Att ryska staten sprider falska nyheter har vi hört till leda, att USA gör detsamma avslöjades redan 2011; nu har det också blivit känt att den brittiska underrättelsetjänsten har byggt upp en hel internationell verksamhet med uppgift att sprida falska nyheter, bland annat att falskeligen utmåla folk för att vara ryska agenter.
Egentligen inget att bli överraskad av. Den sjuka agentvärlden är sig lik som den skildrades redan av Graham Greene.
Men det kan ändå tjäna som en tankeställare.
Stater är analytiskt sett omöjliga att skilja från maffior, hävdade den uppburne sociologen Charles Tilly, (mer om Tilly här). De är helt amoraliska, använder alla de knep de kan för att konkurrera om fördelar. Om de ibland uppträder civiliserat är det bara för att andra stater, eller de folk de livnär sig på, har lyckats tvinga dem att göra det. ”USA har inga vänner, bara intressen”, som en gammal utrikesminister en gång uttryckte det; han skulle i och för sig lika gärna ha kunnat vara svensk och uttalat sig om Sverige.
Gör inte detta alla strävanden att bygga upp och vidmakthålla offentliga välfärdsinstitutioner till en fars? Nej, det gör det inte, sådana strävanden är ett sätt att tämja staten och göra den civiliserad. Bättre att staten ägnar sig åt sjukvård och skolor (rimligt övervakad av demokratiska rörelser och organ) än att den ägnar sig åt stormaktsdrömmar som inte kan övervakas alls.
Baksidan är förstås att vi själva, tacksamma och glada åt välfärdsinstitutionerna, börjar betrakta ”vår egen” stat som ett fotbollslag att heja på, även när den spelar ruffligt. Mot sådant hjälper bara insikten att välfärd, från statens sida, är just en eftergift för att hålla oss nöjda och lugna; vi ska alltså vara tacksamma mot oss själva (och våra förfäder och förmödrar) när det fungerar, inte mot staten.
Stater ska vi alltid vara misstänksamma mot.
En god vän meddelar att den riktigt stora nyheten är att det brittiska exemplet INTE är statligt, utan ett privat företag som arbetar för statliga pengar.
Således ett exempel på hur den statliga ”maffian” drar sig undan och blir privat maffia igen, när allmänheten får för stort demokratiskt inflytande. Som på den tiden maffian kallades ”adel”.
[…] Jan Wiklund, (1 January 2019) Agentvärlden är alltid lika sjuk https://gemensam.wordpress.com/2019/01/01/agentvarlden-ar-alltid-lika-sjuk/#more-1562 […]
[…] Jan Wiklund, (1 January 2019) Agentvärlden är alltid lika sjuk https://gemensam.wordpress.com/2019/01/01/agentvarlden-ar-alltid-lika-sjuk/#more-1562 […]
[…] Jan Wiklund, 1 January 2019, Agentvärlden är alltid lika sjuk https://gemensam.wordpress.com/2019/01/01/agentvarlden-ar-alltid-lika-sjuk/ […]