett vad S gör, och så länge LO och dess förbund tror att det räcker att ombudsmän agerar, så kommer S-regeringar att fortsätta ge efter. De törs inte annat, i brist på hjälp.
Mycket intressant här. Vill bara komplettera lite genom att påpeka att välfärden faktiskt först uppstod utanför staten. Det var inte genom ”påtryckningar” utan genom att vi faktiskt skapade, finansierade och organiserade sjukkassor och arbetslöshetskassor helt själva.
Sen kom staten med bidrag till dessa kassor mot utbyte att de fick viss kontroll. De första statliga bidragen till sjukkassorna är från 1890-talet, alltså långt före socialdemokratin eller den allmänna rösträtten, sen ökade bidragen steg för steg ända tills staten fullt ut tagit kontrollen.
Att, som du skriver, ”försäkringskassan stramades åt så att sjuka hamnade utanför […] med motiveringen att pengarna där annars skulle ta slut” så var det ju bara möjligt efter att vi gett bort kontrollen till staten.
Och det samma gäller A-kassan. Där lever en rest av folkrörelsesverige kvar då de administreras av fackförbunden – dock utan någon som helst kontroll då allt till punkt och pricka regleras i lag. Reinfeldt kunde därför råna A-kassorna för att finansiera skattesänkningar som främst gynnade rika. Och alla accepterade det då det nu enbart sågs som en politisk fråga. A-kassorna var inte längre löntagarnas pengar utan statens, varför en riksdagsmajoritet därför hade rätt att omfördela pengarna till andra än löntagare. Helt enligt demokratins spelregler.
Gärna strejker, protester och påtryckningar, men den som vill se förnyad makt för folkrörelser bör undersöka var och hur man kan skapa egen ekonomisk aktivitet.
Förutom fackföreningar med strejkkassor organiserade arbetarrörelsen redan från början sjuk- och arbetslöshetskassor, dit man solidariskt betalade men bara fick bidrag om man behövde.
Solidaritet mellan människor kan man hitta prov på i de mest överraskande sammanhang. Så började t.ex. slavar på Jamaica på 1700-talet organisera sig i sparcirklar för att i tur och ordning kunna tömma cirkelns kassa och köpa sig fria.
Vad är det då som gör att människor just i vår tid tror sig vara så oberoende?
Så skrev jag en gång:
Den kategori som fuskar mest, konstaterade Bo Rothstein, är ekonomerna. De har indoktrinerats under hela sin utbildning till att det är rätt att låta andra betala för sig. Se http://www.rothstein.dinstudio.se/files/Brev_till_KVA_Ekonomipriset_NC.pdf
Och det kanske kan vara en ledtråd. För hundra år sen fick vi 90% av vår information från våra likar, idag får vi 90% från media – som är inpyrda av liberal ideologi.
Inte undra på att vi blir förvirrade.
Människor är hardwired för solidaritet. Vi har levt i miljontals år i små grupper där alla är beroende av alla. Se t.ex. https://www.bokus.com/bok/9789187207075/bonobon-och-tio-guds-bud-pa-jakt-efter-humanism-bland-primater/ och https://en.wikipedia.org/wiki/The_Evolution_of_Cooperation
Du har alldeles rätt. Det medgavs redan av Per Nyström som ju ändå var med och organiserade socialstaten på 30-40-talen i egenskap av Gustav Möllers statssekreterare:
”Arbetslöshets- och sjukförsäkringskassornas förtroendemän skulle alltjämt ha hand om kontakten med de försäkrade, då försäkringen blev obligatorisk. De hade haft medlemmarnas förtroende i de frivilliga kassorna och hade utsetts efter andra grunder än byråkratin. Den ursprungliga sjukförsäkringsreformen av 1947 – Gustav Möllers – omfattade en obligatorisk grundförsäkring, som alltjämt krävde engagerade förtroendemän för att fungera väl. 1955 förstatligades emellertid sjukkassorna, befolkningen indelades automatiskt i sjukförsäkringsklasser efter arbetsinkomst, funktionärerna blev en registrerande och kontrollerande byråkrati, som även slök de kommunala pensionsnämnderna 1963.” (Per Nyström: Välfärdsstaten och des styrningsmekanismer, 1977, i I folkets tjänst, Ordfront 1983.)
PS. Dock kan man hävda att med många olika betalande kassor riskera vi att få samma kaos som man har i USA, dvs sjukvårdskostnaderna dubbleras pga dubblerade byråkratier hos kassorna plus en massa byråkrati hos sjukvårdsorganisationerna för att dom ska veta vilken kassa som betalar vad.
Så någon form av enhetlighet är nog bra att ha. Dock gärna med lokal kontroll som mellan 1947 och 1955.
Och just Möller var den som ville behålla kontakten till folkrörelserna, han slängde utredningar som förordade förstatliganden i papperskorgen på 30-talet, men det ledde bara till att det hela sköts upp några år. Så här i efterhand känns det som ett misstag även om det samtidigt känns svårt att gå tillbaks.
Jag tror det finns så mycket mer i den här frågan nämligen, som rör sig över flera fält. Som att solidariteten urholkats. När du efter veckans löneutbetalning gav några ören av din futtiga lön till ombudsmannen var det en person du kände, en du varit med om att välja själv och i sjukkassorna ingick det att man tog hand om de som var sjuka och besökte dem. Det innebar naturligtvis en stark social kontroll – man sjukskrev sig inte för att man var bakis.
Det ledde till självansvar, till att idealet om ”den skötsamme arbetaren” förstärktes. När det hela flyttade in i staten kunde det via vanans makt och etablerade normer funka ett par decennier till. Att, som man säger ”svenskar har stark tilltro till staten”, att sossar kan säga att det är ”häftigt att betala skatt”, högt valdeltagande, många medlemmar i politiska partier (i alla fall S och C) osv tror jag berodde mycket på att vissa delar av staten faktiskt var vad man skulle kunna kalla en ”arbetarstat” och att folk kände att de faktisk bidrog.
Men av detta finns inte mycket kvar. För folk i din generation är fortfarande tanken på att sjukskriva sig fast man inte är sjuk ett stort tabu. Det är det inte i min generation, eller för de yngre. Det är en enkel ekonomisk kalkyl – är det värt att ta en karensdag och nån dag med lägre lön för att kunna slappa lite? Det är inte längre våra egna pengar det handlar om utan någon annans, oklart vems. Och resultatet blir jakt på fuskare, onödig byråkrati och misstro till varandra liksom misstro till själva systemet. Aktiva medborgare förvandlas till passiva konsumenter.
Du anar inte vad jag håller med dig.
Emellertid misstänker jag att det finns fler orsaksbakgrunder än så. Vi upprätthåller ju inte en arbetsmoral för att vi tänker på den stackars försäkringskassan, utan för att den som fuskar skadar sina arbetskamrater. När man sjukskriver sig får ju nån annan göra jobbet, förmodligen utan extra ersättning.