[Av Torbjörn Vennström]
Eftersom vi lever i en orättvis värld så är också klimatkrisen följaktligen högst orättvis. Orättvisorna löper efter två dimensioner; den ena handlar om ansvaret för den uppkomna krisen, och den andra om hur vi drabbas av den.
Vad gäller klimatkrisens effekter kan vi kort säga att de slår mycket hårdare mot fattiga länder och mot fattiga delar av befolkningen, och de slår hårdare mot kvinnor än mot män. Men i detta inlägg tittar vi närmare på orsakerna till krisen.
Orsakerna till, och därmed ansvaret för, den uppkomna krisen är väldigt ojämnt fördelad. Tidigare i den klimatpolitiska debatten handlade det mycket om att världens länder bär olika stort ansvar för de historiska utsläpp av växthusgaser som ackumulerats i atmosfären sedan industrialismens intåg. Kort sagt så har de rika länderna byggt det mesta av sitt välstånd på förbränning av fossila bränslen och därmed överintecknat det utrymme som finns i atmosfären. Det gör att de fattiga länderna nu inte kan använda fossila bränslen för att utveckla sina länder och komma ikapp.
Det är vad Kina gjort – och nu betraktas de som världens värsta klimatbov. Men vad gäller de historiska utsläppen så bär fortfarande USA det största ansvaret. Och sett till utsläppen per capita så är de industrialiserade ländernas historiska skuld mycket stor – även i förhållande till Kina.
På senare år har bilden av rikedom blivit mer komplex. Det handlar inte bara om fattiga och rika länder, utan växande grad om ojämlikheter inom länderna. Under 2020 ökade de 500 rikaste sin förmögenhet med 1,8 tusen miljarder dollar. Det hade räckt till i stort sett alla klimatåtgärder vi behöver göra i världen under ett år. Flera forskare har därför börjat titta på kopplingen mellan människors inkomster och de utsläpp de orsakar genom sin konsumtion. Bilden blir mycket tydlig.
2015 kom såväl biståndsorganisationen Oxfam som ekonomen Thomas Piketty med likartade resultat i sina studier. Den rikaste tiondelen av världens befolkning står för omkring hälften av de globala utsläppen, och den fattigaste hälften står för omkring tio procent av utsläppen. Oavsett om de bor i fattiga eller rika länder.
Fem år senare har Oxfam kommit ut med nya studier där de konstaterar att såväl inkomstgapen som utsläppsgapen har ökat mellan olika inkomstgrupper. De verkliga klimatbovarna är den rikaste procenten av jordens befolkning. En lyxvältrande grädda på omkring 70 miljoner människor. Utspridda över världen men med en klar koncentration i USA.
Under de senaste 25 åren har den rikaste procenten stått för mer än dubbelt så stora utsläpp jämfört med den 3,1 miljarder stora fattigaste halvan av befolkningen. Den rikaste procenten står för omkring 37 procent av de utsläppsökningar som skett mellan 1990 – 2015. De har därmed burit ett överväldigande stort ansvar för att klimatkrisen förvärrats under den period som världens länder år efter år förhandlat om hur vi ska få ner utsläppen.
Oxfam har även kollat på Sverige. Här har den rikaste procenten också ökat sina utsläpp sedan 1990 (med 11 procent) medan den fattigaste halvan av Sveriges befolkning gjort sin hemläxa och minskat utsläppen med 16 procent sedan 1990. Mellaninkomstskikten omfattande 40 procent av befolkningen har minskat utsläppen med 12 procent. De rikaste 10 procenten har i stort sett samma utsläpp som 1990. Skillnaden kan tydligt kopplas samman med hur den relativa inkomstutvecklingen sett ut i de olika inkomstskikten.
En liten minoritets växande rikedom är alltså ett överskuggande klimatproblem. Men det talas alltför lite om det. De ekonomiska incitament (läs skattesänkningar) som genomförts på senare tid har förvärrat problemet (även i januariavtalets allra senaste statsbudgetar). Nu är vi i desperat behov av åtgärder som vänder skutan åt rätt håll, och som är i paritet med brådskan och allvaret i klimatkrisen. Jag kanske inte har alla idéerna, men några.
- Vi behöver en klimatvärnskatt som är 100 procent på de allra högsta inkomsterna.
- Vi behöver återinföra förmögenhetsskatt och skatt på finansiella transaktioner.
- Vi behöver skarpa ransoneringar av nöjesresor med flyg.
- Vi behöver förbjuda försäljning av privatbilar med förbränningsmotor från 2025, och gärna även bilar som är tyngre än 1,5 ton (batteri oräknat). I samma veva kan vi ta bort tjänstebil-förmånerna helt.
- Vi behöver progressiv villaskatt för att motverka överkonsumtion av bostadsyta och i samma veva kan vi ta bort allmänna RUT- och ROT avdrag.
Fler goda idéer välkomnas, men vad ska vi göra med alla pengarna? Tja vi behöver säkert 200 miljarder kr per år till olika klimatinvesteringar, till klimatsmarta välfärdsjobb, och till att stödja klimatåtgärder i utvecklingsländerna. Så nog finns det klimatvettiga hål att stoppa pengarna i, istället för klimatskadlig överkonsumtion. Hur länge ska vi tillåta en liten grupps frosseri att förstöra så mycket?
Kommentera