Enligt mainstream nationalekonomi är offentlig verksamhet per definition ineffektiv. Följaktligen har politiker och ämbetsmän som har trott på mainstream nationalekonomi också blivit ineffektiva och inkompetenta, säger Mariana Mazzucato i sin nya bok Sikta mot stjärnorna, recension av engelska upplagan här. Genom att inte våga göra något själva utan outsourca jobbet har de förlorat den kompetens de en gång hade, ända tills sånt som Nya Karolinska, eller på global nivå schabblet med covid-19, inträffade.
Vilket är något av en katastrof – bara stater är så stora och resursstarka att de har möjlighet att göra något åt de utmaningar vi alla står inför. Klimatförändringarna är bara en.
Men den självvalda inkompetensen är inte ofrånkomlig, menar Mazzucato. Med exempel främst från det amerikanska månprogrammet på 60-talet – sätta ett omöjligt mål och genomföra det på sju år – visar hon vad som krävs för att komma ur den.
Apolloprogrammet genomfördes 1961-69; i sig var det ett absurt projekt utan särskild nytta, som genomfördes uteslutande för att ledande USA-kretsar var oroliga för att bli förbisprungna på missilområdet av Sovjet. Emellertid resulterade det i datorindustrin, i en massa nya material, i LED-lampor, trådlösa headsets och mängder av andra produkter, till en kostnad av en sjättedel av vad finanskrisen 2008 kostade – eller en 25-del av krigen i Irak och Afghanistan (rensat för inflationen).
Hade man börjat med en kostnads-nytto-analys av det, av det slag t.ex. Trafikverket använder på järnvägsprojekt, hade det aldrig blivit av. Såna utgår nämligen från att inget förändras – och samhällsförändring var ju syftet med det hela.
Det hela organiserades som ett självstyrande projekt med ett syfte. Samarbeten med privata företag vidtogs om det gagnade målet, annars inte, och projektet självt behöll så mycket egen expertis att det kunde underkänna underleverantörer om det behövdes. Det hela skapade så mycket magi att företag slogs om att få vara med, även bortsett från den omedelbara profiten. Det är betecknande att sen staten beslutat att NASA ska gagna det privata näringslivet har mycket mindre kommit ut av det, även på detta område, än det gjorde på Apollo-tiden.
Arvet har främst burits vidare av det likaledes militäranknutna DARPA, som bland annat gjorde internet till vad det är idag. USA har för övrigt alltid varit mindre marknadstroende än EU, och alltid struntat i dess logik om det har gagnat militärstrategiska mål.
De syften som kan komma ifråga idag (Kritik av det bakomliggande tänket finns t.ex. här) är förstås mindre tekniskt, mer socialt bestämda, och därmed mer fyllda av konflikter. Därmed också svårare. Emellertid menar Mazzucato att också de kan brytas ner i uppdrag som är lika teoretiskt enkla som månprogrammet, och lika utmanande. Att exempelvis göra sig kvitt fossilbränslen på tio år vore inte svårare än en månfärd var 1961, förutsatt att en organisation sattes upp för det, med handlingsfrihet och regeringsuppbackning – och (menar Mazzucato) en fot i en folklig rörelse. Det senare behövs för att skapa legitimitet och bryta den statliga självnedvärderingen.
Vad ska man då säga om de beslut om Green New Deal som har fattats i såväl USA som EU? Bättre än ingenting, menar Mazzucato men påpekar samtidigt att om man inte släpper den perversa föreställningen om att marknaden ska styra kommer inte mycket att hända. Marknaden styrs av företagens förväntningar, och om inte staten skapar nya marknader kommer alla att bete sig som vanligt. Det krävs nya lagar, nya infrastrukturer, nya finansieringsmodeller, nya offentliga beställningar helt utanför dagens marknader. Det behövs också en fördelning av nyttorna som går på tvärs mot marknadsprincipen, dvs styrs av en politiskt grundad uppfattning om rättvisa och deltagande för alla.
