Åtminstone publikt var presentationen av Erik Reinerts Global ekonomi något av en succé. Ett sjuttital fick plats i lokalen, lika många hade måst avvisas. Kanske hade panelen rätt – det finns ett uppdämt behov av något annat synsätt på ekonomi än det neoklassiska, som alltmer börjar upplevas som en skrivbordskonstruktion.
Frågan är om vi har nått brytpunkten. Finns det ens någon ekonom kvar som försvarar det neoklassiska synsättet undrade Aftonbladets chefredaktör Karin Pettersson. Vilket ekonomihistorikern Lars Magnusson och inte minst Erik Reinert själv besvarade jakande – visserligen brukar de be om ursäkt och förklara att det ju bara handlar om modeller som inte har med verkligheten att göra, men lik förbannat är det det dom har att komma med, och det som politiker och redaktörer har att hålla sig till.
Nåväl, vad menar då Reinert?
Kärnan är att medan neoklassiker menar att alla ekonomiska verksamheter är likvärdiga och det inte spelar någon roll vad man gör – marknaden vet bäst – så finns det två väsensskilda typer av verksamhet. Dels de som har stordriftsfördelar, som är de man kan bli rik på. Och så de som har avtagande avkastning, som man blir fattig på.
Till de förra hör industri, till de senare hör jordbruk och råvaror. Och länder som ägnar sig åt industri blir rika, de som ägnar sig åt jordbruk och råvaror blir fattiga. Med konsekvensen att när länder avindustrialiseras, vilket har skett med Nordafrika/Västasien efter IMFs strukturanpassningsprogram, i stora delar av Östeuropa efter EU-anslutningen, och nu sker i rask takt i Ukraina, så ”kan landet inte föda dem alla”. Folk måste emigrera för att försörja sig.
Sambandet insågs mycket klar så sent som 1962 då Andra Havannadeklarationen förklarade att det viktigaste var att Syd industrialiserades. Det var inte heller bortglömt i Nord 1947 då USAs utrikesdepartement insåg att Europa skulle ruineras om inte dess industri byggdes upp igen efter kriget.
I t.ex. FN:s millenniemål finns det däremot inte längre kvar. Där ses de fattiga uteslutande som konsumenter som kan försörjas med bidrag, medan det i ovanstående fall ses som producenter – ytterligare en kärnskillnad mellan neoklassisk ekonomi och Reinerts.
Tyvärr fanns inte mycket tid att avhandla betydelsen av detta för viktiga politiska stridsfrågor i Sverige. Eftersom det är ett perspektiv som utgår från ett ”kollektivt välfärdstatsperspektiv” – som Magnusson uttryckte det – medan det neoklassiska synsättet utgår från individens strävan att sno åt sig så mycket som möjligt borde det vara en hel del.
Men det får vi vänta med till i höst. Gemensam Välfärd och Arena planerar en serie ABF-möten om saken, med preliminär början den 14 september. Stay tuned – och läs boken under semestern! Den är rolig!
Mer om Reinert finns här. Och här.
[…] den vändpunkt är här som Reinert talade om i april? Kanske revolten mot den nyliberala vidskepelsen är på […]