Förre chefen för Arkitekturmuseum Jöran Lindvall berättar i en artikel i SvD att det offentliga idag lägger ut lika mycket på rotavdrag som staten på sin tid la ut på räntesubventioner för att hålla nere hyrorna. Det var något den slutade med för att det ansågs ”för dyrt”, säger Lindvall. Staten lägger alltså ner lika mycket idag – med skillnaden att bidragen idag går riktat till över- och medelklassen istället för alla rakt av.
Alltså ytterligare ett exempel på hur ”liberalisering” i första hand innebär att offentliga medel styrs till folk som inte behöver det. Ett annat exempel är ju vårdvalet i Stockholm.
Dock kan man tycka att Lindvall gör det lite enkelt för sig. Den traditionella efterkrigstida bostadspolitiken avskaffades inte för att den var dyr. Den kollapsade för att den blev diskrediterad: som den var utformad gynnade den segregation och klassuppdelning, alltså precis vad den var avsedd att undvika. Betongghetton för underklassen och bilberoende kaninburar för medelklassen, medan övre medelklass och överklass alltmer tog plats i centrum och i vissa gynnade skattesmitarkommuner.
Den las alltså ner för att ingen kunde försvara den.
Lindvall fruktar att vi kommer att bli tvungna att överge all generell bostadspolitik och istället satsa på speciella subventionerade fattighus, eftersom alltfler hamnar utanför den reguljära bostadsmarknaden. Men något sånt tvång finns inte. Det finns åtminstone tre medel som kan användas för att öka byggandet och därmed driva ner priserna enligt den välkända lagen om tillgång och efterfrågan:
- Sätta politiska krav på de kommunala bostadsbolagen att bygga mycket. Det är något Stockholms och Sundbybergs kommuner satsar på, med åtminstone för Sundbybergs del goda resultat. För Stockholms del får vi vänta och se.
- Avsätta stora sammanhängande utbyggnadsområden i goda lägen, enligt det förslag Yimby Stockholm har lagt. Såvitt vi vet har det inte försökts i Sverige, men däremot i Helsingfors, där man har utnyttjat de generösa områden som har funnits intill stadsmotorvägar som samtidigt har graderats ner till vanliga gator med lägre hastigheter.
- Återgå till en traditionell planprocess, också enligt förslag från Yimby, där kommunen delar upp marken på tomtmark och offentlig mark, avstår från att bestämma hur husen på tomtmark ska se ut (bortsett från generella krav) och låter den som så önskar bygga. Detta skulle också sätta kostnadspress på de fyra stora bolagen som har något av monopol idag eftersom de är de enda som klarar av de långdragna planprocesserna. Som en bieffekt skulle på detta sätt kommunerna kunna ta tillbaka initiativet – bara de största kommunerna har idag resurser att starta dessa långdragna planprocesser, och inte ens de kan göra det i den omfattning som behövs. I Berlin har man kortat processen från tio år till två på detta vis.
Och skulle något av detta kosta pengar finns ju rotavdragen att ta till. Det har Lindvall rätt i.
Nu är det inte helt sant att vi inte byggde kategoribostäder i Sverige (vilket ”social housing” faktiskt är) efter kriget som Lindvall menar i sin artikel. Ålderdomshem och studentbostäder, det vill säga korridorsrum med delade kök, bad- och telefonrum (och ett relativt litet antal lägenheter) byggdes ganska friskt av olika stiftelser (ofta ägda eller kontrollerade av studentkårer/nationer), i fallet med studentbostäder åtminstone i Lund och Uppsala byggdes de dessutom centralt i många fall. Dit flyttade och flyttar man inte in om man inte är behörig (student eller är över en viss ålder) och hyran hölls/hålls nere genom gemensamma faciliteter.
Rotavdrag är inte så dumt vad gäller vissa arbeten där man inte få göra någon installation själv, el exempelvis (elledningar blir sprödare med årtionden och kan utvecklas till brandfaror ifall isoleringen spricker, och vi har fortfarande gott om ojordade eluttag i bostäderna som behöver ersättas om man ska följa elinstallationsnormerna som gäller sedan 20 år tillbaka). Enligt min mening handlar det mer om omfånget dvs vilka arbeten man bör ersätta för snarare än att ta bort stödet helt.
Man skulle kunna styra rotpengar till sånt som rent generellt är nyttigt för andra än den som låter göra jobbet. T.ex. energihushållning, fasadjobb och som du säger brandsäkerhet. Sånt kan det ju vara vettigt att vi alla hjälper till med. Utbyte av kök vart sjätte år finns ju däremot ingen anledning att staten subventionerar.