Möjligen kan man invända mot den här boken att Mazzucato använder lite för mycket konsultprosa, dvs tjusiga begrepp i övertalningssyfte utan att de står för så mycket. Möjligen är det medvetet. Den svenska titeln skulle ha passat utmärkt på någon av alla 1980-talets feel-good-böcker från näringslivet som fick korttänkta såväl byråkrater som NGO-representanter och folkrörelseaktivister att nedvärdera sin egen roll till att bli passopper åt bolagen.
Möjligen går det också att använda ungefär samma språk för att få dom att inse att var och en av dem måste stå på egna ben och spela sin egen roll.
Ett skäl till att staten möjligtvis inte varit lika benägen som under tidigare perioder (månfärder, kanal/järnvägsutbyggnader) kan vara att staten inkluderat all annan offentlig verksamhet är så mycket större i sin omfattning nu, uppåt hälften av samhällsekonomin i de flesta västländer jämfört med ett par procentenheter före tiden för första världskriget. Det innebär i sig större tröghetskrafter att komma över med relativt större byråkrati i organisationerna.
Fransmannen Nicolas Colin (ENA-utbildad, men har sedan dess sadlat om till affärsmäklare) tar i sin bok Hedge upp hur staten skulle kunna anpassas till och förbättra och tjäna IT-samhället:
https://europeanstraits.substack.com/p/can-anyone-reshape-the-state
Och boken The Hedge:
Förvisso är byråkratiernas tröghet stor. Trafikverkets, t.ex., som styrs av trafikingenjörer vars yrkesheder handlar om att släppa fram så många bilar som möjligt så fort som möjligt. Där hjälper det inte att regeringen kräver annat, de tänker att ”politiker kommer och går, vi består” och gör som de är vana.
Regeringen måste med andra ord lära sig att avskaffa byråkratier och starta nya, allt efter tidens behov.
Till Wiklund
Jag har också läst Mariana Mazzucatos Sikta mot stjärnorna. Hur uppdragsdriven innovation kan förändra världen, men känner mig mycket ambivalent till den.
Hennes bok The Value of Everything the Making and Taking in the Global Economy, som sägs komma ut på svenska till hösten är mycket intressantare.
Mazzucato menar att vi har en dysfunktionell form av kapitalism som inte tar sig an vår tids största problem. De är hälsoutmaningar som pandemier, miljöutmaningar som den globala uppvärmningen, utbildningsutmaningar som att inte alla elever har samma tillgång till digital teknik. Vi måste ta oss an dessa problem med en resultatinriktad politik, hävdar Mazzucato och vill “omdirigera vår ekonomi – så att produktion, fördelning och konsumtion kretsar runt en idé om det allmännas bästa och ett offentligt värde”. Trots det förespråkar hon inte socialism utan som boktiteln säger en förändrad kapitalism. Därmed bortser hon från att kapitalismens grundkrav är lönsamhet. Men med en resultatinriktad politik utgår hon från vilken nytta den kan gör. Hon verkar inte se motsättningen mellan en ekonomi som utgår från behov och en som bara syftar till ekonomisk vinst.
Samma sak gäller när hon skriver att vi bör “skaffa oss en ordentlig ekonomisk teori på så vis aktivt styra tillväxten i viss riktning”. Tillväxt är ett abstrakt begrepp som i sig självt inte har något med nytta att göra. För att ta ett aktuellt exempel: om diskmaskiner tillverkas för att hålla i åtta år, ökar det tillväxten mer än om de görs för hålla i åttio, men nyttan blir inte större. Tvärtom leder det till mer besvär och till att mer naturresurser går åt. Kort sagt är slitaget, som planeras för att öka tillväxten och vinsten, negativt för samhällsnyttan.
Även om boken innehåller många intressanta idéer och tankegångar, tycker jag att den är irriterande motsägelsefull.
