Kapitalet måste styras till mer konstruktiva projekt än att profitera på vård och skola

När Göran Dahlgrens bok presenterade på ABF Stockholm i höstas frågade jag presentatören Gunnar Ågren (Dahlgren hade förhinder) vad den destruktiva utvecklingen berodde på. Han pekade ut några namngivna politiker, numera pensionerade eller döda, samt hänvisade i övrigt till kapitalismens vinstkrav.

Men mot döda kan man inte mobilisera, och kapitalismen är för stor och för luddig för att få grepp på. Det behövs lagom starka sociala strukturer att ändra på, och lagom starka skurkar att besegra. Annars går det inte att mobilisera.

Min tro är att kapitalet kastar sig över välfärdsinstitutionerna för att smälta ner dem därför att det inte finns något annat att investera i.

Det snurrar runt ofantliga penningmängder i världen, men köpkraften är för liten för att de ska kunna investeras lönsamt nånstans. Därför används pengarna destruktivt istället.

Carlota Pérez är mest känd för sin forskning om hur vågor av stora investeringar avlöses av kris, spekulation och kaos, varur så småningom nya investeringar i nyare teknologi tar form. Mariana Mazzucato är mest känd för att ha påpekat att sådana nya investeringar i nyare teknologi alltid har krävt statliga initiativ för att bli av.

Tillsammans har de skrivit ett litet häfte om vad som behöver göras för att komma ur nuvarande destruktiva kris- och spekulationsperiod. Lösningen heter global omställning.

Det är det enda som är tillräckligt stort, har tillräcklig potential för att bli självgående med tiden, och är tillräckligt nödvändigt.

Problemet, säger de, är att de investeringar som behövs är alldeles för stora och för osäkra för att kapitalister ska våga. Det behövs en politisk kraft som går före, hotar och lockar och visar på något som är mer konstruktivt än att fortsätta som man är van. Ungefär som en förälder som vill få sitt barn att sluta busa.

Det råder som sagt ingen brist på pengar, det som det råder brist på är initiativ som är tillräckligt konkreta och som har politisk tyngd bakom sig för att nån ska våga satsa på dom.

Pérez’ och Mazzucatos förslag kan sammanfattas i åtta punkter

• Det måste ledas av ett politiskt mål som är lika stort som t.ex. ”välfärdsstaten”, vilket alltså kan vara ”det solidariska och resurshushållande samhället”
• Staten måste ta initiativet att själv investera stora summor på stora projekt
• Förutom de nationella bankerna måste Europeiska Centralbanken styras mot detta mål
• Avveckling av fossilbränslena och begränsning även av annan förbrukning av ändliga resurser måste sättas upp som mål även för privata investeringar
• De offentligt styrda investeringarna måste vara mycket långsiktiga
• Även alla privata finansinstitutioner måste styras till detta mål
• Liksom även lagstiftningen
• Den onödiga, improduktiva rikedomen måste beskattas dels för att öka jämlikheten (och därmed köpkraften), dels för att finansiera investeringarna.

Om man får döma av tidigare sådana här totala omställningar – t.ex. efterkrigstidens – kommer det här att lösa de flesta problem som plågar oss idag.

De har också fördelen att kunna genomföras av ett land, det behövs inga internationella överenskommelser vare sig på EU- eller FN-nivå – även om de då förstås skulle bli ännu effektivare.

Möjligen kan man fråga sig varför inte denna enkla lösning redan är genomförd. Kanske finns svaret här. I så fall har vi svaret på vilka skurkarna är, som vi kan mobilisera emot.