Det ”svenska näringslivet” med Wallenberg i spetsen tror inte längre på industri, säger EU-bevakaren Henrik Brors. I framtiden är det offentliga välfärdskontrakt som gäller. Därmed bekräftar han även för Sveriges del en tes som många ekonomer har pekat på – att kapitalet i Europa och Amerika blir alltmindre producenter och alltmer rentiärer. Alltmer ”tullportskapitalister” som den amerikanske ekonomen Michael Hudson har kallat det, dvs företag som lever på att låta folk betala för sånt som redan finns.
Brett Christophers har delat upp tullportkapitalismens sektorer i finanser, råvaror, patent & copyright, plattformar, offentliga kontrakt, infrastruktur och fastigheter. Han har emellertid bara undersökt UK, som han menar är det mest rentiäriserade land som finns. Sverige finns det ingen som har tittat på, säger han i ett privat brev, men fläckvis finns det i alla fall studier här också.
Att Sverige är fullt ut lika finansialiserat som rentiärparadiset UK bekräftas till exempel av Claes Belfrage och Markus Kallifatides – under perioden 2005-15 stod den svenska finansbranschen för mer än hälften av vinsterna i näringslivet, medan motsvarande siffror för UK var 47%. Och att svenskarna är Europas näst mest skuldsatta folk är också klart, liksom att det mesta av skulderna handlar om fastigheter. För andra sektorer är det mer oklart.
Emellertid är det kring de offentliga kontrakten den mesta politiska energin finns.
Offentliga kontrakt handlar om outsourcing. Idén är densamma som när SAS gör sig av med personalen och istället hyr in folk från ett företag. Ju mer man slipper göra själv desto bättre. För SAS handlar det om att spara pengar, för det offentliga är detta knappast syftet. Det är oklart vad det egentligen är; om man får döma av vart de outsourcande politikerna har tagit vägen handlar det om att skaffa sig själv ett välavlönat jobb efter inhoppet som politiker.
De företag som tar på sig att sköta de verksamheter det offentliga outsourcar behöver inte på något sätt vara kunniga på den verksamhet de åtar sig att sköta. Sodexo, som har tagit över synrehabiliteringen i Stockholm är t.ex. i grunden en leverantör av mat till hotell. Enligt Christophers, som refererar ännu mer bisarra exempel från UK, är de experter bara på en sak: att få offentliga kontrakt. De vet precis hur de ska övertala politiker och tjänstemän; de vet precis hur de ska formulera sig, och de vet precis vilka som behöver mutas. Att sköta verksamheten har de personal för, ofta samma personal som tidigare har jobbat åt det offentliga direkt, och som kan antas veta vad de gör (även om företaget ändå utifrån sin okunskap försöker styra). Företaget, kapitalisten, är bara någon som ligger mellan personalen och allmänheten och tar ut tull.
Syftet från rentiärkapitalisternas sida är dock förstås att tjäna pengar, i regel – fortfarande enligt Christophers – på att i sin tur skära ner och outsourca personalen, och därmed minska lönekostnaderna. Ofta nog också genom att försämra utbudets kvalitet. Att detta är mönstret även i Sverige, eller i alla fall i Stockholms äldreomsorg, har Medborgarnas Coronakommission dokumenterat.
Emellertid är det inte säkert att vinsterna blir så stora. Det har hänt att privata skolor har gått i konkurs, och för UK:s del refererar Christophers till konkursen för det stora offentligkontraktföretaget Carillion 2018. För rentiärkapitalisterna ligger värdet i kontraktet i sig; det gäller att ha så många som möjligt, inte nödvändigtvis så bra som möjligt. Om man har en stor ”portfölj” är man attraktiv att investera i – och om det till äventyrs skulle börja lukta om något går det alltid att avyttra till någon som är ännu större idiot än man själv. Detta var i alla fall logiken bakom de bankaffärer som ledde fram till finanskraschen 2008.
Hur som helst: kärnan i Brors’ artikel är att det s.k. näringslivet inte längre tror på produktion. Det är förmodligen för svårt. Vi bör fundera över vad detta betyder. Ekonomihistorikern Bas van Bavel har konstaterat att det är ett fenomen som brukar leda till ekonomisk nedgång när det periodiskt inträffar. Förr i tiden köpte trötta kapitalister jord och etablerade sig som godsherrar. Idag är fastigheter fortfarande en stor business, men det finns fler alternativ.
gemensam 
Brors skriver att Investor är storägare i vårdföretaget Aleris men det innehavet såldes såvitt jag vet 2019. Det var också en väldigt liten del av Investors totala investeringar. Fenomenet med tullportskapitalism är intressant och värt att bevaka men det är kanske lite överdrivet att anklaga Wallenbergarna för det.
Ja, inte vet jag. De sålde Scania, ett i eminent grad ett produktionsbolag, och köpte enligt uppgift en italiensk tv-kanal för pengarna. Dvs ett plattformsbolag.
I övrigt är det som Christophers säger mycket oklart hur mycket fenomenet har spritt sig i Sverige.
Ja, det hade säkert varit bättre att fortsätta med lastbilar än att försöka sig på porr i Italien. (Det var lite som att försöka sälja italienskt stål i Sverige… ) Men jag tror inte de brände så mycket av lastbilspengarna på det projektet. Med tanke på att Wallenbergarna är inne på typ femte generationen kunde det vara värre.
Jo, det går säkert bra för dom. Men det är inte det som är poängen.
Poängen är att de antagligen har alldeles rätt i att det lönar sig bättre med rentiärverksamhet, så som spelet är riggat nu. Men det lönar sig inte bättre för alla oss andra.
Pikettys kvot – att ojämlikheten ökar så snart lönsamheten överstiger produktionen – innebär att vi andra får det sämre och sämre ju mer rentiärverksamheterna växer.
[…] att skapa marknader för den mest avancerade industrin, hellre än att systemet skulle sjunka ner i rentierism – t.ex. telefoner i början av 1900-talet, och bilar, hushållsmaskiner och mediciner efter 1950 […]