Jag har inte läst boken, men det Kerstin pekar på är väldigt vanligt bland de som förespråkar en reformerad kapitalism, dvs att man bortser från de grundläggande drivkrafterna under kapitalismen. Det är en sak att förespråka saker som förändrar styrningen av kapitalismen och av fördelningen av dess ”frukter”. Däremot är det dömt att misslyckas att få ett privat näringsliv att agera MOT kapitalismens inneboende drivkrafter.
@Jan. Återkomsten av ”den statligt styrda kapitalismen” är nog inte sannolikt för den uppstod under en period av exceptionell ekonomisk tillväxt (eldad av fossila bränslen) som gjorde att man kunde tillfredsställa motstridiga intressen samtidigt. Men när denna tillväxt avtog samtidigt som den geografiska expansionen var färdig kunde kapitalismens expansion bara ske genom att ta över statliga och civila ”institutioner”.
Det är lätt att hänvisa till ”kapitalismen” som ”kräver” – men det är alltid människor som agerar, och vad de gör beror på så mycket.
Man kan förvisso hamna i destruktiva rutiner. Kapitalismen kan vara en sådan, men vad den går ut på finns det många bud om. Marx’ bud, som verkar mest relevant för hur rutinen ser ut, var att ägare och arbetare var olika personer som agerade med olika motivation – ägarnas intressen främst att ackumulera kapital för att inte bli utslagna i konkurrensen. Men det säger inget om hur ackumulationen går till, eller att den skulle kräva fossila bränslen, t.ex.
Och framför allt är kapitalister inte de enda som styr. Det är lätt och behändigt att intala sig detta, om man inte vill göra något själv (OBS detta är inte en pik till dig, Gunnar!). Men de gånger en långvarig spekulationsperiod har avbrutits av en period av produktiva investeringar har det föregåtts av intensiva folkliga mobiliseringar, se http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/12/10/hur-folkrorelser-tvingar-makten-att-bli-serios/. Vi har faktiskt också möjligheter att påverka utvecklingen.
Att utvecklingen vände till en investerings- och produktionsfas på 1940-talet kan sägas ha berott på att kapitalisterna kände sig existensiellt hotade och såg sig tvingade att ändra kurs. Att de – med stöd av alla folkliga mobiliseringar – valde en som berodde av fossila bränslen kan ju möjligen ha berott på att ingen över huvud tagen såg några problem med detta då.
Ett motsvarande existensiellt hot idag skulle givetvis tvinga fram andra lösningar. Kunde dom acceptera att släppa kontrollen över sociallönerna då till stater och andra icke-kommersiella aktörer kan man väl tvinga dom att acceptera ett och annat i dag också.
Om man är tillräckligt stark.
Vad hon strävar efter är väl, såvitt jag kan förstå, en upprepning av den statligt styrda kapitalism som har rått större delen av historien – inte minst under ”les trente glorieuses” som fransmännen kallar det, 1945-75. Hur realistisk den är vet man inte förrän man har försökt. Jag har en viss känsla av att det vore möjligt om den härskande klassen ser ett existensiellt hot, se http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/12/10/hur-folkrorelser-tvingar-makten-att-bli-serios/
Det vore kul om du kunde formulera vad du är tveksam till i den nya boken. Som du kan läsa i anmälan ovan tycker jag att hon stundom förfaller till fluffig konsultprosa. Jag skulle ha föredragit en kortare och mer distinkt bok med samma innehåll.
Jag har anmält The value of everything på https://gemensam.wordpress.com/2019/06/07/vilka-ar-de-egentligt-narande-respektive-tarande/
Det jag saknar mest i Sikta mot stjärnorna är en diskussion om ekonomisk demokrati. Mazzucato vill ha en dynamisk samverkan mellan offentlig och privat sektor, men när det gäller medborgarna anser hon att staten ska lära sig “att involvera dem på ett genuint (inte bara symboliskt) vis”. Det låter som styrning uppifrån och ner.
