Plötsligt börjar politiker i Europa, inklusive Sverige, uppfatta det som politiskt opportunt att spela macho. En politisk stil som man trodde begränsad till USA börjar uppträda också här.
När Bush tog bombdådet i New York som förevändning för att starta ett krig eller ett par ansåg nästan alla i vår del av världen att han var kriminell. När Hollande tar skjutdramat i Paris som förevändning för att starta ett krig får han allt stöd han kan få. Detta trots att reaktionen är fullständigt kontraproduktiv. Och trots att det attentatet var mer sprunget ur inhemsk arbetslöshet och elände än något som Muhammed Atta någonsin tog sig för.
Eller kanske just därför.
Men fenomenet är större än så. Trots att Ryssland idag är oerhört mycket svagare än det var på 50-60-talen – ekonomiskt sett lite under Italiens nivå – är det ingen hejd på paniken och beredskapsstämningarna.
Eller kanske just därför.
Man kan undra vad den här desperationen hos vår härskande klass beror på. Är det finanskrisen som har fått dem ur balans? Är det USAs och EUs allt mindre andel av världsproduktionen som har fått dem att känna sig svaga och i behov av muskelvisning? Ingen vet. Åtminstone inte jag.
Däremot har jag mina misstankar om varför dom tror att det går hem.
Länge – även under trettitalskrisen, andra världskriget och kalla kriget – skulle den här sortens pubertetsbeteende hos politiker ha framstått som löjligt. På den tiden var en mycket stor andel av medborgarna uppfostrade inom folkrörelser och hade därmed fått en känsla för hur samhället fungerar. Att handlingar har konsekvenser, att upptrappning på en sida gärna leder till upptrappning även på den andra, och att någon – vanligen vanligt folk – i slutändan måste betala för detta, enligt principen ”kanoner istället för smör”.
Samt inte minst att bomber gör ont.
Ombudsmännens maktövertagande under 40-50-60-talen, och det efterföljande konsumtionssamhället raderade ut stora delar av den kunskapen. Idag hämtar offentligheten sin verklighetsbeskrivning från Hollywood och dess föreställning att konflikter beror på skurkar, och att hjältar löser problemet med våld.
Vi kan bara hoppas att folk är klokare än politikerna tror. Och också förmår visa detta i organiserad form.
Annars kommer det att gå mycket illa.
Juan Cole, en av de kunnigaste amerikanska västasienexperterna, håller med – http://www.thenation.com/article/isis_wants_a_clash/. Han pekar bland annat på att Chirac var mycket klokare än Hollande, tänka sig….
Och naturligtvis säger Jan Öberg samma sak: http://blog.transnational.org/2015/11/tff-pressinfo-350-the-west-will-lose-to-isis-too/
Och fan vet om inte Anthony Beevor håller med också: http://www.svd.se/beevor-nej-det-har-ar-inte-tredje-varldskriget