Mars månads nästan bortcensurerade nyhet – att näringslivet hårt kritiserar regeringen för att järnvägstrafiken inte fungerar – skulle kunna ses som ett gravmonument över 90- och 00-talens styrande dogm: att endast marknaden bör styra samhället. Inte ens näringslivet ställer nu upp på detta. Här finns ytterligare ett exempel .
Naturligtvis har dogmen slagits sönder mot verkligheten flera gånger – den ryska kollapsen efter tvångsmarknadiseringen, 2008 års finanskrasch, eller alla samhällskollapser i sydländerna i IMFs strukturanpassningars efterföljd. Men att få bort den är tydligen en kumulativ process som tar tid. Eller revolution.
För det mesta i historien har det varit självklart inte bara att business och samhällsbyggande har varit två olika saker, utan också att det är samhällsbyggandet som bör vara överordnat av de två. Det har förenat konservativa, socialister och liberaler. Sen har man varit oeniga om hur.
Det är bara under tre perioder förutom vår som marknaden har fått den här nästan heliga statusen, och alla tre perioderna har slutat med en krasch – 1770-80-talen i Frankrike, under 1830-40-talen i hela Europa, och 1920-talet i hela världen.
Sen åtminstone senmedeltiden har folk varit klara över att ekonomin inte klarar sig själv. Det behövs politisk styrning för att man ska nå ett välstånd, har man ansett. Under den tid då det har rått intensiv konkurrens mellan länder har ländernas härskare – oavsett om det har varit enväldiga kungar, köpmannaaristokratier eller demokratiska politiska partier – fört ekonomisk politik eller industripolitik för att bygga sina länder. De som har struntat i detta har förblivit fattiga och/eller fallit under andra länders styre.
Styrningen har ingalunda syftat till att göra marknaden allsmäktig. Istället har man med lock och pock sett till att periodens mest tekniskt avancerade produktion har funnits inom landet. Detta av två skäl. För det första är det bara tekniskt avancerad produktion som betalar sig bra. Sånt som alla kan göra går det inte att ta betalt för. Och för det andra för att bara tekniskt avancerad produktion kräver hög utbildning (och leder till att de högutbildade stannar), och bara hög utbildning garanterar att man även i framtiden har den mest avancerade produktionen inom landet.
Även idag fortsätter en del länder med detta. USA bedriver industripolitik för att garantera att de behåller militärt strategisk produktion inom landet, samtidigt som man på alla sätt försöker förbjuda andra länder att göra så. Japan och Kina har byggt upp sina länder på detta sätt och fortsätter med det vad än ortodoxin säger. Inom EU är det dock förbjudet enligt Maastrichtöverenskommelsen .
Därtill har man ansett att det finns något som heter infrastruktur som finns där inte för att tjäna pengar, utan för att hela samhället ska tjäna på det. Även detta har förenat socialister, konservativa och liberaler. Förr.
Global økonomi heter en bok av den norske ekonomen Erik Reinert. Den är en lärd och rolig plädering för att det är hög tid att överge marknadsfundamentalismen och återgå till den typ av politisk styrning för att ”bygga landet” som tjänade oss så bra förr. Boken engagerar sig främst i de fattiga ländernas problem – de är fattiga för att de, på den rika världens uppmaning, ägnar sig åt sån enkel produktion där det råder perfekt konkurrens, säger Reinert, istället för att satsa på avancerade saker. Men inget land är rikt för evigt.
Spanien på 1500-talet är ett perfekt exempel på förfall som betingades av tro på marknaden, säger Reinert. Dittills hade Spanien varit ett av Europas industriellt mest avancerade länder. Men i och med erövringen av Sydamerika lönade det sig kortsiktigt bäst att roffa silver därifrån – och industrin förföll. Efter hundra år var Spanien ett uland.
Jag vet inte om det är just järnvägsinvesteringar som behövs för att garantera långsiktig ekonomisk utveckling. Men i alla fall är det såna frågor som behöver diskuteras, istället för den nuvarande fixeringen vid att se till att diverse storföretag får göra med vår ekonomi vad som är kortsiktigt lönsammast för dom.
Mer av Erik Reinert:
Om den norska oljeekonomin
Om en utdöd krisförståelse
Om välfärdskriget
gemensam 
[…] Mer om Reinert finns här. Och här. […]