Hur man undgår fifflande riksdagsmän

Den senaste tidens jakt på fifflande riksdagsmän har behandlat det hela som om det vore ett privatmoraliskt problem. Det är det förstås också, men i första hand är det ett strukturellt.

För det första är det inte lätt att företräda ”folket” när folket är oorganiserat. Forna tiders socialdemokrater och bondeförbundare företrädde å en sidan fackföreningar och tätt knutna arbetarstadsdelar och brukssamhällen, å andra sidan småkommuner dominerade av bönder. Sånt finns inte längre, men inget har kommit istället. Följaktligen har politiken blivit ett yrke, i värsta fall en karriär och en språngbräda till något ännu bättre betalt. Relationen till dem som antas företrädas och representeras har blivit kommersiell. Därifrån är steget inte långt till det renodlat korrupta.

För det andra har, i de flesta partier, uppgiften definierats om från att styra skepp till att passa upp i mässen, i värsta fall till att plundra vrak. Tron på att ”marknaden” löser alla problem leder alltför lätt till föreställningen att stat och kommun egentligen inte behövs och att uppgiften är att avveckla verksamheten. Vilket inte är någon särskilt spännande uppgift som är sin egen belöning; det är istället ett otacksamt slit som kräver ordentliga gratifikationer för att man ska orka med det.

I det senare fallet är det teoretiskt ganska lätt att se vad som behöver göras. Stat och kommun måste bli entreprenörer igen, som de alltid har varit, eller i statens fall åtminstone sen Gustav Vasa. Behovet är skriande: arbetslösheten är sex procent, landsändar dör och jordens temperatur ökar. Ingen marknad kommer att göra något åt detta, det är det offentligas uppgift att gå före och skapa underlag för marknader. En spännande och rolig uppgift som inte kommer att behöva smörning för att bli utförd.

I det förra fallet är det svårare. Betecknande är att de som misströstar om nuvarande politik vägrar att organisera folket utan framhärdar i att uppträda som representanter utan att det finns något att representera. Antagligen för att de har fått lära sig att det är Valet som är demokratins kärna, inte organiseringen som det ju faktiskt är.

Men antagligen också för att det är så svårt att göra något annat.

Men inte omöjligt. Även 1964 ansågs folk, och i synnerhet ungdomar, som totalt avpolitiserade. Och alla stora rörelser i historien har uppstått som ur ingenting. För att några, ganska få, har tagit initiativ som har framstått som nya, spännande, nödvändiga och omöjliga att hålla sig utanför.

Kristendomen var bara tretton personer i början. Men sen uppfann dom försäkringskassan och blev en majoritet. Välorganiserad – tills funktionärerna tog över och korrumperade sig och det behövdes nåt nytt.

Igen.

Som det alltid kommer att behövas.