Att marknadisering av vården har lett till att välbärgade människor får mer och fattiga får mindre är knappast någon nyhet, det har t.o.m. dagstidningarna skrivit om. Så gör även Göran Dahlgren i sin bok När sjukvården blev en marknad (en nedladdningsbar pdf finns här). Men eftersom den tongivande övre medelklassen tjänar på detta kommer den allmänna upprördheten av sig, åtminstone i offentligheten.
Att Dahlgren också beskriver den generella standardsänkning som följer av marknadiseringarna kanske har lite större effekt på sikt. För om vi alltmer hamnar i en situation som på 1800-talet där bara de enklaste åkommorna behandlas om man inte har råd att betala behandlingen själv kanske den övre medelklassen inte vill vara med längre. En cancerbehandling är t.ex. så dyr att inte ens en civilekonom har råd.
Att den utvecklingen är trolig beror på tre saker.
För det första: att vinsten styr verksamheten leder till att de med de enklaste åkommorna behandlas först och de med svårdiagnosticerade och komplicerade sjukdomar behandlas sist. Förvisso kan man genom att dribbla med upphandlingarnas paragrafer gynna de komplicerade fallen, men vinstmaximerande verksamhetsledningar kommer ändå alltid att vilja minska på utgifterna i första hand, och driften att söka efter luckorna i avtalen kommer att vara stark.
För det andra: att upphandlingar och avtal växer som verksamhet leder till att en allt större andel av de vårdanställda blir ekonomer, jurister och administratörer istället för sjukvårdspersonal. Allt mindre andel av vårdpengarna går således till vården, allt mer till administrationen.
För det tredje: En sjunkande standard i mainstreamvården leder till att alltfler söker sig snabbköer via privata försäkringar. Och detta är det verkligt farliga, för det leder till att utvecklingen i punkt två accelererar. Sjukvården kommer då att behöva anställa ännu fler jurister och ekonomer för att bedöma vilka försäkringar som täcker vad. Förutom vad allt dubbelarbete i försäkringsledet kostar. I USA, där man har det systemet, kostar vården dubbelt så mycket som här på grund av alla transaktionskostnader, men är trots detta av sämre kvalitet, räknat efter sitt resultat: befolkningens medellivslängd.
Vad ska man då göra för att inte hamna i denna mardröm? Dahlgren har tio förslag, exempelvis att man ska ta bort tvångs-LOV, utveckla primärvården i underförsörjda områden och stoppa försäljning av sjukhusen. Och det är ju gott och väl – men vem ska göra det?
Knappast det politiska etablissemanget, väl?
Av några formuleringar som inte lyfts fram särskilt starkt kan man ana att Dahlgren, ungefär som Jesper Meijling, gärna ser att vårdpersonalen går i spetsen för en rörelse. De har ett egenintresse av att inte detaljstyras av jurister, ekonomer och byråkrater, och det är den brittiska vårdpersonalens starka politiska engagemang som har räddat mer och bättre offentlig vård där, i Thatchers hemland, än vi har lyckats rädda här.
Dahlgren har också lyft fram ett citat som förtjänar att bli klassiskt. Det är Statskontorets motivering för privatisering av vården:
I ett valfrihetssystem enligt LOV har kommunen i uppgift att fastställa kvalitetskrav i de förfrågningsunderlag som kommunen upprättar. Samtidigt förväntas brukarna svara för en viktig del av kvalitetsprövningen genom sitt val av utförare. Genom denna uppgift tar brukarna över en del av den kvalitetssäkring som kommunen tidigare ansvarat för. (Statskontoret 2012:15, Lagen om valfrihetssystem.
En nog så knepig uppgift att lägga på sjuka människor. Men budskapet från den styrande eliten är klart: Vi skiter i kvaliteten, den får ni klara själva.
På sista sidan i Kapitalet, överheten och alla vi andra skriver Therborn: ”Utgången av de här bataljerna, kapitalet mot professionerna, går inte att förutsäga. Men här har vi en av framtidens avgörande valplatser.”
Viktigt för utgången av bataljerna mot kapitalet är att professionerna förstår att de har samma typ av problem. Det motstånd som vi ser idag kommer mest från enskilda individer. De drabbade ser bara snävt på sin egen verksamhet. De ser att kvaliteten blir lidande när viktigt arbete försvinner för att det inte kan mätas. De ser inte helheten, samhällsutvecklingen i stort.
Oförmågan att se likheterna präglar motståndet som också blir snävt inriktat på den egna verksamheten och dessutom oftast individualiserat. De drabbade säger upp sig och byter jobb. Ibland sker det kollektivt, i öppet protesterande grupper. Men det är inte fackföreningen som leder kampen. I stället ser vi små grupper och enskilda individer, och en stor vilsenhet om strategin. Väldigt många protesterar inte. De bryter samman när arbetsvillkoren inte gör det möjligt att göra ett bra jobb. Sjukskrivningstalen har ökat dramatiskt. NPM styr genom att manipulera och bryta ner människors integritet. Man främjar en chefskultur som påminner om stalinismens.
”Problemet är att medelklassarbetarna trots detta inte längre ser sig som ett löntagarkollektiv, utan som separata professioner som kämpar för att höja den egna statusen”, skriver Lovisa Broström i rapporten Medelklassens förändrade maktposition. (kap.7 Slutsatser)
Klicka för att komma åt No-12.-Medelklassens-f%C3%B6r%C3%A4ndrade-maktposition.pdf
[…] När Göran Dahlgrens bok presenterade på ABF Stockholm i höstas frågade jag presentatören Gunnar Ågren (Dahlgren hade förhinder) vad den destruktiva utvecklingen berodde på. Han pekade ut några namngivna politiker, numera pensionerade eller döda, samt hänvisade i övrigt till kapitalismens vinstkrav. […]