För något halvår sen presenterade Guardian en artikel med titeln Hemligheten med världens lyckligaste städer. Syftet var främst att sjunga en lovsång för Enrique Peñalosas reformer i Bogotá – men för att göra detta måste man grunda med lite vetenskap.
Således kunde man konstatera
- att bilkörning var mer stressande än att vara stridspilot men att cyklister känner större frid
- att folk som lever i perifera ensidiga bostadsområden känner mindre trygghet än folk som bor i centrum och att deras äktenskap kraschar i större utsträckning
- att en timmes pendling kräver 40% högre lön för att nå tillbaka till välbefinnandet före pendlingen, och att den som plötsligt kan gå till jobbet känner samma lycka som den nyförälskade.
Till detta kan läggas en några år gammal studie som visar att man löper större risk att drabbas av cancer, diabetes och hjärtsjukdomar om man pendlar.
Ingen har såvitt jag vet försökt översätta detta i det enda språk politiker numera förstår – kronor och öre. Det borde kosta en hel del med all denna sjuklighet – helt bortsett från att pendling givetvis kostar pengar och energi i sig.
Det här ger upphov till en del reflexioner.
För det första ger det en lite skrämmande biton åt begreppet ”regionförstoring” som är ett populärt grepp i politiska kretsar. Regionförstoring innebär att vi ska pendla mer och skapa större stadsregioner av mindre. Detta förutsätts skapa mer ekonomisk tillväxt. Men om den köps till priset av mer sjukdom – vad är den då värd?
För det andra kan man undra om vi har råd med alla s.k. grönområden i våra städer. Nu menar jag inte städer som Hedemora och Alingsås där det hur som helst inte tar mer än en kvart vart man än ska, men i alla fall Stockholm, Göteborg och Malmö-Lund. Är den extremt höga tillgången på gräs i de inre förorterna värda att de som bor i de yttre tvingas använda så mycket tid på resor att de blir sjuka? Eller borde man använda en del av gräset att bygga hus på för att pendlingsavstånden ska kunna kortas av?
Nåja, det är ju en politisk fråga. Och jag antar att de som bor centralt har så mycket politiska och sociala försänkningar att de kan blockera en sådan idé.
Men borde de som lider av pendling slå sig till ro med detta?
Jag saknar perspektiv i den här debatten om storstädernas tillväxt. Varför ska man bara acceptera den förda landsbygdspolitiken och se storstadsregionernas tillväxt som någon slags naturfenomen, som ”bara blir”? Det går faktiskt att göra det möjligt att driva företag och ordna så att det går att leva ett drägligt liv på andra orter än i storstan, men då krävs en medveten och hård styrning från våra makthavare. Skattelättnader för folk som bor i glesbygd, att företag skattar på de orter där de har sin verksamhet och inte där de ”är skrivna” är ett par exempel. Man kan säkert ha någon form av skattelättnadssystem eller liknande så att man kan ha arbetsplatser osv i de förorter, där folk bor i stället för att folket ska behöva åka miltals. De närförorter med mycket gräs i som du nämner i artikeln är ideala boplatser, så varför ska man förstöra dom? Kan vi inte se till att bygga nya ideala boplatser i stället utanför storstan och se till att det finns arbetsplatser i närheten där, på gångavstånd! Visst är det politiska frågor!
Det är väl ungefär som med invandringen till Sverige och Europa: det vore bättre om det gick att försörja sig på hemorten. Tyvärr lyckas vi inte styra kapitalet och så blir det som det blir.
Lösningen kan aldrig vara att säga åt folk som söker en bättre framtid ”kom inte hit”. Och lösningen kan heller inte vara att ”bygga nya boplatser utanför storstan” – det har försökts från Vällingby och framåt, det går inte. Till och med i Kina där man får anta att myndigheterna har större makt över etableringarna än här resulterar det bara i mer pendling – och alltså mer sjukdom.
Det bör tilläggas att Stockholms tillväxt till 85-90% beror på födelseöverskott och nettoflyttning mot utlandet.
Så även om vi lyckas med konstgjord andning och permanenta effekter, så att glesbygden inte längre är utflyttningsbygd, kommer tillväxten i Stockholm stanna kvar på en hög nivå.
Det är alltså två olika frågor.
För den som tvekar på dessa siffror kan besöka SCB och se att de stämmer.
