Vem bryr sig om det flyktingarna flyr från?

 

Flyktingar har plötsligt blivit den stora politiska frågan. Det talas otroligt mycket om vad som händer dit de flyr och hur man ska förhålla sig till detta – men föga om hur man ska förhålla sig till det de flyr från.

Av de som flyr just nu är den överlägset största gruppen i Sverige syrier – drygt 1000 i veckan. De flyr från ett inbördeskrig som startades av en grupp som bildades i Abu Ghraib av människor som förbittrats av USAs och dess medhjälpares invasion i Irak, och vars verksamhet underlättades av NATO-ländernas mjuka krigföring mot Syriens regering. Den klara tvåan är afghaner – ca 500 i veckan. De flyr från ett krig som likaledes har drivits av USA med bland annat Sverige som hantlangare.

Även på europeisk nivå är syrierna den överlägset största gruppen – ca 70.000 av ca 700.000 förra året. Majoriteten kommer från Västasien och Nordafrika.

Man kunde tycka att de här flyktingkatastroferna skulle få europeerna att i någon mån ompröva sin politik gentemot Västasien och Nordafrika. Är det verkligen självklart att de ska hänga USA i rockskörten och täcka upp för dess hårdhändheter där – eller till och med driva på som de gjorde i fallet Libyen (och nu gör beträffande Ukraina)? Borde de inte istället försöka dämpa våldet och den aggressiva expansionismen? Det är ju vi som får ta en stor del av kostnaderna för spillet?

Men det finns också ett flyktingproblem på lång sikt. Länder kollapsar i regel i våldsspiraler för att de är bankrutta och alla slåss om de få resurser som finns kvar. Det är inte mycket våld i t.ex. Västeuropa eller Nordamerika, men desto mer i Afrika, Asien och det kollapsade Sovjetväldets utkanter.

Det är därför oroande att lagstiftningen som den nu ser ut på global nivå förbjuder fattiga länder att bli rika. WTO förbjuder nämligen fattiga länder att bygga upp en industri med politiska medel – vilket är de enda medel som finns. Sådant betraktar WTO som ”protektionism”, något som är strängt förbjudet, och legitimerar sanktioner mot länder som gör sådant. Industrilösa råvaruexportörer ska alltså i evighet förbli industrilösa råvaruexportörer, med torftiga möjligheter för folk att överleva. Och därmed stor risk för allas krig mot alla.

Vi bäddar alltså för framtida flyktingkatastrofer. Men varken de som nu ömmar för flyktingar eller de som absolut inte vill se dem i landet har något att säga om detta. Tvärtom, på det partipolitiska planet stöder de i-ländernas monopolsträvanden i WTO-förhandlingar och liknande.

Men för all del, de har inte mycket att säga om det europeiska ansvaret för det våld flyktingarna flyr från idag heller.

Ändå är detta ett plan där de skulle kunna mötas – om nu inte syftet bara är att plocka billiga partipolitiska poäng. För det bästa för alla parter vore ju att det inte fanns några flyktingar. Dvs inget att fly från.