Sverigedemokraternas skräll var en katastrof som väntade på att hända. Elitiseringen av politiken i Europa har mötts av väljarrevolter i flera länder – Syrizas valvinst i Grekland, Podemos (en intressant beskrivning här) och Front Nationals förväntade i Spanien respektive Frankrike, och nu senast fenomenet Corbyn i England – en tämligen okänd utmanare om Labours partiledarpost som möter entusiasm bland väljarna och toppar galluparna med hästlängder med sitt budskap om att nedskärningar och privatiseringar måste få ett slut. Mycket riktigt möter han också ett samfällt hat från hela etablissemanget oavsett parti, ett hat som smittar av sig ända in på Aftonbladet.
Man kan tycka att å ena sidan Syriza, Podemos och Corbyn, och å andra sidan SD och Front National är två helt olika saker. Men ett har de gemensamt: de är emot det etablissemang som har styrt Europa i en generation och bara åstadkommit arbetslöshet, stagnation och klassklyftor, och de gör sitt bästa för att distansera sig.
SD är väl de i sällskapet som har minst att komma med i form av positivt program. Men det är ju bara ett mått på hur usel all annan opposition i Sverige är.
Manegen ligger krattad för den som kan resa krav på full sysselsättning – utan kelgrisar eller styvbarn som Per Albin sa – genom stora offentliga investeringar och medveten utvecklingspolitik i exempelvis fossilfritt och råvarusnålt, och kan göra det trovärdigt att det går att genomföra. Det var ett motsvarande program som socialdemokraterna vann på 1932 och dominerade landet på i två generationer. Det är inte per definition omöjligare nu än då.
Men av nån anledning vägrar någon att ens försöka.
Jag håller med i det mesta du säger. Utom den optimistiska avslutingen. Tyvärr, tyvärr tror jag det är snudd på omöjligt att idag föra den medvetna utvecklingspolitik du nämner. Det är omöjligare nu än 1932, för nu har vi EU som ett stort hinder. Offentliga investeringar, satsningar på fossilfritt osv krockar med den politik som EU för närvarande för och har lyckats grundlagsfästa (Rom- och Lissabon-fördragen). Jag ser inget slut på den farliga nyliberala politiken med den ökande sociala ofred som följer med den, i alla fall inte så länge EU ser ut som det gör nu. Och än värre kan det bli, om TTIP genomförs.
Britt-Marie
Britt-Marie:
Om tillräckligt många människor trycker på kommer de kontroversiella punkterna i EU-fördragen att onödiggöras dvs inte längre tillämpas. Tänk på att Sverige hade en regeringsform där alla beslut teoretiskt krävde kungens personliga godkännande till 1970-talet liksom dennes underskrifter för att en mängd beslut och befattningar skulle verkställas (han kunde faktiskt vägra men V-Gurra och den sjätte undvek att vägra underskrivning efter första världskriget). Jag tror inte många skulle kalla det sista halvseklet med den gamla författningen för diktatur för att författningen som den var då teoretiskt tillät en stark kungamakt och krävde dennes godkännande till riksdagsarbetet.
På den tiden (1930-talet) hette det väl att det var ”omöjligt” att tänka sig självständiga kolonier i Afrika och Asien. Britterna och fransmännen skulle aldrig kunnat gå med på den sänkningen av levnadsstandarden som skulle bli resultatet.
Tack Karl, du tar orden ur munnen på mig.
EU-regler är fantastiska argument för politiker och byråkrater att slippa göra något; det är nog därför de finns. Men det är trist när vi medborgare börjar använda dom på samma sätt, som ett argument för att allt är omöjligt.
För övrigt ber jag Britt-Marie och andra att notera att sista meningen har en hypertext, en länk som leder till en annan artikel där det står hur man bär sig åt för att åstadkomma förändring. Etablissemanget gör inget självmant, de är människor och vill inte bryta invanda rutiner. De kräver blåslampa i häcken för att ändra något.
Men när blåslampan har fått dem att inse att något är nödvändigt kommer inga regler i världen att hindra något!
Jeremy Corbin team menar att deras PQE rundar EU gällande finansiering genom mer pengar ut från staten än in genom skatt, en lösning som EU inte kan sätta stopp för.
Det är naturligtvis också så att om man är stor i EU får man göra vad man vill. Tysklands och Frankrikes övertagande av diverse bankers fordran på Grekland var helt regelvidrigt, men Tyskland och Frankrike kan göra så i kraft av sin makt. Inga regler är heliga.
För ett mindre land, typ Sverige (som dock är världens 21:a land ekonomiskt sett och alltså inte så litet) handlar det om vem som en regering är räddast för, EU-kommissionen eller sitt eget folk. Så länge det egna folket håller käften och låter utvecklingen ha sin gång är det EU-kommissionen regeringen är räddast för.
Lustigt nog är det Corbyn som starkast appellerar till UKIPs väljare – se http://www.theguardian.com/politics/2015/aug/14/jeremy-corbyn-labour-leadership-most-popular-candidate-voters-all-parties. Kvittar att UKIP är ytterhöger, Corbyn talar bättre till dess arbetarväljares behov än vad mer ”officiella” labourkandidater gör.