På den tiden åttatimmarsdagen genomfördes var pendlingsavstånden i snitt inte så stora, om än att det fanns lokala avvikelser (vid många bruksorter kunde folk resa ganska långt för att komma till arbetet). Ska man räkna in pendlingstiden tills man börjar/sluta arbeta för dagen kommer man snabbt upp i 8-12 h per dag som går åt till arbetet. Naturligtvis gitter man mindre (i snitt) när den reella arbetstiden går över tiotalet timmar per dag.
Skulle man kunna gå ut med parollen – ”Problemet med staden är inte själva staden, problemet med staden är att det finns för lite av den!”.
Ulla Asks uppfattning är att i en stad har ”var sak har sin plats” – Med det tänket hade varesig Lund eller Uppsala karaktäriserats som universitetsstäder eller Stockholm innanför tullarna varit det området som definerat själva Stockholm. Man kan för övrigt ställa sig frågan, utgör arbetsplatserna något väsensskiljt från staden i sig då ”bostadsområdena” är det enda som kommer på tal. Folk arbetar vad jag vet i såväl industriområden med farliga kemikalier som i verkstäder där man tar fram prototyper eller tilllverkar små serier och lika gärna kan ha verkstaden under lägenheten man bor i utan att störa familjen eller grannarna. Vad man än karaktäriserar områden ”med mycket gräs i” så är de inte stad eller har nära till något ur fotgängarperspektiv (riktigt förödande i vårt kalla klimat, då fotgängares aktionsradie begränsas kraftigt under vinterhalvåret). På samma vis är det inte Norsborg som definerar Stockholm i de flestas ögon. I Stockholm utgör tullarna en magisk gräns som ej får passeras. Där antalet människor som bor i ”kärn-Stockholm” innanför tullarna inte är fler än vad som ryms i hela Malmö stad medan en halvannan miljon får bo i ”områden med mycket gräs”.
En lösning för att snabbt få tillstånd nya byggtomter vore att ge fastighetsägarna möjlighet till förtätning. Ökar värdet på huset så får man lov till att ersätta villan med ett hyreshus på 4-5 våningar om man så önskar. På detta viset gick det till när New York expanderade under 1880-1930 (läs gärna seriealbumet ”Dropsie Avenue” av Will Eisner som i mångt och mycket handlar om denna process).
Exakt, Karl! det var precis vad vi föreslog i Lindhagenplanen 2.0, se http://www.yimby.se/2012/09/lindhagenplanen-2.0_1310.html.
Utnyttja redan befintlig tomtmark och tillåt att man bygger mer där – samt utnyttja de oftast totalt överdimensionerade bullerzonerna runt ofta ganska föga utnyttjade motorleder, och gör om lederna till gator. Det skulle räcka mycket långt
Ekonomisk reduktionistisk ”vetenskaplig” teori säger man är ett studium av människans natur. Märkligt kan man då tycka att ekonomisk styrning och teori leder till att allting samlas i en enda punkt, när vi från bussdistributionen i Sverige vet att människan inte alls konkurrerar om den bästa platsen i bussen. Att människan inte spontant konkurrerar i särskilt många grejer alls, inte spontant iaf. Acceptans är evolutionärt fördelaktigt och har en mycket större del i vår evolution är den berömda konkurrensen. Vi söker nästan alltid skapa våra egna ”blue oceans”, den lille hantverkaren försöker inte konkurrera med storbolagen, hen accepterar storbolagens existens och tillverkar de saker som hen kan tjäna på trots bolagens existens. Men i ekonomisk teori är megalomani ett axiom, det är en grundförutsättning i ekonomisk teori att alla verksamheter söker att expandera, söker tillväxt. Att detta inte är sant i den absoluta merparten av ekonomiska verksamheter, det struntar ”vetenskaparna” i.
Ekonomin tvingar in människan i ett från människans normala beteende avvikande beteende, för att inte säga sjukt beteende. Att vi blir sjuka av de ekonomiska realiteter som skapas genom att man söker gynna avvikare i ekonomisk verksamhet, expansionisterna, OCD-hoardarna, megalomanierna leder självklart till ett sjukt samhälle vilket medför sjuka människor.
Sollentuna bygger 600 nya lägenheter på en del av de där gräsmattorna. Vänsterpartiet var ute på stan och lät folk nåla upp platser på sollentunakartan där de tyckte det vore lämpligt med lägenheter. Vänsterpartiet i Sollentuna föreslog det dubbla antalet lägenheter i den förhållandevis lilla kommunen. Tur iofs att inte den moderata majoriteten bygger fler, då det är de boende i allmännyttan som får betala hela kommunexpansionen med hyran, ja, förutom den del som betalas med försäljning av bostadsrätter. Gud förbjude att sollentuna gemensamt tar ansvar för kommunens befolkningsökning.
