När väl de kinesiska myndigheterna hade vaknat gick bekämpningen av coronaviruset snabbt. Efter en månad slutade folk praktiskt taget att dö i sjukdomen. Nå, en diktatur kan kanske kosta på sig drastiska metoder, säger kanske den korttänkte. Men i Taiwan, Sydkorea och Japan var man faktiskt ännu effektivare. Man reagerade snabbare, man kom fort igång med begränsning av smittspridningen och man tog hand om de insjuknade. I Sydkorea dog 229 personer, i Japan 136 och på Taiwan 6 personer, enligt Wikipedia 16.4.
Varför var dom så effektiva i Ostasien jämfört med Europa och USA?
Den amerikanske bloggaren Ian Welsh har en teori: I Ostasien lever man på industri, i Europa och USA ägnar sig den styrande klassen åt penningspekulation. De lever i en imaginär värld där de inte behöver bry sig om något verkligt. De har, som George Orwell konstaterade om den brittiska överklassen som redan på 30-talet främst ägnade sig åt finanser, en tjock stoppning av pengar mellan sig själva och verkligheten och behöver inte förstå hur något är.
Därför faller den lätt för konsulters locktoner om hur man kan tjäna ännu mer pengar på att ta bort verksamhet som exempelvis vårdplatser och beredskapslager. Den enda verklighet som finns är den som syns på skillnaden mellan inkomster och utgifter i bokslutet.
Det är inte bara finanser som tar utrymme från verklig produktion. Under folkrörelseuppsvinget på 90-talet klagade såväl indiska småbönder som amerikanska hackers över att vad kapitalister nuförtiden ägnar sig åt är vägtullar. Istället för att producera nya värden tar de upp avgifter för användning av sånt som redan finns, inklusive sånt som har producerats gratis. Den brittiske kulturgeografen Brett Christophers kallar detta fenomen rentierekonomi. Förutom finanser handlar det främst om patent/copyright, naturresurser och offentliga kontrakt. Enligt Christophers tjänar samtliga de 30 största företagen på Londonbörsen sina mesta pengar på sånt. De rent producerande företagen är generellt mindre och olönsammare och därför inget som överklassen gärna ägnar sig åt.
Den amerikanske konservative ekonomen Clayton Christensen klagade över det här i en Forbesartikel 2011 med hänvisning till Dell som han ansåg hade outsourcat allt ”inklusive sina egna hjärnor”. Det enda som fanns kvar var ett varumärke och diverse patent. Resten gjorde kineserna. Enligt Christensen för att ägarna främst var intresserade av vinstkvoten, men kanske också för att det är svårt att organisera en produktionskedja. Något den degenererade västliga kapitalistklassen inte längre gitter.
Och om det s.k. näringslivets toppar inte kan förstå någon annan verklighet än bokslutets blir det svårt även för den politiska eliten att göra det. Det är inte bara Magdalena Andersson som ser ett överskott i bokslutet som politikens syfte och kärna. Det är ju faktiskt inskrivet i EU:s stadgar. Där det också finns inskrivet att det inte finns nån kvalitativ skillnad mellan olika ekonomiska verksamheter, Blackstone Group eller Rut är lika värdefullt som Sandvik eller grundskolan. Att med politiska medel prioritera mer avancerade verksamheter är förbjudet.
Detta är Erik Reinerts huvudkritik mot EU. Man kan påpeka att på den tiden vi ägnade oss åt produktion förstod även ekonomer skillnaden mellan välstånd och bokslut.
Om man vill peka ut en tidpunkt då eliterna i Europa/Nordamerika förlorade förståelsen för att produktion och profiterande var två olika saker duger 1968 lika bra som något annat datum. Det var då 1900-talets världsledande elektronikföretag RCA beslöt att i fortsättningen ägna sig åt s.k. diversifiering. Dvs lite planlöst köpa upp lönsamma företag i vilken bransch som helst, t.ex. Hertz eller Random House, för att trissa upp sin aktiekurs istället för att använda sina ackumulerade vinster till att utveckla nästa generation av elektronik när färg-tvn var klar. Diversifiering blev sen en fluga bland de nordatlantiska storföretagen, bland annat Volvo. Istället var det japanska företag som Sony, Toshiba, Hitachi, Sharp, Panasonic och JVC som utvecklade videon, bland annat genom att rekrytera kunnigt folk från RCA, IBM och Philips, och med benägen hjälp från dessa och andra företag bygga upp sina försäljningskedjor i Europa och Nordamerika och ta över resten av radio-TV-branschen också.
Kommer coronaepidemin att tvinga eliterna att vakna upp till verkligheten, som en del har hävdat? Knappast, för många skulle skrika då, och de politiker som skulle genomföra förändringarna i praktiken är bara kompromissmakare mellan intressen som redan är organiserade. Så frågan borde snarare ställas Kommer stockholmarna att storma landstingshuset och kräva landstingsrådens huvuden på ett fat för Nya Karolinska? Kommer sjukvårds- och skolpersonalen att gå i partiell strejk och vägra uppfylla NPM-redovisningarnas alla krav? Innan sådant sker blir alla eventuella förändringar marginella.
Det var faktiskt högst reell strejkverksamhet som fick överklassen att acceptera den socialdemokratiska reformpolitiken som ett mindre ont på 1930-talet. Den svenska strejkfrekvensen på 20-talet har aldrig någonsin överträffats i något industriland.
Ian Welsh liknar den nordatlantiska elitens tillvaro vid Versailleshovets, där aristokraterna fyllde sina dagar med frivoliteter utan att kunna höra hur det mullrade i fjärran. Han glömmer att de hölls där i hundra år innan det mullrade på allvar.
[…] är här ganska enig med ett tidigare inlägg här på Gemensam, även om hans inkörsport är lite […]
[…] av ekonomin, dvs att produktion betyder allt mindre och spekulation alltmer, har gjort att den nordatlantiska härskande klassen har förlorat sinnet för realiteter. Något som sen har smittat av sig på staterna vilket yttrar sig som oförmåga att förstå […]
[…] blir de nordatlantiska länderna som helhet alltmer rentiärer och därmed allt dummare. Frågan är om vi har gått förbi den punkt där utvecklingen inte […]