Detta handlar inte om SAAB utan om den svenska privatiseringspolitiken. Gårdagens besked att forskningschefen på SNS, Laura Hartman ( se SvD eller Dagens Arena) lämnar sin post tillsammans med rådgivaren i forskningsfrågor, Olof Petterson får väl ses som ytterligare en bekräftelse på att läget är bekymmersamt. En grundtes som nyliberaler av olika schatteringar hävdat är ju att mångfald, konkurrens och privat företagsamhet med automatik leder till högre effektivitet och kvalitét både vad gäller varor och tjänster. Den SNS-rapport Laura Hartman presenterade nyligen säger helt enkelt att detta återstår att bevisa när det gäller välfärdstjänster, och att man faktiskt haft bortåt 20 år på sig att bevisa den. Många ledarsidor och borgerliga ideologer blev givetvis rasande och plockade fram esset ur rockärmen – privatiseringarna har inte handlat om kvalitét eller effektivitet utan om valfrihet. DNs ledarsida skriver t.ex ”Men det var medborgarnas vilja till valfrihet som drev fram privatiseringarna i den offentliga sektorn. Valfriheten innebär i sig en välfärdsvinst.” Det känns lite desperat.
Man skulle om man vill vara elak kunna peka på andra krafter som drivit fram privatiseringen t.ex Svenskt Näringslivs årsrapport 2006: ”Ytterligare verksamhet för ca 300 mdr kr (per år – min kommentar) skulle kunna konkurrensutsättas, genom s.k. kundval av individuella välfärdstjänster eller genom driftentreprenader för kollektiva tjänster.” Marika Lindgren Åsbrink har på sin blogg Storstad förtjänstfullt plockat fram fina citat.
Om vi drar ut parallellen till SAAB så är det ungefär som att säga att SAAB är en konkurrenskraftig bil vad gäller prestanda och kvalitét, att man haft 20 år på sig att bevisa detta, att det tyvärr inte lyckats, men att SAAB ju ändå är ett älskat bilmärke så vi kör på.
Det är ganska lätt att föreställa sig reaktionerna i direktörsrummen hos Aleris, Capio, Carema, John Bauer och allt vad de heter: ”Här har vi hittat ett guldägg på 300 miljarder per år och dessutom via Jersey hittat en metod att slippa betala skatt på våra vinster. Då ska det f-n i mig inte komma någon Laura Hartman och ställa till det för oss! Till råga på allt betalar vi hennes lön. Det måste bli ett slut på detta.”
SNS-rapporten utmanar starka ekonomiska krafter och en väloljad propagandaapparat. Hennes avgång är logisk. Däremot tror jag inte hon ska vara alltför säker på att den intellektuella friheten blir så mycket större på Uppsala Universitet. För oss återstår att se till att rapporten och hennes insats inte dribblas bort av durkdrivna mediala krafter och att privatiseringspolitiken går i konkurs, inte rekonstrueras.
Friheten på de svenska universiteten tycks inte stor så det stör. Hur många svenska nationalekonomer är med i World Economics Association, http://www.worldeconomicsassociation.org/, till exempel, och vågar hävda något annat än det nyklassiska tugget?
Fast jag misstänker att det mer handlar om kompiskorruption än om censur som på SNS.
Detta är en form av forskningsfusk!