Apropå det såkallade Transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar, TTIP, som just förhandlas mellan EU och USA är det anmärkningsvärt hur uttrycket ”frihandel” har förändrats över åren.
- På 1700-talet, på Adam Smiths tid, betydde det att alla, inte bara kungliga privilegierade kompanier, hade rätt att köpa och sälja.
- På 1800-talet, när dessa kungliga kompanier hade försvunnit, behölls begreppet för att betyda att det inte skulle finnas några tullar.
- Idag, när nästan alla tullar tagits bort, betyder det att köpmän ska ha vetorätt över lagstiftningen.
Det är innebörden i TTIP, som av regeringen marknadsförs med just uttrycket ”frihandel”.
Ett exempel är livsmedelslagstiftningen.
Här har EU hyggliga skydd, i genomsnitt är det bara några dussin per år som dör i matförgiftning i EU-länderna varje år. I USA är det ca 3.000. Följaktligen kräver USAs livsmedelsindustri att EU:s skydslagar ska tas bort så de blir lika dåliga som USA:s.
Det är alltså inte så att USAs livsmedelsbolag kräver rätt att sälja mat i Europa. Den rätten har de redan. De kräver vetorätt över lagstiftningen.
För att garantera sin vetorätt kräver de också särdomstolar som vakar över den. I TTIP-förslagen som de ligger nu ingår en specialdomstol där företag får rätt att stämma regeringen som inför regler eller lagar som på något sätt hotar företagets vinst.
Det är alltså inte så att vi vanliga människor ska kunna stämma staten om den inför en lag som på något vis är till skada för oss (t.ex. höjer en skatt). Det blir företagens privilegium.
Man kan alltså påstå att TTIP innebär ett återinförande av adelsprivilegierna, med bolagen som den nya adeln.
Det här var rättigheter som företagen krävde redan på 90-talet, enligt ett avtal som kallades MAI, Ömsesidigt avtal om investeringar. De förhandlingarna sprack sedan oppositionen i främst Frankrike blivit för stor.
Det går förstås att krascha förhandlingarna nu också. Det krävs bara ordentliga protester.
Rubriken till det här blogginlägget fick mig att tänka på en artikel av Anders Björnsson i SvD (1998-02-28) med rubriken Tusenårsriket, som tyvärr inte går att hitta på nätet. Där skriver han om Historisk tidskrifts temanummer Eliternas historia (4/1997).
”Är det nya intresset för Europas traditionella härskarelit ett uttryck för att vår egen tid har behov av härskare med samma maner och utrustning?”, frågar han sig. ”Konkurrerande maktstrukturer uppstår som både fordrar och befordrar nya suveränitetsföreställningar. De drar till sig en ny typ av aktörer som lämnat den
nationella scenen. Vad vi ser är, möjligen, konturerna till en ny europeisk elit.
Den europeiska adeln var en gränsöverskridande, till sin självförståelse universalistisk klass. Den krigade i andra länder, gifte sig i andra länder. Den reste utomlands för att studera, talade ett gemensamt språk, la sig till med gemensamma manér som gick hem överallt, en speciell gestik, ett speciellt ceremoniel. Den europeiska adelsmannen var trogen auktoriteten, härskandet, men trolös mot personen, kunde tjäna flera härskare.”
Nog har väl EUs politiker vissa likheter med den europeiska adel som en gång härskade?
Det är dom fullt medvetna om. Staden Aachen instiftade till och med ett pris uppkallat efter den som formaliserade den europeiska aristokratin, Karl den store, vilket regelmässigt har samordnats med EU och delats ut till folk nära knutna till EU. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Charlemagne_Prize.
Detta handlar inte om ”konspiration” som den termen vanligen används, det handlar helt enkelt om klassolidaritet och klassamhörighet.
[…] Eftersom detta tillstånd plågar såväl överklassen som den uppåtsträvande övre medelklassen svårt har det varit nödvändigt för dem att parallellt med finansialiseringen av ekonomin driva en kulturell krigföring. Det har varit viktigt för den att hålla sina mer självsäkra klassbröder utomlands i handen, och skjuta dem framför sig. Därav dess känslomässiga entusiasm för allehanda äventyrliga utrikespolitiska allianser, typ EU eller Nato, eller för att förskriva sig juridiskt med avtal typ TTIP/CETA. […]