Marknaden kommer inte att lösa de globala kriserna – även FN har nu börjat fundera på den saken.
[Av Torbjörn Vennström]
Nästa år kommer FN med sin stora rapport Global Sustainable Development Report. Den handlar om hur bra det går för världen att uppnå de 17 globala hållbarhetsmålen. Min gissning är att det går sådär.
Inför rapporten har FN beställt en bakgrundsrapport om hur ekonomin behöver transformeras för att bidra till att utvecklingsmålen uppnås. Här blir det intressant. Så intressant att till och med Veckans Affärer skriver om saken.
Rapporten är framtagen av BIOS, ett forskarlag vid Helsingfors universitet. Den rör sig på en allmän makroekonomisk teorinivå, men budskapet blir ändå rätt tydligt.
Dess utgångspunkt är att de neoklassiska (nyliberala) ekonomiska modeller som varit allenarådande under decennier kommit till vägs ände. Det är ekonomiska modeller som inte tar någon som helst hänsyn till de planetära gränserna för hur mycket material vi kan förbruka, hur mycket energi vi kan använda och hur stora utsläpp vi kan göra. Och nu står världen vid, eller har överskridit, dessa gränser.
Den neoklassiska lösning som står till buds är att sätta ett globalt pris på koldioxid för att få marknaden att anpassa sig och driva fram innovationer för en fossilfri ekonomi. Det är en lösning som ofta förs fram av progressiva företagsledare och liberala opinionsbildare.
Rapporten är tydlig med att detta inte kommer att räcka för att lösa kriserna i tid, dels därför att problemen är fler än just utsläpp av koldioxid, dels därför att det inte finns något globalt organ eller avtal för att driva igenom en sådan global skatt, och dels därför att alla de regeringar som sitter fast i nyliberala tankemodeller inte vågar driva på den prissättning som redan finns av rädsla för att hämma tillväxt och konkurrenskraft. Se bara hur svårt det är att öka priset i EU:s system för handel med utsläppsrätter, eller för den delen att införa en ynklig liten flygskatt i Sverige.
Så länge staterna lutar sig mot neoklassiska ekonomiska styrmodeller – som t ex att de inte får intervenera i marknader genom att styra statliga investeringar åt ett särskilt håll, och som att de inte får överskrida statliga budgettak, – så kommer de inte att kunna agera kraftfullt nog för att genomdriva omställningen i tid.
BIOS menar att vi behöver arbeta efter ekonomiska modeller som tar sin utgångspunkt i att vi behöver hushålla mycket mer med material och energi, i att målet inte är tillväxt och ökad standard utan ett gott liv för alla – samtidigt som trycket på ekosystem och planetära gränser minskar.
Vi behöver genomföra kraftfulla och snabba förändringar i samhällsbyggnad och stadsplanering för att minska behovet av transporter. Vi behöver öka graden av självförsörjning när det gäller basbehov då vi inte kommer att kunna fortsätta med den globala handeln som nu. Detta är av särskild betydelse för utvecklingsländerna som löper de största riskerna på grund av klimatförändringarna.
Rapporten efterlyser en stark proaktiv statlig styrning av ekonomin därför att det behövs samordnad omställning när det gäller de viktigaste samhällsområdena; energiförsörjning, matförsörjning, transporter och bostäder.
Enligt rapporten kan dessa styrmodeller gå att finna i olika former av Post-Keynesiansk teoribildning. De utgår från att marknader behöver regleras därför att de annars skapar bubblor och kriser av olika slag. Marknader kan inte heller i sig leda till att önskvärda sociala och politiska mål uppnås.
Utifrån de post-keynesianska modellerna kan inte stater bli utan pengar, de kan också använda sig av olika former av jobb-garantier där människor sätts i sysselsättning med alla de omställningsåtgärder som behöver göras.
Med post-keynesianska modeller blir det också möjligt att föra en utjämnande politik vilket är nödvändigt särskilt i de rika länderna där höga konsumtionsnivåer inte kommer att gå att upprätthålla om vi ska klara hållbarhetsmålen.
Rapporten går inte in på det men det finns andra kraftfulla utmaningar mot den neoklassiska makroekonomin. På senare tid har den brittiska ekonomen Kate Raworth fått stor uppmärksamhet för en nationalekonomi (eller snarare politisk ekonomi) som utgår från såväl de globala utvecklingsmålen om ett rättvist gott liv för alla, som de planetära gränserna. Modellen har fått namnet Doughnut Economy. Hennes väldigt läsvärda bok finns för övrigt nu på svenska.
Det finns med andra ord kraftfulla vetenskapliga argument för att kasta nyliberalismen på historiens sophög. Problemet är att politiska och mediala makter i alltför hög grad sitter fast i detta tänkande – även inom den forna arbetarrörelsen. Och vi har förfärligt ont om tid. Därav det trängande behovet av stark bred och djärv folklig mobilisering.
Torbjörn Vennström
Jo, mobilisering behövs. Tyvärr böjer de sig inte för förnuft, den politiska klassen tänker med reptilhjärnan. Det enda möjliga är att skrämma dem.