Aristokraternas återkomst

Om Göran Therborn, se tidigare bloggpost, var hyggligt optimistisk om möjligheten att vända den ökande ojämlikheten till något bättre så är Thomas Piketty desto mer pessimistisk. Piketty är den franska ekonom som har fått rockstjärnestatus i USA och som därför har ansetts säker att lansera även i Sverige, bland annat i Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Piketty, som har samlat data och statistik om ojämlikhet från antiken och framåt; 1900-talets siffror kan läsas på hans webbplats, fruktar en framtid där ärvda pengar är allt och arbete inte värt någonting. En sådan utveckling är vad som pågår just nu.

Piketty hänvisar till ett enkelt matematiskt samband. Om avkastningen på kapital är större än den ekonomiska tillväxten måste förmögenheterna växa i förhållande till lönerna. Och så är det för det mesta i ett kapitalistiskt system. Perioden mellan första världskriget och 1975 då det omvända förhållandet rådde, var ett rent undantag som berodde på lyckliga omständigheter, menar Piketty.

Här finns en kurva som visar hur kapitalavkastning oftast har varit större än tillväxten och efter ett extraordinärt 1900-tal nu har blivit ”normalt” efter ca 1980.

Så det Piketty kallar Rastignacs dilemma är här igen. Ni som har läst klassiska 1800-talsromaner vet vad han talar om: att det är viktigare att skaffa sig en rik arvtagare/erska än att skaffa sig ett yrke eller ett bra jobb. Vilket knappast är bra för den ekonomiska utvecklingen. Som då blir självförstärkande – tillväxten sjunker ännu mer och de ärvda förmögenheterna blir ännu mer förtryckande.

Piketty har höjts till skyarna av andra ekonomer, t.ex. Branko Milanovic från Världsbanken som har kallat hans bok en vattendelare eller Martin Wolf på The Economist som har kallat den en extraordinärt viktig och omöjlig att ignorera. Paul Krugman har förutspått att han ska ändra vår syn på hela samhället och Business Week diskuterar utan att avvisa det möjligheten av en särskild skatt på de superrika. Om det beror på att en del ekonomer har tröttnat på att vara nyttiga idioter åt miljardärer eller på att Piketty försvarar höga inkomster för folk som han tycker förtjänar det ska jag låta vara osagt.

Men Piketty har också kritiserats. Exempelvis har den marxistiska Monthly Review pekat på att de politiska förberedelserna för 1900-talets jämlikhetstendenser började redan med franska revolutionen och utvecklads med 1800-talets arbetarrörelse. Förmodligen gräver Pikettys ”patrimoniella kapitalism” som han kallar det sin egen grav. Ju färre som tjänar på ett system och ju mer isolerade de är desto starkare blir motkrafterna. Desto mer förstår begåvade människor från de uteslutna klasserna att deras enda möjlighet att få det bättre är att organisera sig och revoltera.

Däremot ska vi nog inte tro att den myckna uppmärksamheten bland kulturskribenter leder till nånvart. Sånt skapar inte tillräckligt med blåslampa i häcken på det politiska etablissemanget.

Det gör bara folkuppror.