Om Göran Therborn, se tidigare bloggpost, var hyggligt optimistisk om möjligheten att vända den ökande ojämlikheten till något bättre så är Thomas Piketty desto mer pessimistisk. Piketty är den franska ekonom som har fått rockstjärnestatus i USA och som därför har ansetts säker att lansera även i Sverige, bland annat i Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Piketty, som har samlat data och statistik om ojämlikhet från antiken och framåt; 1900-talets siffror kan läsas på hans webbplats, fruktar en framtid där ärvda pengar är allt och arbete inte värt någonting. En sådan utveckling är vad som pågår just nu.
Piketty hänvisar till ett enkelt matematiskt samband. Om avkastningen på kapital är större än den ekonomiska tillväxten måste förmögenheterna växa i förhållande till lönerna. Och så är det för det mesta i ett kapitalistiskt system. Perioden mellan första världskriget och 1975 då det omvända förhållandet rådde, var ett rent undantag som berodde på lyckliga omständigheter, menar Piketty.
Så det Piketty kallar Rastignacs dilemma är här igen. Ni som har läst klassiska 1800-talsromaner vet vad han talar om: att det är viktigare att skaffa sig en rik arvtagare/erska än att skaffa sig ett yrke eller ett bra jobb. Vilket knappast är bra för den ekonomiska utvecklingen. Som då blir självförstärkande – tillväxten sjunker ännu mer och de ärvda förmögenheterna blir ännu mer förtryckande.
Piketty har höjts till skyarna av andra ekonomer, t.ex. Branko Milanovic från Världsbanken som har kallat hans bok en vattendelare eller Martin Wolf på The Economist som har kallat den en extraordinärt viktig och omöjlig att ignorera. Paul Krugman har förutspått att han ska ändra vår syn på hela samhället och Business Week diskuterar utan att avvisa det möjligheten av en särskild skatt på de superrika. Om det beror på att en del ekonomer har tröttnat på att vara nyttiga idioter åt miljardärer eller på att Piketty försvarar höga inkomster för folk som han tycker förtjänar det ska jag låta vara osagt.
Men Piketty har också kritiserats. Exempelvis har den marxistiska Monthly Review pekat på att de politiska förberedelserna för 1900-talets jämlikhetstendenser började redan med franska revolutionen och utvecklads med 1800-talets arbetarrörelse. Förmodligen gräver Pikettys ”patrimoniella kapitalism” som han kallar det sin egen grav. Ju färre som tjänar på ett system och ju mer isolerade de är desto starkare blir motkrafterna. Desto mer förstår begåvade människor från de uteslutna klasserna att deras enda möjlighet att få det bättre är att organisera sig och revoltera.
Däremot ska vi nog inte tro att den myckna uppmärksamheten bland kulturskribenter leder till nånvart. Sånt skapar inte tillräckligt med blåslampa i häcken på det politiska etablissemanget.
Det gör bara folkuppror.
1945 – 1975 var arbetarrörelsens starkaste år, de var inget undantag eller lyckliga omständigheter. Det var en strid om varje öre, varje omklädningsrum, varje minuts rast och varje gång rätade vi en kota tills vi höll ryggen rak.
Det är precis vad Monthly Review påpekar i sin recension.
Tyvärr var 1945 – 1975 också den period då arbetarrörelsen slarvade bort det den hade samlat ihop sen starten hundra år tidigare, genom att förlita sig till att snälla byråkrater i stat och fackförbund skulle göra mycket av jobbet.
Läs gärna vad Mikael Nyberg skriver om Piketty i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article18815596.ab. Piketty fäster sin lit till snälla reformistiska stater som kan beskatta bort överflödet men det är lönlöst säger Nyberg; bara militanta folkrörelser kan göra något. Som före 1945.
[…] intellektuella i-landsmotståndet mot den gängse ekonomiska självsvälten komma från Frankrike. Thomas Piketty är fransk. Det var i Frankrike ekonomistudenterna först utmanade den neoklassiska hegemonin […]