[Av Johan Norlin]
Alla människor arbetar, men alla får inte betalt för det. Föräldrar som ställer upp som tränare i barnens idrottslag, kvinnor som tar hand om sina åldrade föräldrar, pensionärer som passar barn och hjälper släkt och vänner med både det ena och det andra – alla tar de av sin tid och kraft för att ge något till omgivningen. Arbete ger mening åt tillvaron, det ger gemenskap och det kan ge pengar i plånboken. Att arbeta är att leva sägs det. Men hur mycket arbete mår vi bra av?
Om vi ser alla aktiviteter utöver nöje och vila som arbete så är det uppenbart att många heltidsarbetande arbetar mer än vad som i längden är hälsosamt. Har en dessutom barn och är aktiv i några föreningar är risken för stress och utbrändhet uppenbar. Arbetsköparna driver på och vill se ständigt ökad produktion utan ökade kostnader. Många arbetssäljare som har råd köper skattesubventionerad hemhjälp för att få livspusslet att gå ihop.
Samtidigt går stora grupper av människor sysslolösa. Inget lönearbete ger med dagens usla a-kassa en mager inkomst. Har en dessutom barn är det svårt att få slantarna att räcka till. I vårt benhårda klassamhälle är det långt mellan arbetarklass och medelklass och barnen är de som tydligast får känna av orättvisorna. Inget lönearbete, inga pengar till fritidsaktiviteter och inget hopp om förändring är ingen bra grund för en meningsfull tillvaro.
Vissa borde jobba mindre, andra vill jobba mer. Hur mycket behöver vi jobba för att få samhällsekonomin att gå ihop? Ju mer vi arbetar och ju mer produktivt arbetslivet blir desto mer producerar och konsumerar vi. Christer Sanne har i en rapport för Naturvårdsverket visat att arbetstidsförkortning är ett effektivt sätt att minska miljöbelastningen från privat konsumtion. Hans undersökningar visar att de flesta heltidsarbetande vill jobba mindre, men med förutsättningen att alla andra gör likadant. Arbetstidsförkortning kan också vara ett sätt att ”dela på jobben” eftersom vissa sektorer behöver anställa fler för att kompensera bortfallet i antal arbetade timmar. Precis som de flesta andra som forskar om arbetstidsförkortning är Sannes idé att vi ska ta ut produktivitetsökningar i förkortad arbetstid istället för ökad materiell välfärd.
Vilken materiell nivå är rimlig om vi ska producera och konsumera mindre? Enligt Staffan Laestadius som är professor i industriell ekonomi på KTH har industrins produktivitetsökningar historiskt varit beroende av fossila bränslen. Eftersom kampen mot klimatförändringarna nu tvingar oss att kraftigt minska användningen av fossila bränslen kommer industrins produktivitet att påverkas. Enligt Laestadius är ett rimligt antagande att det vore hållbart att leva på 1950-talets materiella nivå, men med dagens teknik. Det innebär tex att äta kött ungefär en gång i veckan, att de flesta familjer inte har egen bil eller kan åka på solsemester till Thailand samt att framtidens barn inte kan räkna med att ha ett eget rum så länge de bor hemma.
Minskad produktion och konsumtion skulle givetvis innebära att medelklassen tvingas sänka sin materiella nivå. Samtidigt lever stora delar av arbetarklassen redan på en låg materiell nivå och har behov av att upprätthålla eller rentav öka denna. Att fördela samhällets resurser rättvist blir än viktigare när ekonomin inte längre växer så snabbt att arbetarklassen kan överleva på smulorna från den rike mannens bord.
De som verkligen skulle förlora på arbetstidsförkortningen är arbetsköparna. Företagen skulle behöva anställa fler eller tvingas se produktionen minska. Det innebär ökade kostnader i kombination med minskade intäkter och i slutänden minskat överskott. Den obscena förskjutningen till kapitalets fördel i kampen om fördelningen mellan vinst och löneutrymme skulle äntligen kunna brytas. Minskat lönearbete ger oss möjlighet att lösa klimatkrisen, minska stressrelaterad sjukfrånvaro och göra samhället mer jämlikt. Det skulle också ge oss mer tid för det oavlönade arbete som vi utför av lust eller nödvändighet och som stärker vår samhörighet med varandra och skänker mening åt tillvaron. Att arbeta mindre är att leva mer.
Hur mycket jobbar vi egentligen?
Jag kör bil i Stockholm vid olika tider och har efter nått år noterat att tidpunkerna för köerna inte riktigt går ihop. Det är lugnt där jag kör vid kl 8, men strax innan kl 9 är det smockat. Det är lugnt 17.30, men knökat vid ungefär 15.30.
Påfallande mycket tjänstemän i båda köerna till och från tjänstemanna-bostadsområden, vilket fått mig att spekulera om arbetsbrist hos tjänstemännen.
Är det så att många tjänstemän i olika branscher redan jobbar defakto 6 timmars arbetsdag, men det är inte avtalat, arbetsgivaren behåller rätten att sätta dem i arbete 8 timmar om det skulle behövas? För tjänstemän med erfarenhet och rätt utbildning är värdefulla och man sparkar dem inte med en gång det blir arbetsbrist, för om det skulle ta fart igen kan det bli svårt att rekrytera en med rätt kvalifikationer och det tar ett par månader att få en ny tjänsteman fullt produktiv. Så då dras man med lite överkapacitet hellre.
OM och det är ett stort OM här eftersom jag baserar denna vilda spekulation på väldigt lösa observationer. Om det är så att folk arbetar defakto 6 timmars arbetsdag utan att detta är reglerat i avtal, då sabbar man för alla de som önskar minskad arbetstid men inte kan få det. För de som är billiga att sparka och att anställa, de kan inte kräva det andra officiellt inte heller får. Men om det regleras i avtal, då kan det hända något.
Vad gäller konsumtionen så har jag konstaterat att vi skulle kunna halvera den i en handvändning. För på gatan i Norrland med 9 hus, där familjen bor, där finns 4 snöslungor. Alla villaområden har folk bilen parkerad på gatan för garaget är fullt med skit man relativt sällan använder. Ofta grejer av usel kvalitet. Gatan i Norrland skulle kunna ha en skjul i slutet av gatan med alla dessa grejer, av mycket hög kvalitet, till en mindre kostnad för alla, folk skulle kunna ha bilen i garaget. Vad gäller folk som bor i lägenhet är det inte mycket bättre, jag tittar i mina hyllor och konstaterar att jag har massa skit jag inte använder så himla ofta. Det är ju inte som om hylsnycklarna kommer fram varje dag, eller dremeln, fritösen används då och då, men mest tar all skit bara plats. Som medelklass har jag börjat närma mig mättnadsnivå på hur mycket skit jag överhuvudtaget kan äga och administrera. Om samhällsekonomin hänger på att jag skall köpa mer prylar, då är vi verkligen illa ute.
Tyvärr tillkommer det en massa transaktionskostnader när man ska dela på prylar. Men med mer osåld tid och mindre pengar kommer det säkert att fungera lika bra.
Emellertid tror jag att det kommer att behövas en gigantisk mängd arbete framöver för att ställa om samhället till fossilfritt. Sextimmarsdagen blir nog något för nästa generation, eller nästnästa.