Det transatlantiska handels- och investeringspartnerskapet, TTIP, motiveras med att det ökar frihandeln. Det är den avgående regeringens argument, och det är också den tillträdandes. Sen kvittar det om det ger transnationella storföretag vetorätt över svensk lagstiftning, frihandel är bra. Därför är också TTIP bra.
Faktiskt är det politiska läget i Sverige sådant att det inte går att säga något annat. Det har delvis historiska orsaker. För hundra år sen stod den stora politiska striden i Sverige mellan demokratiska folkrörelser som var för frihandel och auktoritära godsägare och byråkrater som var mot. Den striden tycks ha strukturerat vårt politiska tänkande på ett sätt som inte går att komma ur. Och förvisso finns det också fördelar med frihandel för ett litet industrialiserat land – det skulle inte gå att ha all den nödvändiga produktionen inom landet; varuutbyte är nödvändigt.
Men allt som smakar kostar. Och när det gäller frihandel glöms gärna kostnaderna bort. Eller viftas bort som irrelevanta.
- Ett pris man får betala är att frihandel leder till omfördelningar inom landet. Larry Summers, tidigare en hårdför frihandlare, har tvingats konstatera att det ofta är de fattiga som får betala kostnaderna för frihandel medan de rika tar hand om vinsterna. Även om detta kanske är en överdrift leder frihandel till stora omfördelningar av resurser. Delvis är detta poängen; syftet med frihandel är att olönsamma verksamheter ska konkurreras ut. Men idag, när föga olönsam verksamhet finns kvar är vinsterna mycket små jämfört med omfördelningseffekterna; ekonomen Dani Rodrik uppskattar att för varje krona man idag tjänar på frihandel fördelas femti kronor om från Per till Pål på ett heltigenom oförutsägbart vis.
- Ett annat pris är risken att låsas fast i verksamheter som med tiden blir outvecklingsbara och leder till fattigdom. Poängen med frihandel är s.k. ”komparativa fördelar” – ett land ska ägna sig åt det som det är bäst på. Men om nu ett land är bäst på något som inte betalar sig? Traditionellt har de länder som idag är rika tagit sig ur sådant genom industripolitik, man har gynnat högteknologiska verksamheter man inte har varit ”bra” på, via politisk och ekonomisk reglering. Traditionellt har detta också varit tillåtet – men successivt har allt fler brott mot de ”komparativa fördelarnas” princip definierats som ”handelshinder” och förbjudits enligt WTO:s stadgar.
- Ett tredje pris är inte kopplat till frihandel i sig men däremot i hög grad till den tolkning som finns inskriven i TTIP. Det må vara sant att små högindustrialiserade länder inte klarar sig utan internationell handel – men eftersom världen är full av risker krävs det också säkerhetsnät för den som ägnar sig åt sådant. Traditionellt har det också varit små högindustrialiserade länder med stor internationell handel, typ Sverige och Holland, som har högst utvecklade statliga säkerhetssystem, medan länder med relativt mindre internationella uppkopplingar, typ USA, har ansett sig klara sig utan sådant. TTIP:s upplägg – att såna säkerhetsnät ska bort – kan mycket väl visa sig vara så dyrt och så riskabelt att utrikeshandel på sikt inte lönar sig.
- Mer kopplat till nuvarande tolkning är förstås också att länder i sin strävan att locka till sig kapital deltar i en ”rusning till botten” av miljöskydd, arbetarskydd, fackliga rättigheter och företagsskatter. Den ursprungliga, ricardianska tolkningen utgick från att kapitalet var fast inom respektive land och endast varor exporterades; detta innebär att man slapp sådant. Det förefaller som om folk har detta mycket klart för sig; exempelvis tycks ju nästan alla vara eniga om att den ökande ojämlikheten beror på den s.k. ”globaliseringen” av kapitalströmmarna. Man kan då fråga sig varför politiker från båda blocken tycks så angelägna om att ytterligare underlätta dessa.
Den internationella handelsregim som rådde från andra världskriget fram till åttitalet var icke-fundamentalistisk. Man erkände att visserligen fanns det fördelar med internationell handel, men det fanns också fördelar med att varje land fick göra internt vad deras egna medborgare önskade. Hur olika mål vägdes mot varandra fick varje land bestämma självt. Detta var ett medvetet brott mot den frihandelsfundamentalism som hade rått under 1800-talet och som så småningom bidrog till den ekonomiska kollapsen 1929.
Dagens handelsregim blir alltmer fundamentalistisk igen. Frihandel är inte bara ett mål bland många, det är Målet, och vad människor i övrigt kan ha för önskemål är irrelevant. Skydd mot resistenta bakterier? Bort med sånt, det hindrar handeln! Bromsar för våldsamma kapitalflöden? Absolut inte, det skadar valutahandeln.
Sen kan man förvisso, som Piratpartiet, hävda att TTIP inte alls handlar om frihandel utan om monopolrättigheter.
Men är det nån skillnad? Handlar det inte i båda fallen om att köpmäns intressen ska överordnas alla andras?
[…] Där behöver vi minska behovet av globala transporter – men då krävs det att de nästan religiöst omfattade föreställningarna om internationell arbetsdelning och fri handel tonas ner. Vilket innebär att de internationella reglerna om detta förändras. Visserligen kan […]
[…] s.k. frihandeln som har ställt till det, menar Baker. Som många andra ekonomer har pekat på (se t.ex. här) har denna i första hand inneburit omfördelning inom länderna, från arbetare till medelklass. […]