Tja… det finns en massa ungdomar som tills vidare bor hemma hos föräldrarna, eller kinesar över hos kompisar på konstiga andra- och tredjehandskontrakt för att de inte kan få tag på en egen lägenhet. Så jag tycker inte alls att det är fel att det byggs.
Gärna nu, innan läget blir panikartat och man måste sätta igång ett miljonprojekt igen.
Men vi som redan har tagit oss in på bostadsmarknaden behöver ju inte bry oss, förstås. Särskilt de av oss som har köpt en bostadsrätt billigt kan ju låta den höga efterfrågan och den låga tillgången se till att lägenheten ökar i värde.
Är det rentav bostadsrättsägarna i politiken som ser till att det inte byggs? Byggs det för mycket riskerar ju värdet att sjunka…
Men det är klart, Sollentuna är en utpendlingskommun, 17.000 in och 24.000 ut 2012 (se http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Arbetsmarknad/Sysselsattning-forvarvsarbete-och-arbetstider/Registerbaserad-arbetsmarknadsstatistik-RAMS/7895/7902/23020/). Så det är väl inte där i första hand man ska bygga.
Med tanke på hyrorna i nyproduktion har jag svårt att se hur nya hyresrätter kan konkurrera med bostadsrätten. I grunden är det bara vi väletablerade som stått i byteskön länge, som har haft fast anställning längre tid, som skall byta oss in i nyproduktionens hyreslägenhet och på så sätt ge plats åt ungdomarna i de billiga lägenheterna från 60 och 70-talet. Men vi vet av erfarenhet att det inte är så det fungerar, de som har sina billiga lägenheter, de lockas sällan bort av en fet hyra och lite mer prål i lägenheten. Som när jag lämnade hemmet i 18 års åldern (1992), så är det de nyetablerade personerna i arbetslivet och bostadsmarknaden som får ta de högsta hyrorna. Men det är klart att det kan sitta folk med inflytande och hålla emot i tron att hyresrätter är en verklig konkurrent till bostadsrätten i vår moderna värld.
Visst ligger det i de fattiga i Sollentunas intresse att det byggs mer, visst är det deras barn som får någonstans att bo trots osäkra anställningar. Men bära merparten av kostnaden? Den tama solidariteten där man är solidarisk med de ur sin klass som vill vara med och aldrig kräver solidaritet från andra grupper, den är ett ok. Vi kan inte stoppa utplundringen av arbetaren och samhället med mer skatt på lön. Vi kan inte skapa miljonprogram på de fattigaste i samhällets ryggar, vi måste våga påtvinga solidaritet på de som har möjlighet att välja.
Tillgång och efterfrågan gäller för bostäder som för allt annat – när det råder brist så pressas priserna upp. Har vi ett hyggligt överskott så nog kommer priserna att gå ner.
Det finns flera förslag till förklaring av varför det byggs så lite. Ett av de intressantare är den s.k. förhandlingsplaneringen – kommuner gör inga stadsplaner förrän ett byggbolag ber om det, och skräddarsyr planen efter byggbolagets behov. Det säger sig självt att bara de tre stora har kapacitet för sådant. Vi får en monopolisering av marknaden där producenterna kan hålla nere byggandet för att hålla priserna uppe.
Om kommuner tvingades göra som de gjorde för hundra år sen – stadsplaner som räcker för femti år – skulle fler byggbolag, även små byggskuttar och kooperativ, kunna komma in på marknaden och det skulle bli en marknad igen. Kanske t.o.m. en köparnas marknad…
Det skulle givetvis kräva en mer skissartad typ av stadsplaner, som man också hade för hundra år sen. Och detta var också ett av förslagen i Lindhagenplanen 2.0, http://www.yimby.se/2012/09/lindhagenplanen-2.0_1310.html.
Effekten av fler hyresrätter blir dock liten på bostadspriser, för det är väl dokumenterat att hyresrätten i kommunen är en för stor frestelse för politiker att införa smygbeskattning, men tillräckligt många som står tom så skulle det ge effekt.
Visst, om man antar att korruptionen i de politiska församlingarna omintetgör varje förslag kan man ju sluta föreslå något över huvud taget. Men det är väl ändå rätt meningslöst?
Var inte riktigt det jag sa. Det jag sa var att byggherrarna och medelklassens oro för sina bostadsrättspriser är irrationell.
Det är väl som Orwell sa om medelklassen i England på 30-talet: de klängde sig fast vid sin skolslips som vid en livboj.