För landsbygden gäller allemansrätten – rätten att göra allt som inte stör eller förstör, även på andras mark. Vi vet alla ungefär vad som är tillåtet, det är kulturellt nedärvt, även om ”allemansrätt” inte fanns inskriven i lagen förrän 1940, och då på det mest svävande vis.
Nu har konstnären Jan Rydén börjat en diskussion om hur en allemansrätt borde se ut i staden.
Den främsta skillnaden är att alla avstånd är mycket mindre i staden och den allmänna störningsnivån så mycket högre. Även för allemansrätten borde därför tillåten störning vara större, men förstås inte hur stor som helst.
Det finns en hel rad med problem som måste övervinnas innan allemansrätten i staden ingår i våra gener på samma sätt som allemansrätten på landet.
För det första är allt i staden exploaterat, byggt av någon. Och det skrämmer oss till försiktighet. Varje avvikelse från det förutsedda är en utmaning som kräver ett visst mått av djärvhet, även om den är helt tillåten enligt lag. Därtill kommer att det byggda ofta är medvetet utformat för att avskräcka. En galleria, t.ex., är tekniskt och legalt sett allmänning i lika hög grad som en trottoar – men eftersom den är möjlig att låsa uppfattas den gärna som privatare än den är. Vilket får oss att inskränka oss.
För det andra räder en hög grad av ”allmänningens tragedi”. Eftersom gatorna är öppna för alla är de lätta att överbruka, t.ex. genom att köra bil på. Våldet och hotet om våld från bilanvändarna får andra att maka åt sig eller hålla sig undan.
För det tredje är det lätt för fastighetsägare att utnyttja det man eventuellt bidrar med själv. Om genom ihärdigt arbete en kultur av allemansinitiativ skulle sprida sig i en stadsdel skulle denna kunna bli så trevlig att fastighetsägarna börjar höja hyrorna – och därmed jaga bort dem som har bidragit till trevligheten. Det var detta som stadsforskningens grand old lady Jane Jacobs kallade mångfaldens självdestruktivitet.
Och för det fjärde finns möjligheten till konflikter. Vilka initiativ är legitima, och vilka är bara ett sätt att snylta på andra? Landsbygdens allemansrätt var egentligen till för ortsbefolkningen, men i och med den kommersiella turismens spridning har den mångenstädes börjat uppfattas som en belastning för dem som bor kvar på landsbygden. Eftersom städer är så mycket mer heterogena och rymmer så mycket fler främlingar är förstås risken ännu större där.
Många frågor, och Rydén har bara börjat snudda vid dem. Men de lär inte kunna besvaras förrän vi har mer praktik och erfarenhet. Rydén tipsar om några möjligheter, både sånt vi själva kan göra och sånt vi kan begära från kommunen. Så sätt igång!
gemensam 
Kommentera