Skjut inte på ekonomerna

Coronakrisen är ekonomernas fel, säger Steve Keen. Det finns inga buffertar i hälsovården, för ekonomerna har sagt att det är bättre att slimma. Allt tillverkas i Kina, för ekonomerna har sagt att det är det billigaste och bästa. Till slut sitter vi där som de bondsnåla i Frödings dikt.

Men jag tycker att Keen överdriver.

Det är ekonomers jobb att tala om för oss hur vi ska göra saker på billigaste sätt. Men det är vårt eget jobb att avgöra hur viktigt detta är. Billigast är inte alltid bäst. Ekonomer må tala om för oss att det blir billigare att låta kineser tillverka exempelvis vår medicinska utrustning. Det är vårt eget omdömes sak att då förstå att om vi lämpar över allt på dom har vi själva inte kvar någon funktion i tillvaron.

En gång i tiden ingick visserligen sådant även i ekonomers insikter. Det var på den tiden företag – även svenska företag – ägnade sig åt att i första hand tillverka, inte att spela på börsen. Då var de mest prestigefyllda ekonomerna i Sverige Gunnar Myrdal och Erik Dahmén – den senare känd för sina insikter i att produktion inte handlade om kronor och öre utan om att olika produktionsapparater passade ihop mer eller mindre väl, mer eller mindre nära.

Att den mer kamrersaktiga typen av ekonomer har brett ut sig beror väl på att de har efterfrågats. Näringslivet har slutat se produktion som viktigt, den kan man outsourca, det är lättare att tjäna pengar på patent, copyrights, naturtillgångar och offentliga kontrakt. Och politiken har slutat ha visioner om ett bättre samhälle och anpassat sig till det så felbenämnda näringslivets prioriteringar.

Så skjut inte på ekonomerna, de gör så gott de kan. Det är vår egen roll att beställa eventuella expertutlåtanden som faktagrund för att göra sånt vi vill göra. Slimma och outsourca är en sorts självmord eller åtminstone självsvält; att vi inte ska hålla på med sånt borde vi förstå av oss själva.

Och om den politiska apparaten inte förstår det får vi väl lära den, eller byta ut den.