Maktskiftet i Stockholm betydde något – men inte nog

Jodå – visst har maktskiftet i Stockholms stadshus betytt något. Det visade sig på den utfrågning Gemensam Välfärd arrangerade med majoriteten på ABF i början av december.

Främst gällde detta äldrevården, där de fyra koalitionspartierna finurligt utnyttjar alla möjligheter för att få bort oseriösa utövare och sätta minimistandarder. Kommunal närvaro i alla stadsdelar, hårdare upphandlingskrav och stora resurser för utbildning ska få bort dem som bara är ute efter snabba pengar. Och en sedan länge övermogen reform är också på gång: att gamlingarna själva ska få bestämma vad de vill ha hjälp med och inte få detta beslutat över huvudet på sig av en biståndshandläggare.

Det var lite mindre tydligt på de tre övriga politikområden GV kollade upp.

När det gällde den segregerade skolan var majoriteten förvisso beredd att styra över resurser till de skolor där många barn till akademiskt oerfarna föräldrar gick. Men nog borde väl Sveriges största kommun kunna göra mer än förklara sig maktlös mot det destruktiva skolvalet och skolpengen under hänvisning till att det är regeringens ansvar? Rent juridiskt är det faktiskt kommunen som har skolansvaret, och borde också kunna kräva rimliga villkor för att kunna uppfylla det.

När det gällde bostadsbyggandet var majoriteten förvisso beredd att snabba på processen, bland annat genom områdesplaner (vilket även den förra majoriteten drev mot slutet) och genom att ställa politiska krav på de kommunala bostadsbolagen (vilket den tidigare majoriteten skyggade för). Men visst är det lite förvånande att majoriteten, enligt vad som framkom på mötet, är så oförstående för att det faktiskt råder stockning i planprocessen, enligt både boverket och en nyss publicerad statlig utredning. Och att det som en följd därav råder brist på lämplig stadsplanerad mark att bygga på. Man kan ju inte göra som under miljonprogrammets dagar bygga lite var som helst där det är lätt, och pracka de extra transportsträckorna på medborgarna.

När det gällde klimatanpassning fanns väl inga direkta idéer bortsett från skärpta byggkrav. Men det som byggs är en bråkdel jämfört med det som redan finns. I Tyskland produceras redan hälften av all el med solpaneler, hur kan man få samma utveckling här? Och visst är det sympatiskt när politikerpanelen vill minska avstånden och t.ex. göra det möjligt för lokal service att utvecklas på bekostnad av externa köpcentra – men då får man faktiskt lov att ha ett seriöst program för hur det ska gå till också.

Och likaledes var det sympatiskt att det som en röd tråd genom hela utfrågningen gick en oro över den ökande småbyråkrati som offentligt anställda måste ägna sig åt istället för att sköta sitt jobb. Men när jag i slutet på mötet undrade hur man ville få bort den erkände en av politikerna att man nog var maktlös mot förvaltningarna.

Om man vill kan man ta det som en uppmaning till alla kommunanställda: gör uppror! Vägra fylla i formulär som bara har till syfte att kontrollera dig! Mobilisera fackligt mot övervakningen! Politikerna i majoriteten kommer förhoppningsvis att se dig som en allierad i kampen mot småpåveväldet.

Politiker agerar inte, de reagerar. Utan mobilisering bland medborgarna kommer majoritetens i och för sig sympatiska initiativ att falla platt. Förändringskraven är så stora att några dussin politiker är alldeles otillräckligt som motor!