Organisationsformer som är alternativ till de kapitalistiska intresserar mig mycket men jag har inga konkreta förslag.
Kooperativ är det som det talas mest om. Rothstein skriver ofta om kooperativ. Hans exempel är allltid nickelsilverfabriken Ljuder. Det skulle vara intressant att studera andra. Hur fungerar Coop? Hur gick det med bondekooperationen? ICA?
Det finns många typer av kooperativ: producentkooperativ, konsumentkooperativ och mellanformer. Kooperativ är problematiska. Jag vill minnas att det finns ett kapitel i Folkrepubliken Walmart som handlar om problemen med kooperativ i en marknadsekonomi. (Jag har lånat ut min bok så jag kan inte kolla.)
Vad menas med staten? Vilka organisationsformer ska finnas utanför staten om vi inte ska ha vinstdrivna företag? Eller skulle det kunna finnas organisationsformer inom staten med viss självständighet och stort inflytande från de anställda?
Hur bör samverkan mellan olika delar av samhället se ut rent konkret?
En del kommuner har organiserat vissa välfärdetjänster i något som kallas intraprenad, men det är ingen reglerad organisationsform, utan de kan se mycket olika ut.
Aron Etzler har skrivit om det som han kallar Trondheimsmodellen och norrmännen kallar kommunmetodikmodellen, men det är inget V för fram i sin politik.
Väldigt få personer känner till det brittiska Lucasprojektet, som jag tycker är viktigt ta med om man diskuterar ekonomisk demokrati.
Jag hittade för en tid sedan Mike Cooleys fina tal när han mottog Right Livelyhoodpriset:
https://rightlivelihood.org/speech/acceptance-speech-mike-cooley/
Du har rätt. Mazzucato ingår i samma tradition som den klassiska socialdemokratin, se http://www.folkrorelser.org/blogg/2017/08/03/den-klassiska-socialdemokratin-var-framfor-allt-anti-nyliberal/. Byråkratisk styrning, medborgarna kommer in i efterhand. I bästa fall.
Emellertid tror jag ändå att det är bra att ge så mycket spridning som möjligt åt boken, eftersom statens handlande den förutan handlar om byråkratisk styrning där medborgarna inte kommer in alls. Ett steg åt rätt håll, det blir vår uppgift att ta ett till.
Förra sommaren läste jag Mariana Mazzucatos The Value of Everything med undertiteln The Making and Taking in the Global Economy. Den ska komma på svenska så jag gläder mig åt att kunna rekommendera den till personer som inte läser böcker på engelska. Jag väntar med spänning på hur undertiteln ska översättas. ”Tillverkning och rofferi i världsekonomin” blir det säkert inte, men det är svårt att få till en mening som täcker alla engelskans nyanser.
Hon kritiserar dagens företagsledare som anser att de är berättigade till den största delen av vår gemensamma kaka och inte låtsas om att de bygger sin verksamhet på vårt mångtusenåriga kulturarv.
Hon tar upp något som egentligen är rätt självklart, nämligen hur mycket samhällets kulturella landvinningar betyder för det produktiva systemet. I en tidigare bok har hon visat hur mycket den grundforskning som den amerikanska militären bidragit med betytt för techmiljardärerna. Viktigt är också den utbildning som de eller deras anställda fått. (Det senare fick ju även Leif Östling för de blygsamma skattepengar han betalade.)
När det gäller kulturarvet tänker jag på när jag i historieundervisningen ville uppmärksamma gränserna för vad människor under en viss epok kunde åstadkomma. Då brukade jag fråga varför det var omöjligt för en stenåldersmänniska att uppfinna en dator.
Inga av de moderna techmiljardärerna hade klarat det om de fötts under stenåldern. Den amerikanska militära forskningen, som var en utgångspunkt för deras datorer var bara det sista steget i en oerhört lång kedja av intellektuella erövringar. T.ex. studerade Pythagoras matematik både i Egypten och i Babylon för ca 2500 år sedan och där hade man lärt sig av tidigare generationers praktiska erfarenheter.
