Att lärarna blir allt sjukare var en nyhet redan förra året. Nu slår Unionen fast att detsamma gäller alla tjänstemän.
Och Unionen avvisar bestämt att det är något man kan göra åt själv. Istället hoppas Unionen på företagens självbevarelsedrift.
Men förmodligen ligger det verkliga ansvaret ännu högre upp.
Sjukligheten är en naturlig följd av vi inte vågar säga ifrån mot orimliga krav, hävdar den danske sociologen Rasmus Willig. Konkurrens och målstyrning leder till självcensur och självförnekelse och till att man i bästa fall lever ut sina aggressioner på gymet. Willig har undersökt förskolepersonal, och när han meddelade dem sina resultat bekräftades de till fullo – de visste allt det här bättre än jag, säger han i en intervju.
Han ger Unionen rätt i att vi inte kan göra något ensamma åt det här – men problemet ligger inte heller på företagsnivå. Det är en allmän samhällssjuka att skylla på enskilda och på att bara man tar sig i kragen går allt bra; det börjar vi med redan mot barnen som mycket riktigt också mår allt sämre.
Willig har inte så mycket att föreslå utan hoppas på något sorts samhällsavtal mellan fack och näringsliv. Logiskt sett borde han ha rätt; ingen har rimligen något intresse av alltmer sjuklighet (utom läkemedels- och sjukvårdsbolagen). Men när arbetarrörelsen en gång lyckades sluta avtal med näringslivet om ett bättre samhälle hade de först satt sig i respekt genom att nästan välta det över ända och ifrågasätta överhetens och överhetskulturens existensberättigande.
Förmodligen är det enda sättet att utmana liknöjdheten på det hållet.
Rasmus Willig lyckas exakt fånga kärnan i hur New Public Management påverkar människor som utsätts för det. Hans senaste bok Afvaebnet kritik recenseras här på norska. Den borde ges ut på svenska.
https://www.utdanningsnytt.no/omtaler1/2016/juni/afvabnet-kritik/
Förvisso skulle den kunna ha en plats i en allmän facklig revolt.