Den senaste tidens jakt på fifflande riksdagsmän har behandlat det hela som om det vore ett privatmoraliskt problem. Det är det förstås också, men i första hand är det ett strukturellt.
För det första är det inte lätt att företräda ”folket” när folket är oorganiserat. Forna tiders socialdemokrater och bondeförbundare företrädde å en sidan fackföreningar och tätt knutna arbetarstadsdelar och brukssamhällen, å andra sidan småkommuner dominerade av bönder. Sånt finns inte längre, men inget har kommit istället. Följaktligen har politiken blivit ett yrke, i värsta fall en karriär och en språngbräda till något ännu bättre betalt. Relationen till dem som antas företrädas och representeras har blivit kommersiell. Därifrån är steget inte långt till det renodlat korrupta.
För det andra har, i de flesta partier, uppgiften definierats om från att styra skepp till att passa upp i mässen, i värsta fall till att plundra vrak. Tron på att ”marknaden” löser alla problem leder alltför lätt till föreställningen att stat och kommun egentligen inte behövs och att uppgiften är att avveckla verksamheten. Vilket inte är någon särskilt spännande uppgift som är sin egen belöning; det är istället ett otacksamt slit som kräver ordentliga gratifikationer för att man ska orka med det.
I det senare fallet är det teoretiskt ganska lätt att se vad som behöver göras. Stat och kommun måste bli entreprenörer igen, som de alltid har varit, eller i statens fall åtminstone sen Gustav Vasa. Behovet är skriande: arbetslösheten är sex procent, landsändar dör och jordens temperatur ökar. Ingen marknad kommer att göra något åt detta, det är det offentligas uppgift att gå före och skapa underlag för marknader. En spännande och rolig uppgift som inte kommer att behöva smörning för att bli utförd.
I det förra fallet är det svårare. Betecknande är att de som misströstar om nuvarande politik vägrar att organisera folket utan framhärdar i att uppträda som representanter utan att det finns något att representera. Antagligen för att de har fått lära sig att det är Valet som är demokratins kärna, inte organiseringen som det ju faktiskt är.
Men antagligen också för att det är så svårt att göra något annat.
Men inte omöjligt. Även 1964 ansågs folk, och i synnerhet ungdomar, som totalt avpolitiserade. Och alla stora rörelser i historien har uppstått som ur ingenting. För att några, ganska få, har tagit initiativ som har framstått som nya, spännande, nödvändiga och omöjliga att hålla sig utanför.
Kristendomen var bara tretton personer i början. Men sen uppfann dom försäkringskassan och blev en majoritet. Välorganiserad – tills funktionärerna tog över och korrumperade sig och det behövdes nåt nytt.
Igen.
Som det alltid kommer att behövas.
”Kristendomen var bara tretton personer i början. Men sen uppfann dom försäkringskassan och blev en majoritet.”
Lysande. Har naturligtvis beställt Starks bok.
Jodu, och så hade dom ett trumfkort till: de förbjöd aborter, till stor glädje för romerska borgarkvinnor vars män brukade tvinga dom till livsfarliga sådana för att inte arvet skulle skingras. Det var på det sättet kyrkan vann insteg i överklassen, och inte bara i den trängda lägre medelklass som alltid bara var ett steg från ruin. Inte underligt att de håller fast vid den linjen. Antagligen är det fortfarande fullt aktuellt i fattiga länder.
Nytt perspektiv på aborter för mig. Ska bli intressant att läsa. Btw: du är citerad & fotnot i min kommande bok om vägen till andra världskriget. Apropå fredsrörelsens framväxt.
Det var ju skoj.
Hur kommer det sig att du skriver en sån bok förresten? Det måste finnas hundratals…
1. Såvitt jag vet har ingen bok som bara handlar om historien som ledde fram till kriget gets ut på svenska.
2. Mycket av historieskrivningen är rätt anglosaxisk. Jag använder mer franska källor än vanligt.
3. Varje generation skriver för sin tid. Jag har kanske inte tidigare generationers fördomar, utan andra…
4. Jag försöker vara mer kommersiell än vanligt. Men det är möjligt att folk är mer intresserade av kriget än vad som ledde fram till det. Det skulle förklara 1.
1-3. Otroligt.
4. Säg inte det! Jolo skrev en publiksuccé om vad som ledde fram till första världskriget. Fast sen följde han förstås upp det med en om själva kriget.