Och då har jag inte nämnt skrivkonsten, siffrorna, språket, ja hela mänsklighetens kulturella och sociala arv.
Kunskap har producerats i kollektiva processer i tusentals år. Varför ska då vissa individer ha rätt till en större del av kakan?
Kul att den kommer på svenska också. Man kan hoppas att det blir en liten kultur av såväl Mazzucato som Chang och Reinert. Inte minst i fackliga kretsar. Det är lättare att avvisa nyliberala neoklassiker om man har nåt eget att stå på.
Men vad var det du var tveksam om i månboken?
Det jag saknar mest i Sikta mot stjärnorna är en diskussion om ekonomisk demokrati. Mazzucato vill ha en dynamisk samverkan mellan offentlig och privat sektor, men när det gäller medborgarna anser hon att staten ska lära sig “att involvera dem på ett genuint (inte bara symboliskt) vis”. Det låter som styrning uppifrån och ner.
Vilka organisationsformer ska finnas utanför staten om vi inte ska ha vinstdrivna företag? Hur bör samverkan mellan olika delar av samhället se ut rent konkret?
Organisationsformer som är alternativ till de kapitalistiska intresserar mig mycket.
Jag tycker att de borde diskuteras mer.
Sedan tycker jag att hon är naiv när det gäller kapitalismen. Det är vinsten som är den främsta drivkraften för kapitalismen. Hon verkar inte se motsättningen mellan en ekonomi som utgår från behov och en som bara syftar till ekonomisk vinst. Mazzucato nämner visserligen helt kort klimatet som något som bör bli ett projekt, men går inte närmare in på det. Vilka krav på ekonomin ställer det? Vinstdriven ekonomi handlar om kvantitet men klimatkrisen kräver vi definierar vad som menas med livskvalitet.
Beträffande demokrati, se ovan.
Beträffande kapitalismen och vinsten gällde detta även under Apolloprogrammet, och generellt under Les trente glorieuses. Såvitt jag förstår handlar det bara om hur mycket man kan styra kapitalen med folkligt motstånd och statliga regler. Det finns inga bindande samhällslagar, bara rutiner som kan påverkas om man lägger ner tillräckligt med energi på det. Alla samhällslagar är tendentiella.
Vi måste tänka på ett annat sätt kring ekonomi. Ta det aktuella exemplet Cementa: Hur mycket betong behöver vi? Till vad? Nyligen hade Sydsvenskan ett par stora artiklar om logistikföretagen som bygger stora lager på prima jordbruksmark vid motorvägarna i Skåne. Jag har sett dessa fula, betongslukande kolosser, som ska tjäna en ständigt ökande varuhandel och som leder till att halvtomma lastbilar kör runt i landet.
Gemensam Välfärds samarbetskompis Asbjörn Wahl, som också varit verksam i Internationella Transportarbetarfederationen, skriver att transporterna är det största klimatproblemet i Europa och att de måste minska:
https://clarte.se/clarte-pa-naetet/3-2020/11404-Vid-vegs-ende-114
Det är jag helt enig om. Och inte bara varutransporter utan också persontransporter, de dagliga till och från jobbet. Utan 1900-talets stadsutglesning hade vi alla kunnat gå till jobbet, eller i värsta fall cykla eller åka spårvagn.
[…] beslutat renovera sin gravt nedslitna infrastruktur. Men fortfarande inga initiativ på nivå med Apolloprogrammet eller ens det svenska miljonprogrammet. För att inte tala om det kinesiska – eller på sin tid […]
[…] socialdemokrater argumenterade på 30-40-50-60-talen: att staten behöver vara aktiv pådrivare, se även här, för att det privata näringslivet ska kunna göra sitt […]