Skälet till att det är så omöjligt att skära ner fossilbränslena är inte att ”länder inte kan komma överens”. Det är inte heller motstånd från viktiga industribranscher – med undantag för olje- och bilkomplexet torde de flesta kunna tjäna bra på en omställning. Det är inte heller att det är dyrt, eller tekniskt svårt.
Det är att alla jordens stater (med möjligt undantag för Kina) under trettio års tid har byggt upp mängder med lagliga hinder för statliga initiativ. Staten ska inte ha synpunkter på produktion, branschstruktur eller teknik. Det vore att förbryta sig mot den heliga marknaden. Staten ska vara neutral.
Ta nu Norge till exempel. Det är ett land som har en makalöst hög likviditet på 9000 miljarder (norska) kronor i form av den statliga oljeindustrins lagrade vinster. Mycket riktigt har det kommit förslag om att dessa resurser ska användas till att strukturera om Norges näringsliv för ett liv efter oljan. Men nej. Detta vore populistisk; istället har arbetarpartiet det regerande högerpartiet slagit sig ihop om ett lagförslag som förbjuder all annan verksamhet än att spela roulett på världens aktiebörser. Ett sådant nollsummespel vore bättre lämpad för staten eftersom den då bleve ”neutral” mellan företag, branscher och produktiva verksamheter, menar man.
Det låter som en Norgehistoria, men tro inte att vi själva är så mycket bättre, i egenskap av EU-land. Under den franska kampanjen inför valet till EU-parlamentet kastades då och då fram förslag om näringspolitiska åtgärder för att komma ur den europeiska självsvälten, och givetvis spelade klimatinvesteringar en framträdande roll. Men nej. Detta skulle strida mot en uppsjö av EU-regler, tillkomna just för att göra staten ”neutral” mellan branscher och företag. Staten ska inte ha synpunkter på vad det ska investeras i, det ska ”marknaden” sköta själv.
Och även på den internationella scenen finns regler mot statliga initiativ. WTO kallar sådant för handelshinder och konkurrensbegränsning, och sånt är förbjudet.
Att ”marknaden” inte kan agera utan efterfrågan, och att efterfrågan på livsviktiga näringspolitiska strukturförändringar är så stora att de bara kan organiseras via politiken och staten, spelar ingen roll. Staten ska vara ”neutral”, ”jämna spelplanen”, men i övrigt inte ingripa.
Så här säger exempelvis Jonas Vlachos på webbplatsen ekonomiskas.se (artikeln handlar inte i första hand om klimatpolitik):
”Om Mazzucatos analys på det stora hela är korrekt väcker den frågor om hur väl anpassade regelverken kring exempelvis upphandling, investerarskydd och internationell handel är för att hantera statens roll för den teknologiska utvecklingen. Dessa regelverk är ofta uppbyggda kring principer som likabehandling, konkurrensneutralitet och rättssäkerhet, vilka kan vara svårförenliga med en stat som aktivt och diskretionärt deltar i utvecklingen och produktionen av nya teknologier. Är formaliserade upphandlingsregler förenliga med långsiktiga och förtroendebaserade samarbeten mellan staten och privata aktörer? Gör möjligheten för privata samarbetsparter att stämma stater när samarbetsformerna ändras att sådana samarbeten undviks även när de vore önskvärda? Är det önskvärt att anti-dumpningsåtgärder kan vidtas mot varor som produceras med statsstöd när sådant stöd är en central del av innovationsprocessen?”
(Mariana Mazzucato är en ekonom som har skrivit om vad staten kan göra för att få till stånd tekniska förändringar; en bok finns också på svenska, JW).
Så klimatpolitiken vacklar fram mellan två övertygelser – att vi dör om vi inte gör något, och att det vore ett helgerån att göra något.
Marknadsfundamentalismen skapar alltså inte bara vårdkatastrofer, tågkaos, utbildningskriser och korruption – den riskerar att leda oss direkt till bakugnen, eller krematoriet.
Men åtminstone kan vi glädja oss åt att stekas under iakttagande av statlig branschneutralitet.
[…] Man kan tycka att detta vore ett skäl för dem som inte vill ha invandring från oljeländer att gå emot oljeekonomin – men nej. Om invandringen upphörde skulle de ju förlora existensberättigandet. Och övriga dominanta politiska grupperingar tycker att det är hädelse att staten ska göra något alls. […]
[…] vara död. När det gäller industri- eller näringspolitikens död är det förstås något som har grasserat i hela det atlantiska området – dock mindre i USA än i […]