Sverige måste få en mer latinamerikansk arbetsmarknad. Det är innebörden i engagemanget för fler låglönejobb, nu senast uttryckt av Svenskt Näringsliv.
Normalt över världen tjänar den rikaste tiondelen i varje land en till två gånger så mycket som den fattigaste hälften tillsammans. I Latinamerika tjänar de tre till fyra gånger så mycket. Det är en skevare fördelning än någon annanstans förutom Sydafrika.
Den chilenskfödde Cambridgeekonomen José Gabriel Palma har ägnat många år åt att fundera på hur rika sydamerikaner bär sig åt för att upprätthålla en så extrem ojämlikhet. I hans eget hemland Chile, till exempel, snor 300 familjer åt sig 11 procent av BNP, och den rikaste procenten lägger beslag på en hel tredjedel. Medelklassen – den rikare hälften minus de rikaste tio procenten – får däremot mindre i Chile än normalt i världen. Medan dessa fyrtio procent normalt brukar lägga beslag på ungefär hälften lyckas den i Chile (och Latinamerika i stort) bara kapa åt sig fyrtio procent och knappt det.
Hans slutsats – publicerad i artikeln Why is inequality so unequal across the world? (där också siffrorna ovan är hämtade) är att systemet kan bestå för att Latinamerika håller liv i en blomstrande låglönemarknad. Trots eländigt låga investeringar är märkligt få arbetslösa – arbetslösheten ligger överallt under 10 procent. Men det folk håller på med är lågproduktiva tjänster. Varenda gata är kantad av folk som säljer rostade nötter eller putsar folks skor. Och varenda lärare eller lägre statstjänsteman har en piga som torkar deras ungar i ändan.
På detta sätt kan den snorrika, improduktiva överklassen behålla sina privilegier, helt utan våld. Den medelklass som skulle kunna utmana den är nöjd med att kunna köpa billiga tjänster av de fattiga. Och underklassen håller sig lugn tack vare att den i alla fall har jobb.
Det är begripligt att Svenskt Näringsliv gillar lösningen. För inte heller deras medlemmar är särskilt entusiastiska för att uppfylla kapitalistens plikt att investera. De tar hellre ut vinsterna och satsar dem på lyxkonsumtion och improduktiv börsspekulation.
Alternativet till lägre löner är förstås mer investeringar. Offentliga, och privata. Hela samhället behöver ställas om till fossilfritt. Det kräver massor av händer. Därtill går sjukvården på knäna. Ingen kan komma och säga att det inte finns något annat att göra än att städa hemma hos medelklassen.
Lämna en kommentar