I förra veckan besökte jag Stockholm. Därvid köpte jag en biljett till Uppsala. Att den manuella biljettförsäljningen var nedlagd var ingen direkt överraskning för den luttrade. Att till och med automaterna skulle bort, och eventuella kvarvarande kunder hänvisades till internet, var mer magstarkt.
Tanken att bara den internetuppkopplade ska ha rätt att åka tåg är förstås grotesk. Ja, i mitt fall var det ju dessutom fråga om den momentant icke internetuppkopplade, eftersom jag inte hade köpt biljetten hemifrån, innan jag lämnade Limoux i Frankrike. Turister göre sig icke besvär om de inte har en smartphone. Ett ”utanförskap” om något.
I själva verket är det vad webbarkitekten, hjärnergonomen och folkbildaren Jonas Söderström kallar aktivt ”utanförställande”:
Människor ställs utanför, utan egen förskyllan, på grund av dåligt utformade tjänster, sajter, appar och så vidare. Så jag vill flytta fokus från ”de där som inte kan” till ”de där som gör det onödigt svårt”. Det är dem som vi borde granska.
Det här är något som drabbar oss alla – inte någon liten minoritet. Tvärtom; när man skapar och designar tjänster och system för människor som måste vara på topp hela tiden, då designar man för en liten minoritet. Därför att allas våra förmågor varierar upp och ner, från tid till annan. (Den där inbillade ”normal”-gruppen, som man alltför ofta bygger för, har ju som regel visat sig bestå av unga vita män.)
Vi har redan en gång satts i ett liknande utanförskap. Det var när samhället byggdes om för ökad rörlighet under 50-60-70-talen – utan att de kollektiva färdmedlen byggdes ut för att tillgodose kravet. Det var då de som inte köpte in sig i bilsamhället utanförställdes. Med dyra konsekvenser idag då trafiken står för en tredjedel av koldioxidutsläppen. Vi borde ha lärt oss.
Det minsta man kunde begära, i samhällelig självbevarelsedrift, är att ingen förändring resulterar i privat köptvång. Som dagens många internetlösningar som kräver att alla köper in sig på dyra apparater, och som dessutom redan idag står för mer koldioxidutsläpp än flyget.
Om SJs automater kan man säga mycket, men de var ändå en kollektiv lösning som var relativt enkel att använda. Även om de var krångligare än franska SNCFs lösning – bemannade stationer även i mitt lilla Limoux, 10.000 invånare. En billig lösning, åtminstone så länge det råder arbetslöshet.
gemensam 
Kommentera