En stor majoritet av svenska folket vill redan ha bort bolagsvinster ur vården. Och det är då för väl! Den argumentation som anförs av ledande politiska företrädare övertygar nämligen inte någon som inte redan är övertygad.
För Vänsterpartiet är fortfarande det mest avgörande argumentet att vårdbolagens vinster är något som berövas skattebetalarna. En snabbkoll bland V-bloggare ger vid handen att detta är det partiets linje. Liksom det också verkar vara LO:s.
Varför det skulle vara värre att berövas dessa pengar än dem som t.ex. försvinner i vinst till byggbolag när man bygger bostäder förklaras aldrig.
Dvs inte av politikerna. Annars har det förklarats närmast övertydligt på andra ställen.
Däremot var det mycket svårare, för att inte säga ogörligt, när det handlade om att hantera människor, det vill säga om saker som vård och utbildning där det centrala är att verksamheten sker med respekt för den enskildes integritet och värdighet. Rent konkret, vi bryr oss inte så mycket om hur soporna hämtas, men vi bryr oss verkligen mycket om hur de äldre vårdas och hur våra barn undervisas i skolan.
Det är, visade Donahue, nästan omöjligt att skriva tillräckligt styrande kontrakt för den senare typen av uppgifter och här skulle man vara synnerligen återhållsam med att släppa in vinst- drivande företag eftersom det ligger i marknadslogikens natur att försöka skapa vinst genom att minska kostnaderna så mycket så möjligt.
I Evin Rubars dokumentär Vårdlotteriet visas hur läkare nu ser sig tvingade att inte följa principen om vård efter behov, att inte prioritera efter medicinska bedömningar. En läkare erkänner rakt ut att ”alla prioriterar så att man tycker att helst vill man ha sådana [patienter] som har kort vårdtid [ … ]; en del patienter blir som Svartepetter [ … ] som man inte vill ha på sin avdelning, höll jag på att säga”.
Ärligheten är behjärtansvärd, men visar på den cynism som genomsyrar verksamheterna. Med Bengt Göransson kan vi konstatera att personalen i en sådan styrning inte längre tänker utifrån professionen, eller ens på ”kunden”, när man sätter betygen eller fördelar omsorgen – man tvingas tänka på ”butiken”.
I en växande marknad av mer normalt snitt kan ett vinstdrivande företag expandera fritt, man kan investera och kosta på, och självständigt sätta gränserna i förhållande till hur utsikterna råkar se ut.
Det borde inte vara så fruktansvärt svårt att inse hur vi i den skattefinansierade vårdapparaten befinner oss i en närmast motsatt situation: en avgränsad, budgetstyrd, tämligen färdigdefinierad verksamhet som auktioneras ut som den är. Därför kan inte vinsten skapas och ökas genom en expansion utåt – den möjligheten är stängd. Det ekonomiska expansionsutrymme som återstår för en vinstdrivande verksamhet är då bara att ”pressa inåt”, mot det som har någon form av rörlighet inuti verksamheten: kostnader, behov, trygghetsnivåer, hygiennivåer och så vidare. Det vill säga, det som i verkligheten kan utvecklas till just plågad personal, ensamt ropande åldringar och tungt kissindränkta blöjor.”
Och av Douglass North i boken Understanding the process of economic change (tyvärr ingen länk) där han beskriver hur vissa typer av verksamhet blir alldeles för dyra och komplicerade om de ska överlåtas till marknaden – vård nämns särskilt som en sådan verksamhet som därför bör skötas av icke marknadsutsatta institutioner.
Bland andra.
Men det tycks inte ha nått fram till politikerna.
Vilket får en att undra.
Är de egentligen övertygade själva, eftersom de inte kan ge övertygande argument? Eller faller de bara tillfälligt undan för en stark opinion?
Vi bör nog hålla ett vakande öga på dem!
Gryggo: Kommentarer som argumenterar för en annan uppfattning tas emot med glädje, enfaldiga skällebrev raderas obönhörligen.
Kanske handlar om att politikerna idag måste tillåta stora bolag att köpa upp allt som kan ge vinst – gör man inte det är man kanske emot dem (läs USA).
Det där privatiseringar och avreglering av vården är egentligen inte en fråga om vård, det har inget med de sagda argumenten att göra, iaf inte när de kommer från en socialdemokrat och säkert inte från andra heller. Det är en enkel förklaring till detta som är mycket mer praktiska och har med politikernas vardag att göra. De stora partierna har inga aktiva medlemmar, de har inte folk nog att administrera en stor statsapparat. Det blir då naturligt att banta statsapparaten, rekrytera fler aktiva kan man knappast göra för då riskerar man ju konkurrens om sitt bekväma jobb. Man är väl knappast den bäst lämpade när man valts till sin plats på grundval av att man var den som dök upp på mötet när det var dags att välja posten. Därför vet man vad som skulle hända om man fick mer aktiva medlemmar i partiet. Det är inte bara S utan hela kärnan i vår demokrati som är tomma kulisser, inte bara i Sverige är det på detta vis. Där har vi det riktiga problemet i den västerländska demokratin, där har vi förklaringen till att man med några hundra aktiva som SD kan få det att verka som man är en jättekraft i den politiska scenen.
De är inte alls övertygade själva, de kan bara inte ge dig det riktiga argumentet…
Mycket av vad du säger stämmer, Martin. Däremot undrar jag om det har nån förklaringskraft. Det behövs ju inga politiska aktivister för att driva en offentlig verksamhet utan vinstsyften, det räcker med yrkesfolk som rekryteras på vanligt sätt, med lön och annonser i dagspressen.
Däremot håller jag med dig (vi har diskuterat det förut) att en av de starkaste drivkrafterna för vinst i välfärdssektorn är att det är roligare att vara kapitalist än att vara byråkrat, särskilt om man inte behöver riskera några egna pengar. Vi skulle kunna kalla det för Dahlstensfaktorn.