Den styrande principen för iländernas härskande klass är numera att säga sig värna om de särskilt ”sårbara”. Den liberala fraktionen säger sig värna om bl.a. kvinnor, homosexuella och etniska minoriteter mot otäcka fascister. Den högerpopulistiska fraktionen säger sig värna om de etniskt rena infödda mot otäcka muslimer. Och så vidare. Det de har gemensamt är att de lämnar de globala finansmarknadskrafterna, som hotar oss alla med kaos, därhän.
Den som konstaterar detta är Peter Ramsay i artikeln Vulnerability as Ideology, i den brittiska nättidningen Northern Star, namngiven efter chartisternas tidning på 1800-talet.
Under välfärdsepoken var den styrande principen att värna alla mot den globala marknadens svängningar, säger Ramsay. Det var den principen arbetarrörelsen och dess allierade lyckades driva igenom gentemot näringslivet i och med andra världskriget. Men den principen föll, av två skäl.
Dels var de enskilda kapitalisterna hela tiden emot att majoriteten skulle skyddas. Som Michał Kalecki konstaterade redan 1942 måste ett hot om misär hela tiden hänga över arbetaren för att hen skulle arbeta på ordentligt och göra som chefen säger. Emellertid måste kapitalisterna under en tid hålla god min, och faktum var ju att det gick bra ändå. Välfärdsstatens tid var den ekonomiskt lyckosammaste som kapitalismen upplevt – till och med slutfasen, 70-talet, gick bättre än något som har kommit efter.
Dels förlorade arbetarrörelsen mycket av sin förhandlingsmakt på grund av de marknadssvängningar som ändå lämnades kvar obeaktade – möjligheten att skeppa pengar utomlands, till Asien, och bygga upp arbetsplatser där medan man la ner dem där arbetarrörelsens bas arbetade.
Emellertid måste en härskande klass alltid ha nån sorts fikonlöv för att motivera sin makt, sina tvångsmedel och sina privilegier. Annars stöter den på opposition och riskerar t.o.m. dåligt samvete. Det som har tagits till heders är den gamla välgörenhetsfilosofin: Vi rika är så omtänksamma, kompetenta och inte minst moraliska att ni måste ge oss makten, och inte klaga på allt det tvång vi riktar mot er. Ett aktuellt exempel här, där det stackars Ukraina används som slagträ mot fackliga krav.
Eller som Ramsay säger:
”Oavsett /folks/ nivåer av frustration och cynism gentemot den politiska klassen – så länge som medborgarna ser varandra som problemet snarare än lösningen på sina problem, kommer den styrande klassen att vara säker från utmaningar. På så sätt är det ett specifikt ideologiskt arbete som bedrivs genom att främja sårbarhet som tema: den styrande klassens intressen i att majoriteten av befolkningen är splittrad återkommer som allas intressen av statligt skydd. (Inte minst mot varandra, JW)
Där en inrikespolitik av hot och sårbarhet håller befolkningen rädd och splittrad, spelar en utrikespolitik grundad i samma logik – att skydda de utsatta – den specifika ideologiska rollen att ge västerländska eliter en känsla av moraliskt syfte, och sedan representera deras särskilda behov som intresset hos ett fiktivt globalt samhälle. Sedan de jugoslaviska inbördeskrigen och deras efterdyningar är västerländska militära interventioner alltid till för att skydda de utsatta från en diktator eller en terroristisk folkmordskampanj. Iraks onde diktator måste att störtas för att förse stackars undertryckta irakier med demokrati. När irakiernas och kurdernas sårbarhet visade sig vara otillräcklig politiskt för att motivera den katastrofala invasionen av Irak, måste fallet ’sexas upp’ med påståendet att hela Europa var sårbart för Saddams mytiska massförstörelsevapen.”
Detta återfall i välgörenhetstänk vore nu inte något större problem. Redan Strindberg kunde utan större problem skjuta sönder välgörenhetsborgerskapets pretentioner, och August Palm byggde större delen av sin image på samma sak.
Problemet är att så många av de som säger sig vara emot ”systemet” vädjar till samma slags argumentation: att man i första hand måste skydda dessa de särskilt sårbara Offren mot de Onda. Moralpositionering istället för intressepolitik. Eller
- Det är bara en del som är drabbad, inte den globala majoriteten
- Problemet är att någon är Ond, inte att det råder strukturella brister
- Lösningen ligger i förtryck och tvång, inte i att rätta till de strukturella bristerna
- Den som kan göra något är den globala överheten, som man därför måste vädja till om förmånsbehandlig, inte den globala majoriteten själv.
Hur töntigt det kan bli beskrivs i denna artikel från Occupy Wall Street-rörelsen. Du har säkert inhemska exempel på hur smågrupper slåss mot varandra om att framställa sig själva som särskilt sårbara, om att slåss om smulorna från den rike mannens bord, och därmed hindrar större initiativ.
Ramsay konstaterar att det måste bli ett slut på det här. Vad som behövs är en politik som tar fasta på det som enar majoriteten (inklusive de särskilt sårbara) istället för att sätta upp dess olika delar mot varandra.
Annars förlorar den ständigt.
———
Möjligen kan du vara intresserad av artiklar jag har skrivit på andra bloggar. T.ex.
[…] Den styrande principen för iländernas härskande klass är numera att säga sig värna om de särskilt ”sårbara”. Den liberala fraktionen säger sig värna om bl.a. kvinnor, homosexuella och etniska minoriteter mot otäcka fascister. Den högerpopulistiska fraktionen säger sig värna om de etniskt rena infödda mot otäcka muslimer. Och så vidare. Det de har gemensamt är … … Läs mer → […]