Det är ohållbart att förlita sig till fossila bränslen, skrev företagshistorikern Alfred Chandler för 40 år sen. De räcker inte ens för 4% årlig tillväxt, mycket mindre då för att industrialisera världen. Det krävs något annat. Lämpligen då sol, vind och vatten. Och eftersom oljeberoendet har växt fram som en följd av institutionaliserade samband föreslår också Chandler att det behövs nya institutioner – ”en ny industriell revolution” – som verkar för att avveckla beroendet. Han preciserar dem inte, men
Faktist dokumenterar en läsning av dessa noggranna studier [om de industriella revolutionerna på 17- och 1800-talet, JW] tydligt det direkta förhållandet mellan institutionella arrangemang och teknisk innovation. Jag skulle därför uppmana historiker och samhällsvetare (…) att ägna stor uppmärksamhet åt de institutionella innovationsprocesserna. En mängd litteratur om tekniska förändringar, innovation och överföring har dykt upp, men bara en liten ström om institutionell förändring.
Exempel på institutioner som föddes på 17-1800-talen var enligt Chandler koordinerade storföretag, hierarkier av företagsadministratörer, nära samarbete mellan företag och universitet, och gemensamma stat-företag-projekt. Som exempel på det senare kan man se svenska Vattenfalls samarbete med ASEA för att elektrifiera landet och Televerkets samarbete med Ericsson för att alla skulle få telefon i början av 1900-talet.
Chandler, ättling till DuPont-imperiet och författare till ett par stora och inflytelserika luntor om storföretagens utveckling, var ju inte vem som helst. Men läget är inte mycket annorlunda idag. Under de 40 åren har man nöjt sig med skatt på koldioxidutsläpp och trott att det skulle räcka.
Lite undantag finns – en liten ström, som Chandler uttrycker det. Mariana Mazzucato och Carlota Pérez har exempelvis skrivit ihop ett program om vad de tycker EU borde göra, i huvudsak i form av investeringar, lån, lagar och beskattning. I en skrift från Fores 2016 föreslår några av Sveriges främsta miljödebattörer ungefär samma sak, med lite tillägg för forskningspengar. Men jämfört med vad Chandler efterlyste verkar det ändå lite ensidigt.
Några exempel på där det krävs revolutioner och nya institutioner:
- Jordbruket. Där behöver jordbrukarna komma bort från den energikrävande (och förlustbringande) bulkproduktionen för världsmarknaden, till förmån för en terroirproduktion för den region där de är verksamma. Gunnar Rundgren beskriver hur de nuvarande institutionerna gör allt för att stoppa en sådan omställning. För dem är det exporten som är viktigast. Erik Reinert har några idéer om vad som behövs, liksom också Vía Campesina.
- Stadsbyggandet. Där behöver vi komma bort från de långa avstånden, till förmån för synergier och närhet, gärna gångavstånd till allt. Vilket kräver tätare bebyggelse. Där finns det två dokument från Yimby Stockholm, från 2012 och från 2020, som kan ge några förslag till institutionella förändringar. För de nuvarande institutionerna är det höga hastigheter och åtskillnad mellan funktioner som är viktigast, eller åtminstone defaultlösning. För Trafikverket är t.ex. för det mesta nya vägar svaret på alla frågor.
- Transporter internationellt. Där behöver vi minska behovet av globala transporter – men då krävs det att de nästan religiöst omfattade föreställningarna om internationell arbetsdelning och fri handel tonas ner. Vilket innebär att de internationella reglerna om detta förändras. Visserligen kan dyrare bränsle automatiskt göra de långväga transporterna mindre konkurrenskraftiga – men om vi ska slippa långdragna omställningsperioder kan byggandet av en globalt mer jämnt utspridd produktionsstruktur behöva skyndas på med politiska medel, dvs länder få mer beslutanderätt över sin ekonomiska utveckling. Kanske ungefär som på 50-talet, då spåren efter världskriget snabbt raderades ut av statlig politik.
Den som har specialkunskaper på sitt område kan säkert ge fler exempel på behövliga institutioner.
Det är dags att detta påverkar klimatdebatten. Bättre sent än aldrig.
gemensam 
Jan, din uppfattning att det behövs nya institutioner för att möta klimatkrisen, är viktig. ”Det är frånvaron av ett tydligt alternativ som förklarar varför de flesta proteströrelser aldrig vinner”, skrev Paul Mason i Postkapitalism och det ligger mycket i det. Vilka nya institutioner behövs?
Jag har funderat och funderat, men det är svårt.
Naturligtvis bör vi ha ett Samarbetsverk i stället för Konkurrensverket,denna nyliberala hydra.
https://www.etc.se/debatt/vi-behover-ett-samarbetsverk-inte-ett-konkurrensverk
När det gäller institutioner så är det också självklart att vi bör avskaffa andra av Reinfeldtregeringens skapelser. Tillväxtverket t.ex. Bara namnet säger ju hur fel det är. Tillväxten kan ju ökas genom produktion av vilken skit som helst. Vi måste tvärtom noga överväga vad som behövs så att vi inte överanvänder jordens resurser.
Sedan har vi Trafikverket som skapades av den regering som mannen som tyckte att vi överinvesterat i järnväg, Anders Borg, ingick i. Det bör delas upp i sina beståndsdelar. Och i motsats till Borgs uppfattning så är det effektivare att investera i järnväg.
Apropå järnvägen så finns Mikael Nybergs bok det stora tågrånet nu som pocket. Även om den skrevs för ett tiotal år sedan innehåller den viktiga beskrivningar av hur järnvägsunderhållet bör organiseras på bästa sätt. Han nämner det som kallas tyst kunskap, alltså kunskap om verkligheten som inte står i manualer eller läroböcker, utan som människor skaffar sig genom erfarenhet.
På teve såg jag nyligen en intervju med en man från Gävle som förberedde stan inför ett nytt ösregn så att det inte skulle bli lika stora skador som senast. “Vi rensar där vi vet att det lätt blir stopp, sa han. Han och hans arbetskamrater besatt en ovärderlig kunskap av en typ som nyliberalerna inte värderar.
När det gäller de institutionella innovationsprocesserna så har vi mycket att lära av Lucasprojektet. Här är Mike Cooleys tal när han tog emot Right Livlihood -priset:
https://rightlivelihood.org/speech/acceptance-speech-mike-cooley/