Ojämlikheten växer. De rika blir allt rikare, de fattiga står och stampar. Detta är inget nytt. OECD varnade redan för ett par år sen för att ökande ojämlikhet hotade ekonomin i stort och för att Sverige var ett av de länder där utvecklingen var värst.
Och inte nog med det. Stockholm blir allt rikare medan resten av landet står och stampar, säger en utredning från SNS. För 35 år sen – när ojämlikheten var som minst, var Stockholm 15 % rikare än landet i stort, idag är det 37 % rikare. Sverige, som tidigare hörde till de mer jämlika länderna också regionalt är idag värre än Italien, säger rapporten.
Orsaken, påstår rapporten, är att det är i s.k. kunskapsintensiva företag som man tjänar mest pengar. Dessa finns onormalt mycket i just storstäderna och det är dessa som växer snabbast, medan vanliga industrijobb försvinner.
Sett på detta sätt verkar det otroligt att den regionala ojämlikheten minskade i stort sett hela tiden mellan 1850 och 1980. För det har alltid tjänats mest pengar i de kunskapsrikaste branscherna. Vad är det då som har hänt sedan 1980? Varför skulle dessa koncentreras just i Stockholm, just då?
Om detta kan Saskia Sassen ge besked. Sassen är en av de främsta urbanforskarna och en av dem som har haft mest att säga om nutidens snabba urbanisering.
Att Stockholms behov frikopplas från övriga landets beror främst på de globala nätverkens tillväxt, säger Sassen. Och då i synnerhet på finansbranschens tillväxt vilken har ägt rum efter 1980. Sassens uppsats är något tiotal år men pekar på hur internationell handel med derivat år 2002 uppgick till 192 triljoner USD medan den internationella handeln med varor bara uppgick till 8 triljoner USD. Och det är i Stockholm finansbranschen är koncentrerad. Det är alltså i Stockholm det finns störst möjligheter att mjölka något ur detta gigantiska kretslopp – som alltmer frikopplas från ekonomin i stort.
Den norske statsvetaren Stein Rokkan pekade för tretti år sen på att storstäder dominerar sina regioner genom tre processer: de kontrollerar dess finanser, de kontrollerar dess politik, och de kontrollerar dess kultur. Därigenom får de stora möjligheter att parasitera. Och finansindustrins groteska tillväxt har ökat möjligheterna något oerhört.
SNS har rätt i att ”kunskapsintensiva företag” är de mest lönsamma och kan bära högst löner. Men genom att dölja de rent parasitära dragen i en del av dessa ”kunskapsintensiva företag” får de utvecklingen att verka mer ofrånkomlig än den är. Även under perioden 1900-1930 ökade den regionala ojämlikheten i Sverige, enligt SNS’ rapport. Men den kunde brytas genom att ”marknaden” ställdes under politisk kontroll och finansbranschen tämjdes.
Sådant kan ske igen – om det politiska läget gör det nödvändigt.
”Sådant kan ske igen – om” och endast om det ekonomiska läget gör det nödvändigt, skulle jag med ett mer adekvat uttryck anspråksfullt påstå. Mitt i allt eländes elände tycks det mig som om bruksvärdeaspekten, i allt som har med hushållningens bytesvärdiga meningsfullhet att göra, av rent spekulativa skäl med nödvändighet tenderar komma i mina ögons förgrunder, mer å mer, trots alla samtidigt mer eller mindre mera motbjudande tendenser.
Detta sagt och gjort mera rett-o-riktigt översatt, vill jag mena.
Jag är nog böjd att tillerkänna de subjektiva faktorerna lite större betydelse. Vad som är ”nödvändigt” är en tolkningsfråga – och vem kan förneka att det redan idag (med diverse totalbankrutter för hela länder) rent objektivt är ”nödvändigt” att göra något åt finansindustrin?